Vad en dröm kan förstöra en hel dag...

Tänk hur påverkad man kan bli av drömmar.
Sedan att jag drömmer om mamma när hon ligger på sjukhus gör ju inte allt lättare. Jag har faktiskt kommit på att alla drömmar jag har om mamma nuförtiden är hennes sista tid på sjukhuset. Jag önskar jag kunde drömma något annorlunda, något trevligt som har med mamma att göra.
Jag drömde att jag försökte jaga personal som kunde hjälpa mig för att mamma var så dålig. Ingen brydde sig och personalen satt och fikade och skrattade. Jag kunde inte förstå hur nonchiga de var.
Vid andra tillfällen öppnar jag dörren och ser att hon vaknar till och är helt klar. Men hon säger ingenting. Men jag ser i hennes ögon att hon är medveten och i andra drömmar så öppnar jag flera olika dörrar och letar efter henne, när jag väl hittar hennes rum så finns hon inte i sängen utan är helt försvunnen.

Igår kväll innan jag somnade blev jobbig... mest för att jag läste min 5-årsdagbok som jag nu har kommit så långt som till fjärde året som jag skriver. Förra året, natten till idag så var jag 99 procent säker på att mamma var hemma och hälsade på hos oss. När jag vaknade på natten så var Moa så väl instoppad i sitt täcke så fint. Jag packar aldrig in henne så.

Jag blev lite ledsen när jag kom att tänka på det. Jag låg i sängen och tittade i taket och pratade tyst för mig själv och sa att hon gärna fick komma och hälsa på. När tårarna började rinna så insåg jag att jag blev blöt i nacken!! Tydligen har jag blivit så tunnhårig att mitt hår inte fångar upp tårarna som rinner ner bakom öronen bak i nacken, eller så var det nog så att jag hade haft håret i tofs hela dagen så håret böjde sig uppåt. Så var det nog...

Stor bal på Heda...

Fick precis ett mail från Ubbe och han i sin tur fick det ifrån vår kusin Per.

Det är en berättelse från förr av en kvinna vid namn Britt Sten.
Heda, kallas det ställe där mamma och alla hennes syskon växte upp. I berättelsen nämns Elin (mammas syster), Anna (mammas mor) och August (mammas far), Allan (mammas bror), Bagarstugan var det stället som mamma och jag på senare år hyrde på somrarna när vi var uppe. Den har alltid funnits där känns det som, fast numer renoverad och fräsch av Anders som har stället nu.

Här kommer berättelsen:

"STOR BAL PÅ HEDA

En dag sa Elin på Heda: Skulle vi inte ordna med en bal i bagarstugan på Heda?
Jag hade skivor och grammofon. Vi kom överens om att kommande lördag skulle det bli av bara Anna, August och småbarnen lagt sig.
Rut Svensson (Sikström) gick genvägen uppför berget, jag bar grammofon, Rut skivor. När vi nådde "Parken" (kallades så där Allans sportstuga byggdes) skulle vi gömma spelverket.

Sängdags för gårdsfolket, musiken sattes igång, mörkret kom. Då sade Elin: Vi tänder lampan (fotogenlampa) och vi dansade. Även folkparken hade dans, efteråt kom det mera balfolk. Elin tyckte det var dåligt ljus så hon satte på mer gas på fotogenlampan. Slutet kom ju och Rut skulle ligga över hos mig. Frampå dagen vaknade vi och Rut tittade på mig och sa: Vad konstig du ser ut, randig i ansiktet. Jag tittade på Rut och sa: Ja, du ser likadan ut, och då tittade vi på kuddarna som var helsvarta. Fotogenlampan hade osat och det värsta av allt var att det var flagor i Bagarstugan.

August var uppe först på morgonen. Städning av hela rummet, gardiner, väggar och skåp. Jag har tänkt sedan, vad dom fick ta reda på, stor barnaskara och stök i ladugård. Ingen av dom hade ett förebrående till oss vad vi förorskat.

Vilka människor! Och till detta hade Anna sett när jag och Rut kom med "musiken" jag skäms när jag tänker på det. Nu är det bara jag kvar av anordnarna.
Nedtecknat av Britt Sten"

Det är sådana här historier som är så otroligt roliga att läsa som man kan knyta an till. Om Britt skulle läsa det här så tackar jag jättemycket för att hon tog sig tid att skriva ner den till "Härrdalsbladet"

Idag var det en bra dag...

Idag var jag och Anna-Carin på ett ställe där de gör gravstenar.
Det ligger väldigt nära motorvägen men det kändes ändå som om man klev in på ett landställe så fort man kom in innanför grindarna. Det var ett lugn. Det var ganska rått ute men lukten av eld och ved gjorde att insidan av kroppen blev varm i alla fall. Det låg en hel del gravstenar med olika ristningar ute. Tänk vad mycket olika stenar och former det finns. Sedan fanns det lite naturstenar lite längre bort i en liten glänta. Vi såg nästan stenen samtidigt jag och syrran.
AC sa att den nästan ropade: "Ta mig, ta mig!" och det var faktiskt så. Den var jättefin.
En ljus sten, natursten, och sedan ska mammas signatur vara i svart på den. Det blir jättefint. Vi kommer att ta den upp till Lillhärdal själva och göra en cermoni av det. Eftersom det är snö nu och kallt så kommer detta ske till våren när inte marken är fryst eftersom vi troligtvis måste lägga ner den lite i jorden för att den ska vara vänd uppåt. Men det kommer bli bra. Det kändes i hela kroppen att det var så rätt.
Ni som läser detta och vet vem Runo var (min mosters man) känner igen när jag berättar om den är sucken han brukade göra. Den där utandningen att pust... nu är det klart liksom.
Så kändes det idag. En befrielse på något sätt.
Jag vet inte om jag gjorde en märkbar suck när vi satt inne i stugan där elden i kaminen sprakade för AC sa: "Känns det bra?" och jag sa: "Det känns jättebra."

Stenen symboliserar så mycket som mamma var. Ljus, stabil, enkel, jordnära och varm.

Ser tillbaka... ett år sedan...

Idag den 19:e november klockan 11.20 är det exakt ett år sedan mamma tog sitt sista andetag. Då sjuksystrarna öppnade fönstret i rummet där hon låg för att släppa ut hennes själ så den skulle få vandra vidare. Kanske över till BB avdelningen i huset mittemot.
Nej hon ska nog få vara en själ ett tag och sväva runt.
Det där med fönstret är en fin gest som jag alltid kommer att komma ihåg tills dagen jag drar min sista suck.

Jag kommer ihåg det som igår... känslan. Det är en klump i halsen.
Det jag heller aldrig kommer att glömma är det som Anna-Carin sa att hon aldrig känt sig stå mamma så nära som då. För mig så har jag aldrig känt mamma så långt borta som just då.
Tänk hur olika man kan känna.
Det jag också tycker är sorgligt är att Ubbe aldrig hann säga hejdå just den dagen. Men han hade tydligen träffat henne kvällen innan och sagt allt han ville säga.

Det känns underligt att jag inte har pratat med henne på ett år. Vi pratades ju vid väldigt ofta. Flera gånger i veckan om vi inte sågs.
På tisdag ska jag och Anna-Carin åka och beställa en gravsten. Det har inte blivit någon sådan förrens nu. Den kommer att bli så fin. Det vet jag och personlig.

Jag ser ganska mycket mamma i Moa också. Speciellt när hon äter och hennes små gester. Det är lustigt hur det kan visa sig så. Jag försöker alltsom oftast få in mamma i vardagen för Moa. Att säga till henne när hon gungar för snabbt i gungstolen att: "Nu skulle mormor se dig när du gungar sådär! Var försiktig!"

Jag Älskar Dig min allra käraste mamma. Du kommer alltid att vara den bästa och jag kommer för alltid att sakna dig.

Jag har ju inte berättat...

Förra helgen, under allhelgona-helgen så var jag och Moa runt i krokarna där vi bor och skulle hitta några gravljus. I centrumet var det totalslut. Helt otroligt. Men sedan åkte vi till mina gamla hemtrakter och köpte ljus. Det ligger också väldigt nära kyrkogården. Inte där mamma ligger (hon ligger ju i Lillhärdal) utan där min brors dotter ligger. Men mamma hade sin begravningscermoni där, i kapellet.

Vi hittade ett ljus och samtidigt så pratade jag lite med gamla grannar och så. Sedan när vi skulle åka så somnade Moa i bilstolen så då åkte vi hem och jag lämnade Moa med Kenneth istället och sedan åkte jag tillbaka dit. Det var ju jättemörkt då. I kapellet så var det öppet till 20.00. och när jag kom så var klockan 19.30.
Därinne satt det en dam redan. Vet inte alls hur länge hon hade suttit där. Men hon iakttog alla som kom in. Jag hade nog velat göra som henne. Bara sitta där ett bra tag och bara vara... men jag gjorde det inte. Jag betalade för två ljus och jag gick fram till boken där det står vilka som dött under året i datumordning. Fortfarande så var det en konstig känsla att se mammas namn där. Det var ganska jobbigt. Trodde inte jag skulle bli ledsen. Men det blev jag. Jag tände ljusen, ett för mamma och ett för andra närstående som dött.

Sedan åkte jag till min brors dotters grav och tände gravljuset. Där var det så otroligt vackert. Jag överdriver inte när jag säger att det var ca 7 olika ljus där. Det kändes hemskt när man gick förbi barngravarna och vissa hade inget ljus överhuvudtaget, eller så hade ljusen blåsts ut. Jag tände ett ljus bredvid Nicoles grav som hade slocknat.

Men det var en skön stund att få gå där och strosa och tänka.
Idag för ett år sedan så hade mamma varit inne på sjukhuset och de trodde då hon hade lunginflammation och fick antibiotika och blev hemskickad.
Vår lilla familj var i Egypten och trodde det hade blivit bättre med mamma eftersom jag inte hört något hemifrån. Men brorsan och syrran ville väl skona mig.
Jag kunde ju ändå inte göra något.

Saknar hennes kramar...

Ingen kunde kramas som mamma kunde. Dom var så varma och ärliga liksom. Jag saknar hennes kramar. Jag saknar det här att kunna känna sig liten och ompysslad. Sådär att man kunde känna sig liten och det var okej med det. Ibland så vill jag bara sitta ner och kramas länge, utan att säga något.

Den här kärleken mellan mamma och barn har jag ju först nu förstått vad den innebär. Det är ju omöjligt att kunna förklara för dem som inte har barn. Det är ju så...
Det finns ju ingenting som Moa skulle kunna göra för att få mig att tycka mindre om henne. Jag skulle älska och krama henne lika hårt ändå. Det är ju en villkorslös kärlek.

Det är sån kärlek jag saknar från mamma och kramar. Istället så kramar jag Moa extra hårt. Det är ju så det är.

Nu är det drygt 11 månader sedan.

Jag skriver ju även dagbok. En sån där som räcker i 5 år. Jag brukar titta på föregående år och är ganska befriande glad över att man inte är där igen. För ett år sedan så höll vi på som bäst att ladda inför vår Egyptenresa till Marsa Alam. Det var ju där jag fick samtal från syrran att mamma var dålig. Men jag förstod aldrig hur dålig. Jag skrev ju vykort därifrån att jag hoppades att hon skulle vara frisk när vi kom hem. Men hon var allt annat än frisk när vykortet kom fram. Då höll vi på som bäst att rensa i hennes lägenhet. Tänk vad lite man vet och vilken tur att man inte vet många gånger. Jag tänker och saknar henne varje dag. Snart så har vi stenen på banan också. Syrran har gjort ett förslag på hur den ska se ut till en gravstensfirma och sedan får vi se när vi kan få upp den till Lillhärdal.

Kunde ha varit en skitjobbig dag idag...

Idag fyller jag 39 år. Ruskigt!
Som min pappa sa: "Ja du födde verkligen Moa i elfte timmen" Hon är ju nu ca 1 ½ år.
Han frågade också hur min dag skulle bli om vi skulle hitta på något speciellt. Men eftersom Kenneth jobbar och det är vardag så blir det en dag som alla andra. "Jaha, som vanligt då." sa pappa. Men jag sa: "Det är väl bra att det blir som vanligt. Det finns ju dagar som inte alls är roliga."

Det som jag tyckte kunde vara jobbigt med idag var att jag inte skulle få just ett specifikt samtal idag. Där en röst i andra änden skulle säga: "Grattis på födelsedan idag minstingen (eller så kanske hon hade sagt Gum-tina!)" Bara tanken att hon inte skulle höra av sig idag fick nästan mina tårar att rinna över. Men jag klarade det.
Men nu när jag skriver så rinner det tårar. Men det är nog bra för jag har en ögoninflammation som behöver rensas ur ögonen. Det finns något bra med allting.
Jag har fått jättemycket sms och samtal och kort idag. Tack allihopa!.
Jag saknar mamma. Det gör jag. Men någonstans så vet jag att hon önskar mig en glad födelsedag i alla fall.

Jag har ju inte berättat om när jag och syrran var på den genetiska utredningen på Karolinska. Jag åkte från jobbet och självklart var jag sen. Syrran var redan där. Det är helt galet men sedan jag fick Moa har jag blivit tids-optimist. Det borde väl vara tvärtom? Innan Moa så kunde jag vara en halvtimme före utsatt tid. Nu kommer jag alltid försent. Jag åkte direkt från jobbet till KS så jag hade inte ens Moa med.

I alla fall. Jag och syrran pratade med en läkare i ca en timme om hur vi skulle gå vidare och det är ju ett problem att gå vidare eftersom det inte är riktigt satt hur rutinen ska vara när det är fråga om levercancer. T ex när det gäller tjocktarmscancer så har de riktlinjer som de följer att man ska undersöka sig en gång om året osv... men för detta fanns det inte något. Men vi kom fram till att båda mina mostrar och min mormor hade samma typ av cancer som de dog i. Men mamma hade en annan typ, så genetiskt trodde han inte att det kunde vara. Han ville gärna kolla upp om han kunde ta vävnadsprov från dem och kolla upp om det var något som stack ut från det vanliga. Men när det gällde mig och syrran så sa han att han kunde skicka en remiss på att vi bör kolla vår lever vartannat år ungefär. Syrran har ju tagit leverbiopsi och lite annat också, så hon finns ju redan i rullarna. Jag däremot vet att jag hade bra levervärden när jag var gravid i alla fall. Jag har ju inte gjort en hälsokontroll på säkert 20 år. Så det är väl kanske dags att ta sig i kragen och göra lite kollar.

Tiden går...

I förrgår var det 10 månader sedan mamma gick bort. Det känns fortfarande som igår, eller ja, det kanske det inte gör. Men det känns inte som att det är så himla längesedan. Jag tänker på henne varje dag och jag saknar henne. Jag behöver väl inte säga så mycket mer om det egentligen. Jag önskade att jag kunde känna att hon fanns nära men det gör jag inte. Jag tänker ofta på det sista mötet vi hade, innan hon hamnade i leverkoma. Innan hon försvann rent mentalt och vid medvetande. Det var som att hon visste, kanske jag också för den delen att det inte var långt kvar. Jag drog mig faktiskt för att gå därifrån den kvällen. Hon låg där i sjuksängen, hon såg mindre ut än vad hon hade gjort tidigare under veckan. Det var som att sängen slukade henne nästan och hennes hy var gulare än tidigare. Det hon sa till mig när jag stod vid hennes sängs fotända var: "Hejdå minstingen". Syrran och brorsan var redan ute i receptionen och pratade med en läkare. Så jag var ensam med mamma. Hon försökte hålla skenet uppe. Hade hon haft orken så hade hon vinkat till lite. Men hon försökte le lite.

Det var då jag på morgonen hade bakat bananmuffins och smulpaj klockan fem för att jag inte kunde sova. Hon tog någon tugga, säkert bara för att visa sin uppskattning, inte för att hon tyckte det var gott. Hon kände säkert ingen smak. Allt hon hade behövt var en redig djävla "kinin-kick". En grogg med gin. Inte för att det hade gjort henne bättre. Men garanterat mer smak och gjort henne mer bekväm kanske. Vi (jag och syrran) hade tagit med oss schampo och balsam samt hårfön för att mamma skulle få duscha av sig, men då tyckte vi hon var för svag och trött. Inte visste vi att några dagar senare skulle vi då ha tyckt att vi kunde väl ha tvättat håret på henne för då var hon i alla fall mer eller mindre uppe på benen. Det var det hon ville. Men inte ens det fixade vi. Det kändes så himla dåligt. Hon offrade allt för oss, hon gjorde precis allt för oss under sin livstid och det enda hon ville ha var rent hår och en dusch. Men vi gjorde bedömningen att hon var för svag och inte skulle orkat det. Fy sjutton vad illa det kändes, eller det känns faktiskt fortfarande bistert.

Men någon dag senare försökte jag ge henne lite kräm att ha på huden för den var så himla torr. Hon älskade Elizabeth Arden. Det var den enda egentliga lyx hon unnade sig. "Visible difference" hette den. Jag hade köpt en serie av olika krämer när jag och min familj hade varit i Egypten. Först tänkte jag vänta med att ge henne den tills hon kom hem från sjukhuset, sedan gav jag den på sjukhuset för jag insåg att hon inte skulle få komma hem. Sedan smorde jag in hennes ansikte med den. Jag hoppas att hon uppskattade det. Jag vet inte för hon befann sig i leverkoma då.

Ja, dagarna de går...

Ja som sagt... tiden bara rullar förbi och iväg och man har svårt att hänga med. Man hinner inte stanna upp och bara tänka, bara vara... Det är alltid någonting man har i huvudet. Det är väl kanske bra, men ibland kommer verkligheten ifatt en och ger en örfil i ansiktet.
Som idag... Det var inget speciellt som hänt. Jag tror att jag började tänka på mamma när jag hörde den där melodifestivalsbidraget från Island "Is it true" tror jag den heter. Dom spelar den flitigt på Rixfm. Jag har sååå tröttnat på den. Men ändå så gick den på min dator på jobbet. Det var väl något i texten som fick mig att bli ledsen för jag var tvungen att gå in på toan ett tag och badda ansiktet. Sedan var det bara att gå ut igen och vara som vanligt. Det räcker och är tillräckligt för mig. Att bara gå iväg en stund och sedan är det bra igen. Jag vet ju hur läget är. Det är inget jag kan förändra. Det är ju bara att köpa läget. Mamma kommer ju inte tillbaka för att jag är ledsen.

Jag börjar ju skönja ett mönster när jag blir såhär... Ja just det, det brukar infalla ungefär en gång i månaden. Jag kan ju inte helt och hållet självklart säga att det bara har att göra med hormoner och så. Jag har ju faktiskt sorg. Ja, jag har faktiskt sorg fortfarande. Men jag tror inte det syns så väl längre. Eller så är det bara jag som intalar mig att det inte syns. Kenneth kanske märker, jag har inte frågat honom.

Idag var jag också i kontakt med Karolinska för att syrran hade blivit kallad den 24:e september till träff nummer två om den genetiska utredningen vi är involverade i. Jag har ju då inte fått en kallelse, men det förklarade de med att de skickar bara ut en kallelse per familj, sedan får de som vill följa med, komma med. Men jag har ju remiss på det här, precis som syrran så vi är båda i utredningen. Den 24:e ska vi träffa en doktor. Ska bli mycket intressant att höra vad han har att säga.

Mammas blomma för dagen...

(mammas blomma för dagen på vår balkong)

I fredags så var jag och Kenneth på min svågers, Anders, 50-årsfest. Det var jättelyckat och roligt. Pappa var också där, det var kul men jag saknade mamma. Hon hade tyckt om festen. Hon hade blivit rörd när syrran sjöng sin låt till Anders. Hon hade gjort en svensk text till låten "Dream a little dream of me" hon var jätteduktig. Sedan efter några vodka russians och rödvin så pratade jag mycket med syrrans barndomskompis, Maria, som också var där om mamma. Det blev självklart lite tårar och prat om hur mycket jag älskar mamma och så. Men det var skönt att prata av sig lite. Sedan att hon arbetar som psykolog gjorde väl inte saken värre.

Här är en skrämmande bild hur jag såg ut den kvällen. Det var glitter och paljettparty.

Saknar dig

Å vad jag skulle vilja sitta och prata med mamma. Jag kunde prata med henne om allt. Om jag var irriterad på någon, om det var något med jobbet som jag hakade upp mig på, då jag var singel pratade jag killproblem med henne. När mitt singelliv gick över i samboförhållande (tack och lov) så kunde jag vädra ut tankar om det och när Moa kom, kunde jag prata med henne om mitt liv, min nya förvirrande roll som mamma.
Jag kunde kort och gott berätta allt och vadsomhelst för henne och hon lyssnade alltid,
dömde mig aldrig, älskade mig alltid för den jag var.
Ibland behövde vi inte prata alls. Men jag saknar just det... att kunna prata av mig om vadsomhelst. Ingen känner mig som mamma gjorde.

Det skulle vara så kul att berätta hur det går på jobbet. Att jag trivs nu, vilket var lite si och så med förut. Mina tankar kring Moa, hur jag var när jag var liten. Är jag lik henne? Har hon samma gester som jag hade, trippade jag också på tå? Hur var mina sovrutiner, kunde jag bara lägga mig ner och sova, eller var jag svårnattad? Vilken var min favoritmusik när jag var liten?
Var verkligen "fem myror", eller "Trazan och Banarne" mina favoriter. Jag kan se på Moa och undra om jag gjorde och var likadan som henne när jag var liten.

Jag saknar dig mamma så fruktansvärt.

När jag och mamma var på bio...

Idag har jag saknat mamma något så fruktansvärt. Det var inget speciellt, bara att jag ville prata med henne. Jag kom tidigt till jobbet och lyssnade samtidigt på radion när jag jobbade. Då spelades en ballad och tårarna började komma. Jag hörde mamma inom mig och hon skulle sagt: "Men nu får du skärpa till dig! Jag gick bort för snart 9 månader sedan! Nu får du rycka upp dig!". Men jag tänkte skriva om en rolig händelse trots allt...

Det var ju ganska längesedan år 2004, men jag kommer ihåg det, som om det var igår.
Jag och mamma var och såg på "Passion of the christ", en riktigt bra film, men väldigt rå och brutal som visade Jesu död som inte alltför smickrande. Jag tror det var tortyr i säkert en kvart med spikklubbor och allehanda hemskheter.

När jag går på bio så får jag lätt panik faktiskt. Det är inte så många som vet det. Men jag vill gärna sätta mig så nära gången som möjligt om jag skulle behöva springa ut snabbt på toan. Detta var en sådan gång. Jag gick iväg till toaletten och kissade. Jag kom tillbaka och de höll fortfarande på och slå honom.
Då tittar mamma lite förbryllad på mig och så sa hon... "Jag tror inte det här är riktigt rätt..." Jag frågade "Vad?" "Jag har nog fel film i hörslingan, för nu skrattar dom i örat, och det är väl ingen komedi det här?"
Det lustiga med det hela var att filmen var nästan slut vid det tillfället, så mamma hade lyssnat på humor under hela filmen.

Det var en rolig händelse. Det kunde vi skratta åt ett tag.

En saknad...

(Moa med mormor för exakt ett år sedan, augusti 2008)

Saknaden kommer ju alltid att finnas med mig.
Som igår när jag var med Moa i barnpoolen vid ett utomhusbad där vi bor.
Då var det en tjej, eller kvinna, i min ålder som var där med sin dotter. Kvinnans mamma var också med.
De lekte och mormor kastade en hink med vatten mot sin dotter. Dotterdottern skrattade så hon kiknade. När jag satt där vid poolkanten med Moa så önskade jag att Moa skulle få uppleva samma sak. Men det får hon ju inte. Inte med mormor i alla fall. Moa satt ju där själv glad i hågen och plaskade. Men det är ju jag som känner saknaden åt Moa på något sätt. Jag tycker det är synd att Moa inte kommer få lära känna sin mormor.

När jag och Moa gick till badet så var hon, som alltid, på ett strålande humör. Hon vinkade, log och slängde slängkyssar, till alla möjliga. Det var en dam som satt i gräset som fick sig några slängkyssar. Hon såg inte Moa för det var för långt bort. När damen försvann bakom trädet när vi gick på gångvägen så sa Moa: "Botta". Jag sa: "Ja det verkar som det. Men hon finns där. Precis som mormor... du kan inte se henne men hon finns överallt." Inte för att Moa förstår det, men det kändes vettigt...

Uppe i Härjedalen

(Efter att jag satt blommor i en vas hos mamma)

Igår morse åkte vi vid 09.00 för att styra kosan mot Lillhärdal. Det är väldigt blandade känslor jag har med vistelsen här. Jag vill verkligen inte att det ska vara så. Jag älskar verkligen Lillhärdal. Jag älskar det mer nu för att mamma ligger begravd här. Men samtidigt är det otroligt mycket minnen som spökar här. Jag har ju spenderat all min tid här med mamma.

Vi bor i bagarstugan, där vi alltid bott när vi besökt Lillhärdal. Jag sitter nu på den stolen mamma alltid satt på. Jag satt alltid mittemot. Mamma satt alltid här. Hon vände sig om och tittade ofta ut genom fönstret mot vägen när någon gick, cyklade eller åkte med bil förbi. Hon sa: "Ukken e de dane?" (Vem är det där) sedan fortsatte vi med att prata, spela kort (skitgubbe) eller nåt. Igår när jag såg kyrkan när vi kom in i Lillhärdal så kände jag en klump i halsen. Vi åkte till stugan och lämnade in resväskorna och åkte sedan till Sveg för att handla mat. Väl där så åkte vi upp och hälsade på min moster Ylva och Göte. Vi fikade lite där och Moa fick en liten egotripp i form av att hon fick den mesta uppmärksamheten. Jag sa att jag skulle åka till graven som idag istället, men när vi väl kom tillbaka till stugan så lämnade jag av Kenneth, Ida och Moa och sa att jag skulle åka ner. Jag kände ett behov av det. Jag började gråta redan på väg nerför backen mot Högen. Jag ställde mig vid förskolan, vid kyrkan. Det är den närmsta ingången tycker jag och där parkerade alltid jag och mamma när vi skulle gå till mormor och morfars grav, senare även min morbror Allans grav. Jag gick upp till mammas plats och korset tornade upp sig. Jag såg den ganska tidigt och började såklart gråta ännu mer. Det jag förvånades över var att gräset hade vuxit såpass mycket där urnan är nedsatt. "Blomman för dagen" hade inga blommor men hade vuxit en del. Jag pratade en del med mamma om hur mycket jag saknade henne varje dag och att alla har det bra. Jag stod säkert därnere och pratade i en kvart. Jag ville också gå in i kyrkan och tända ett ljus men det var stängt. Ska inte Guds hus alltid vara öppet?? Jag gick rödgråten tillbaka mot bilen. När jag startade bilen så var det en melodi på radion som jag kände igen, men kunde inte placera. Det var panflöjt och när jag svängde in mot bagarstugan, eller "Glittastugan" (mamma kallades för Glitta) som jag hädanefter kommer kalla den, så kom jag på var det var för melodi. Det var "jag vill tacka livet".

Idag har vi, hela familjen varit nere vid mammas grav och satt en bukett blommor i vas där. Jag ville helst haft helt gula blommor för det älskade mamma. Men det fanns inga i affären. Men det var fina blommor ändå.

Är det så längesedan???

Idag är min och Kenneths dotter Moa, 1 år och 4 månader.

Vilket innebär att hon har blivit dubbelt så mycket äldre än hon var den dagen mamma gick bort. Moa var exakt 8 månader när mamma dog och dvs att idag är det exakt 8 månader sedan som mamma dog. De åtta månaderna innan mamma dog kändes längre än de som har förflutit efter hennes död. Men det är så mycket som händer med Moa också. Jag tycker man ser henne växa hela tiden. Sedan har jag ju varit ute i arbetslivet sedan april. Veckorna bara dundrar förbi som ett snabbtåg. Ibland hänger man liksom inte med känns det som.

Men jag tänker på mitt liv som innan mamma dog och efter... det är som en måttstock.

Men å andra sidan så förändrades ju hela mitt liv år 2008. Det är då som jag blev pånyttfödd och det var då mamma drog sin sista suck.

Har fortfarande svårt att greppa det hela. Speciellt när jag tittar i min dagbok och ser att föregående år så hämtade jag till exempel mamma vid centralen när hon hade vart i Härjedalen. Jag kommer fortfarande ihåg vart jag parkerade bilen den dagen. Att jag skulle gå uppför rampen och möta henne och hjälpa henne bära väskan, den röda resväskan. Men hon kom där vid parkeringen. Inte väntade hon på att jag skulle komma upp och hjälpa henne. Nejdå. Mamma redde sig själv, tog ingenting för givet.

Jag kommer även ihåg hur svårt hon hade att sätta sig i bilen för hon hade problem att ta in högra benet. Hon hade ont i det och det var svullet. Undrar om hon fick riktig koll på benet, varför det var som det var... helt plötsligt var det bra, eller så var det mamma som inte sa att hon hade ont längre.

Mail från moster

Fick ett mail från moster Ylva den 13:e juli. Vill sätta in delar av mailet här...

"Idag är det bykampen i härdal.Inget kul nu när inte Anna Greta är med, hon brukar ju vara här den tiden.
Vi brukar ju vara där, så iår åker jag inte dit. Saknar henne så otroligt nu, känns som halva jag är borta. Kan inte ringa om jag vill något. Fick ett hibiskuskott får några år sedan av AG som hon hade fått av Bibbi som hon tog med sig från Grekland när vi var dit Har redan varit 7 blommor är 15-16 knoppar nu och den är dubbel i blomman, jättefin.
Såg på skansen och tänkte på när vi var där och ringde till dig och frågade vem som sjöng på scenen kommer du ihåg det?"

För ett år sedan...

Jag läser ju i min dagbok, vad som hänt åren innan. Det är ju en sån där dagbok som man ser 5 år tillbaka i tiden. I förrgår för ett år sedan så hade jag skrivit: "Var över hos mamma med Moa för hon ville se sitt hjärta innan hon åker upp till Härjedalen."
Jag märker också hur jag låter ibland som mamma. Senast för någon minut sedan sa jag till Moa när jag tyckte hon betedde sig fånigt. Sa jag: "Men Moa, vad fjompig du är!" Fjompig??? Det är ett uttryck jag inte hört på mycket mycket länge. Det kunde mamma säga till mig.

Sedan har vi ju varit på Finlandskryssning nyligen och jag ville ha med lite extra varma kläder till Moa för jag vet hur det kan vara lite svalt på båtarna. Kenneth bara tittar på mig då...
Mamma var ju precis likadan. Var orolig för att man frös och så. Ville gärna att man skulle ha mer kläder på sig än för lite. Det är ju faktiskt sant. Det är lättare att ta av sig om det blir varmt än att sätta på sig kläder man inte har med sig när det blir för kallt.

Det går i perioder...

Ibland känner jag mig mer vemodig än andra dagar. Men det är väl så det är. Nu när jag är inne på min första vecka i ledighet så känns det lite jobbigt. Ledighet är ju lika med umgås med familj, släkt och vänner. Nuförtiden så är jag inte ens nära att jag ska ta upp luren och ringa, istället är det en otrolig saknad att just inte kunna få göra det. Det är mycket drömmar om mamma också som är ganska jobbiga. Att jag sitter och packar ihop hennes grejer och ska välja vad som ska vara kvar och inte. Sedan drömmer jag om hennes död också. Men den drömmen är mer hemsk än vad verkligheten var. Det är ju ändå bra, hur det än kan kan låta. Jag fick ett mms igår kväll av min kusin Rickhard. Ni som läst innan vet ju att jag lämnade ifrån frön av mammas "blomma för dagen" till honom för att hans sambo Anna skulle så och sedan sätta på mammas grav. Det skulle kännas mer betydelsefullt och mer hon om hennes egna favoritblommor kunde vara där hon ligger. Speciellt frön från hennes egna blomma som hon hade på sin balkong. Nu finns de där hos henne. Vi ska åka upp i slutet av juli. Ska bli fint att se hur det ser ut där. Vi (syskon) har även pratat om en sten, vi har inte riktigt bestämt oss... förut har det enda alternativet en platta på korset. Men nu har vi tänkt en sten som ligger under korset. Hon ville ju faktiskt bara ha en plakett som skulle ligga ner. Sedan är det ju klart att vid vintertid så är det ju svårt att se den, men huvudsaken är ju att vi som vet var hon ligger och kände henne vet att den finns där. Sedan har Anna-Carin pratat om att vi ska försöka hitta en bra namnteckning som var mammas som vi skulle kunna få inristat på stenen. Det skulle vara fint.

Ett roligt minne

Det finns ett ställe i Täby, en restaurang, kan vi kalla det, som på natten, eller kvällskvisten förvandlas till ett värsta "roadhouse". Händer det något i Täby såsom slagsmål i alla de slag så är det där. Det var där jag var med mina kusiner Uffe och Rickhard för ett antal år sedan, då vi direkt fick frågan av en servitris när vi satte oss på uteserververingen en varm sommareftermiddag: "Ska ni äta eller supa?".
Det här stället har i alla år som jag existerat funnits, fast förstås, bytt ägare och namn ett antal gånger. Jämt så är det dålig service, man kan få sitta och vänta på maten i dryga timmar, det är ett hopplöst ställe helt enkelt. Hur det nu än må vara så nuförtiden så har de dyra rätter och faktiskt ganska gott (när jag väl äter där... det är inte ofta), men på kvällskvisten så finns roadhouse stämpeln kvar. Ett jädra liv där helt enkelt.

Hursomhelst... Jag och mamma skulle äta middag där. Jag kan väl ha varit i 20 årsåldern. Vi lyxade inte till det så där hutlöst. Vi beställde en varsin pizza. Jag tog fanta och mamma tog en cola till maten. Vi väntade och väntade och väntade... Ingen dricka och ingen pizza. Jag överdriver inte, jag tror vi väntade i dryga timmen och det fanns inga andra där heller så det var inte mycket folk. Jag såg att mamma blev mer och mer irriterad. Hon stoppade en servitör och hon frågade med den där bankrösten (som jag tidigare berättat om) som de flesta ryggade tillbaka för: "Hur länge ska man behöva vänta på pizza?" Servitören svarade på väldigt dålig och knagglig svenska: "Kommer snart..."
Vi väntade ytterligare ett bra tag. Jag såg samma servitör komma bakom mamma och han hade med sig vår dricka. Han sa: "Kolla?!"
Mamma vände sig mycket irriterad om och sa: "Kolla? Vadå kolla?"
Han undrade såklart vem som skulle ha colan. Om man var med så var det här enormt kul att se. Servitören blev pionröd i ansiktet.
Vi satt inte där längre än vi behövde efteråt. Det tog nog några år till innan vi satte vår fot där igen.
Jag har ju sparat mammas almanackor där hon år 2006 varit på samma restaurang. Det enda hon skrev var: "Det var mycket dyrt".

Midsommar kom och gick

Midsommar brukar i alla fall jag fira med familjen. Det blev ju även så i år, men utan mamma då.

Vi pratade lite om det där att sörja, eller hur olika personer sörjer. Men inget sätt är väl fel. Vi kom in lite på mitt bloggande om mamma. Jag förstår om vissa tycker det är knepigt att man lägger ut sin sorg för allmänt beskådande. Man kan ju lika gärna skriva dagbok.
Men det är så jag hanterar den, sorgen alltså. Vissa vill inte prata om det, vissa pratar om det och lämnar det sedan. Vi diskuterade också om det blir svårare att lämna sin sorg om man hela tiden bloggar om den. Om det blir ytterligare en sorg när skrivandet trappar av. Skrivandet på bloggen kommer ju minska. Helt klart. Det har den redan gjort.
Men det ser jag som ett tecken på att man går åt rätt håll. Men självklart så är det fortfarande svårt att gå tillbaka och läsa det jag skrivit om tidigare. Men det har jag bara gjort en gång.

Idag när jag hade hämtat Moa på dagis och vi hade kommit hem så öppnade jag balkongdörren och vi gick ut på balkongen. Då högg det till i min mage. Om mamma inte hade varit död så hade jag garanterat skrikit "Mamma!" åt en kvinna nere vid gångvägen. Det var precis som hon, kläderna, gångstilen, hållningen... ja allt!. Men sedan har jag ju reagerat tidigare på, att det har varit en kvinna nere på affären som har sett ut precis som hon bakifrån. Så det är väl någon som ser ut som henne. Jag vet att i böcker som beskriver hur man hanterar sorg, så står det att man kan få för sig att man ser den döde. Inte på något övernaturligt sätt, utan att helt enkelt personer ser ut som, nu i mitt fall, mamma.
Men jag lovar er... hade ni också sett denna kvinna så hade ni också tyckt det hade sett ut som mamma, så det så.

Fortfarande så kan jag tänka till och tycka det är konstigt att hon är borta. Det är fortfarande ofattbart. Ibland tänker jag på att allt är en dröm och att jag helt plötsligt vaknar upp och inser att det bara har varit en jobbig dröm.

Jag drömmer också mycket nu igen om mamma och om hennes lägenhet. Det är till och med ofattbart i drömmen att hon är borta och så när jag vaknar så är hon verkligen det. Det blir dubbel sorgkänsla på något sätt. Jag har varit ledsen i drömmen och sedan så vaknar jag till och verkligheten är just precis sann som drömmen är.
Det är en konstig känsla.

Mamma hade sparat lite texter...

När vi rensade i mammas lägenhet i januari så hittade vi en del nedskrivna texter och verser bland annat.
Den texten som stod i hennes begravningsannons (se tidigare i bloggen) hade vi också hittat hemma hos henne i hennes bibel.
Här är en text som är väldigt fin som hon sparat:
"Nu går sista visan
Dej vill jag sjunga för
vi behöver varandra
Du och jag och dom andra
som står utanför
Låt den sista strofen
bli till en sång vi minns
Tack för att jag får ha dej
Tack för att alla finns."

Det högg till lite i magen när jag hittade ett A4 papper som mamma skrivit för hand. Känner så väl igen hennes stil, så här går den:
"Skogsblomman
I
Det växte en blomma vid granarnas rot.
I skogen bland mossa och ljung.
Den lilla knappt syntes vid jättarnas fot.
Hon stod där så ensam och gömd.
II
Säg längtar du ej att i drivbänk (?) få stå
att dofta till mänskors behag.
Nej svarar den blygsamma blomman nu så.
Jag skapt är till skogsblomma jag.
III
Säg fruktar du ej att i skogen stå gömd,
där skuggorna kring dig står vakt
Onej! Ty jag aldrig av Herren är glömd
Han även på blomman ger akt."
Nedskriven av Elvira S. i Hölje 1925.

Den är också fin tycker jag.

Jag kommer ihåg..

Jag kommer ihåg, eller så är det en efterhandskonstruktion, som min brorsa för övrigt älskar att säga. Det var när jag var liten och skulle bada i havet eller i en sjö. Mamma höll mig under armarna och drog mig fram och tillbaka genom vattnet. Jag höll krampaktigt fast i henne och hon tappade mig aldrig. När jag var runt 10-11 år och när vi badade så ville jag att mamma skulle göra samma sak då när vi badade i vattnet. Jag kunde säga till henne att jag ville att hon skulle dra mig fram och tillbaka genom vattnet som hon brukade göra när jag var liten. Det var så tryggt och skrämmande på samma gång. Trots att jag var tyngre så gjorde hon det.

Jag kommer också ihåg när jag var liten och sov i hallen på Älgstigen i Lahäll. Det var många nätter jag vaknade och var livrädd för att mina föräldrar skulle dö. Jag vet att barn tänker så och jag kommer ihåg panikkänslan och jag kunde inte somna om, jag smög in till mamma och pappa och lade mig emellan. Om jag ibland hade ont i magen så kunde jag ligga bredvid mamma och hon strök mig alltid över magen tills jag somnade. Så fort jag hörde mammas snarkande så var jag trygg och lugn. Då kunde jag somna om.

Jag hade jättemycket problem med fotvårtor när jag var liten och höll ständigt på med veruxin. Mamma älskade ju att hålla på med fötter och att få peta lite. Jag kunde bli galen och förbannad ibland när hon skulle hålla på och pilla på mina fötter och inte låta mig få vara ifred. Man visste vad klockan var slagen när man hade badat eller duschat och skorpan på veruxinet hade blivit uppluckrat och man knappt såg vart kanten startade någonstans och mamma ville ta bort det. Jag tror aldrig hon anade hur ont och obehagligt det var. Jag vet att hon så ofta kunde säga: "Men den är ju snart borta. Den sitter ju löst på skinnet, du kan ju bara plocka bort den själv om du inte vill att jag ska göra det."
Det var en gång, det kanske var flera, men speciellt en gång som mamma hade plockat bort en veruxinskorpa från en vårta på kvällen när jag låg och sov. Hon sa att hon hade plockat bort den när jag hade sovit och jag blev faktiskt förbannad. Jag vet fortfarande inte varför den känslan kom. Det var ju inte så att jag ville rycka bort den själv, utan vetskapen att hon gjorde det utan min tillåtelse kanske gjorde mig arg.

Sedan ville hon också alltid ta kort när man luktade på blommor.

Det var bara lite tankar och det kommer flera... garanterat

Mammas grav

Igår fick jag ett mms från min kusin Jens som bor i Lillhärdal. Han och hans mamma, Viola, hade varit på kyrkogården i fredags och satte blommor på mammas grav på hennes födelsedag. Titta vad fint det är. Det tackar jag enormt mycket för. Tack Jens för bilden!.

Och till mamma... Grattis på mors dag. Älskar dig!

Tänker på mamma

Ja, nu sitter jag här på balkongen alldeles själv, med ett levande ljus tänt till minne av mamma. Min/vår älskade mamma. Hon var mångas vän och ingens fiende. Möjligtvis kunde väl mopedisterna känna av det onda ögat från våning 4 när de åkte utanför på cykelbanan.

Mamma är så fruktansvärt borta. Jag vill känna av henne, men jag känner ingenting. Det är väl kanske svårt att känna någonting annat än sorg och saknad fortfarande.

Jag tänker på mamma varje dag. Hon finns i mitt huvud, i mina tankar. Så fort jag ser en kvinna med samma kroppstyp som mamma hade och grått kort hår då skulle jag bara vilja rusa fram och krama om. Jag vill lura mig själv att få känna mamma krama mig. Jag kände mig alltid trygg när jag fick en kram av mamma. Vi kramades alltid när vi träffades och när vi skildes åt.
Jag saknar de kramarna.
Jag saknar våra samtal. Jag saknar henne.

Mitt liv som mamma har ju bara varit i lite drygt ett år men jag kan fortfarande känna mig väldigt liten och vilja ha en spontankram av mamma. Men jag kommer inte få några fler från henne.

Ibland kan jag känna mig väldigt patetisk när jag kan känna tårarna hetta till i ögonen. När ska detta vara över? Ibland säger jag till mig själv: "Skärp dig nu, Jenny!" Jag vet inte om jag försöker efterlikna hur mamma skulle kunna ha sagt. "Men nu får du ta och rycka upp dig!" Det skulle hon lätt kunnat sagt och så skulle man se i hennes ögon att hon också kunde vara ledsen för att jag var det.

Ubbe mailade imorse till mig och syrran att vi skulle tänka extraextra mycket på mamma idag. Syrran messade att hon tänker extra på mamma idag.
Pappa ringde mig när jag stod och väntade på bussen hem från jobbet. Han frågade hur jag mådde och han sa: "Ja, idag skulle Anna-Greta fyllt 73 år. "
Jag är glad över att han kom ihåg det för han säger alltid att han har problem att komma ihåg födelsedagar. Men han kom ihåg idag.
Det bevisar bara hur otroligt speciell och omtyckt mamma var.

Idag åkte jag förbi där hon bodde. Jag såg inte så mycket av balkongen för det var väldigt lummigt med träden.
Så gott som varje år den 29:e maj satt vi på hennes balkong om det var fint väder, men inte längre.
Just nu, helt plötsligt så hugger det till i magen när jag kom att tänka på hur ombonat och mysigt hon hade. Det hade hon speciellt vid jul.

Ljuset på balkongen ska få lysa tills det slocknar. Jag har gått in nu för att det är lite kyligt. Näsan är täppt men det beror inte på förkylning. Ögonen har runnit och det beror inte på allergi. Det enda man kan göra är att ta en dag i taget, mer kan jag inte göra. Vissa dagar är bättre än andra, men så kommer det alltid att vara.

"Glöm inte mamma på söndag..."

Det går ju en reklam nu, eller rättare sagt inte bara en utan hundratals, känns det som...
att man inte ska glömma mamma på söndag... Nej hur kan jag göra det... finns ingen sportslig att jag kan glömma mamma på söndag. Kommer inte glömma mamma på fredag heller, den 29:e när hon skulle fyllt 73 år.

Jag vill komma på en egen ritual som jag kan ha när det är den 29:e maj. Som jag kan göra varje år. Det ska inte kännas som någon påtvingad sak... jag tänker inte ta på mig att åka ca 45 mil till Lillhärdal och gå till graven och sätta mig där...
Jag kommer nog sätta mig på balkongen med ett levande ljus som jag kommer tända för henne. Jag kommer köpa gula tulpaner, eftersom mamma älskade just gula tulpaner. Ljuset ska få brinna tills det slocknar själv. Jag ska göra det på kvällen när Moa har somnat. Kenneth kommer jobba och Ida har då åkt till sin mamma över helgen. Då ska jag sätta mig på balkongen och lukta på tulpanen och kanske skriva ett tankebrev till mamma och sitta själv och få vara med mamma mentalt en stund.

Fick ett sms

Jag gjorde ju slag i saken och gav några frökapslar till Rickhard och bad honom ge dessa till Anna, min kusins sambo, som jag skrivit tidigare om på bloggen att jag skulle göra. Fick ett mess av Anna, i förrgår. Hon berättade att plantorna hade börjat komma på "blomma för dagen" blomman.
Kunde aldrig ana att jag kunde bli så glad för en blomma :-)
Tack Anna!

Det är exakt ett halvår sedan...

det känns som flera år... fast det bara var 6 månader sedan mamma gick bort.

Jag kom på mig själv sitta och tänka på allt och ingenting på väg till jobbet igår... när man sitter på bussen så är det ganska skönt att bara sitta och tänka och inte prata med någon.. bara sitta och titta ut genom fönstret och tänka... komma ihåg, minnas...

Jag försökte komma ihåg hur mamma lät. Hennes röst... bara det där att jag var tvungen att tänka efter gör mig rädd, rädd att jag ska glömma.

Men sedan kom jag ihåg... hennes skratt, hennes röst och hennes, som jag kallade det för... "bankrösten". Hon använde alltid bankrösten när hon skulle prata med någon myndighet och då förstod man att det var allvar. Hon kunde ta fram den när jag skulle presentera en ny pojkvän och jag bönade och bad henne att inte låta så. Hon log alltid lite lurigt och sa att hon inte förstod vad jag menade.
Ibland så sa jag till henne att hon inte skulle använda bankrösten när jag var med henne någonstans där hon skulle behöva ta fram den. Jag tyckte det var så jobbigt. Ville bara sjunka genom jorden... vad skulle jag inte ge för att få höra den igen. Hon skulle gärna få stå på Globens scen inför en fullsatt arenaoch ta fram rösten och jag skulle stolt stå bredvid och njuta... men jag kommer inte få höra den igen, inte i det här livet. Jag hoppas verkligen att jag får träffa henne någon annanstans, någon annan gång.

Det var en signal som lät på bussen, en dov ödesmättad signal. Först trodde jag det var radion framme hos chauffören som spelade en ödessymfoni, för han lyssnade på klassisk musik. Sedan insåg jag att det var själva bussen som lät. Jag skulle bli deprimerad om jag hade en sådan arbetsmiljö att lyssna på det där ljudet hela dagen. Okej, chauffören såg inte så uppåt eller pigg ut heller. Kan inte klandra honom.

Sedan åker vi alltid förbi ett hus som jag finner alldeles otroligt fascinerande. Jag ser nämligen ingen dörr någonstans på det. Jag kallar det huset utan dörr. Det står ofta en polsk bil utanför med släp. Det är väl byggjobbare kanske... Dom ska väl hitta dörren, eller nåt.

Jag kommer på mig själv att jag inte tittar åt huset där mamma låg sina sista dagar i livet längre... det är som att jag missar det varje gång. Eller så ser jag det men att jag inte reflekterar att jag tittar på det.

Men det är så otroligt hur ont det fortfarande gör. Jag saknar henne något så obeskrivligt mycket. Jag kan inte förklara hur mycket. Det är som att man inte kan förklara kärleken man känner inför sitt barn till någon som inte har ett. Det går inte. Det är först när man har ett barn själv som man förstår hur den kärleken känns. Lika lite kan jag förklara hur det känns det jag känner, hur ont det gör.
Ni vet den här värkande känslan man kan ha i halsen när man varit ledsen och inte gråtit ut, utan man håller det inom sig. Hela kroppen känns liksom så.
Mamma jag älskar dig så ofantligt mycket.

Den blomstertid...

Nu börjar värmen komma ordentligt och jag såg framför mig hur mammas balkong alltid såg ut... Fullt med blommor... jag är ju så fruktansvärt dålig på blommor och hålla liv i dem. Så vår balkong ekar tomt med blommor... Istället är det 1 stol, 1 fällbart bord och 4 fälgar till bilen. Jag och blommor talar helt enkelt inte samma språk...
Men ändå när vi i början på detta året rensade mammas lägenhet så kunde jag inte för mitt liv göra mig av med ett brunt kaffefilter som var full med torkade blomkapslar som mamma hade sparat till detta år. Jag sparade det och jag visste att det var "blomma för dagen" blommor. När jag fick lite kapslar att så av mamma för några år sedan blev jag glad när jag fick typ en blomma på, sedan när man kom hem till mamma så kunde man inte ens räkna dem, så många var det. Hon var faktiskt duktig på blommor och jag var glad att hon aldrig bad mig vattna hennes blommor när hon inte var hemma ibland. Då hade hon inte haft blommor att komma hem till.

Igår fick jag reda på att min kusin Rickhard var nere i stan och han skulle komma på besök på kvällen. Då kom jag på en briljant idé när jag låg och vilade med Moa.
Jag ger Anna (Rickhards sambo) lite kapslar för att hon kanske skulle kunna sätta några vid mammas grav i Lillhärdal. Det är väl inte det mest vänliga klimatet däruppe, men är det meningen så går det. Ingen skulle bli gladare än jag, om det kunde bli några blommor där. Jag kan redan se framför mig hur stjälkarna slingrar sig upp över det redan befintliga korset som står där. Jag vet hur mycket mamma tyckte om de blommorna och det skulle kännas helt rätt om det skulle kunna sättas några där hon ligger. Sedan så är ju Anna helt enkelt GRYM på blommor och är det någon som kan det där är det hon.
Sedan tänkte jag ge brorsan och syrran några om de vill ha. De har ju trädgårdar. Sedan tänkte jag till slut ta mig i kragen och sätta resten ute på balkongen. Kenneth har redan köpt blomjord utan att jag bett honom så nu ska jag fixa till det. Sedan när hösten kommer så ska jag spara kapslarna till nästa år. På det sättet så kan jag alltid tänka på mamma och ha henne nära på nåt sätt.

Dra tillbaka tiden...

(Känner ni av den nästan obarmhärtiga hettan, lukten av het torkad jord och kan ni höra snickrandet på det nya hotellet i bakgrunden. Jag längtar tillbaka)

Jag har en skrivbordsbild på datorn hemma som är otroligt vacker. Kenneth tog den när vi var i Egypten i november. Jag kom så väl ihåg att jag tänkte jag skulle fotografera och filma så mycket jag bara kunde och jag instruerade Kenneth att han skulle ta bilden genom blommorna och visa det gamla torra bruna mot det vackra blommiga. Nytt möter gammalt liksom..

Bilden togs innan jag visste att mamma var såpass sjuk som hon var. Att jag trodde hon skulle vara frisk när vi kom hem. Det känns som om det var flera år sedan vi var där. Kändes tungt att några veckor senare, när vi städade ur hennes lägenhet kom vykortet från oss. "Hoppas du har det bra, vi har det suveränt bra med underbar värme och maten och drycken är betald redan. Hoppas du är frisk när vi kommer hem. Jag älskar dig". Men hon hann inte få det. Det verkar som om man går 2 steg framåt och 10 bakåt hela tiden... Är så enormt svårt att bearbeta och gå vidare. Men det får väl ta den tid det tar. Nu har det varit så mycket jobb på jobbet så jag har inte hunnit tänka efter överhuvudtaget. Det kommer när jag är ledig. Idag när jag var i centrum så var det en dam som gick med rullator och hade grått hår och jag visste ju att det inte var mamma men det kändes ändå som en stor tung sten i mitt hjärta och mage.

Sedan så vet jag hur stolt mamma skulle vart om hon kunde kört vagnen med Moa i idag. Moa fick så mycket leenden och folk kom fram och sa att hon var så söt. Mamma skulle ha sträckt på sig och varit så stolt över sitt barnbarn.

Saknar henne...

(Moa njuter av solen vid Näsaäng)

Idag har jag varit nere vid Näsaäng och haft med mig Moa. Jag kunde verkligen höra mamma i bakhuvudet säga:"Men har hon tillräckligt med kläder på sig? Det kan ju faktiskt blåsa ute och så är hon inte riktigt frisk heller." Hade mamma gått ut med henne så hade hon satt på Moa en fleece-overall som Moa fick i julklapp av sin moster.

Jag tänkte sätta mig vid bordet där vi firade midsommar förra året, när mamma var med. Men där satt det ett gäng ungdomar och var högljudda. Så jag gick förbi dem sneglandes.

chokladbitar från Anthon Berg

Nu har jag ju börjat att räkna kalorier när jag äter mat. Jag och Kenneth kör stenhårt med det och jag har faktiskt gått ner några kilo. Känns bra. Jag är precis mitt i att laga lunchmat till imorgon då jag letade febrilt efter basmatiriset som vi köpte igår. Men hittar det inte. Kenneth är ju den som stoppar in i kylen och skafferiet. Jag i princip bara trycker in grejerna, medans han kastar det gamla och ställer in allt i ordning.

Jag gick ut i vardagsrummet och hämtade en stol så jag kunde se högst upp i skafferiet. Där låg en bortglömd chokladask från Anthon Berg. Vem har köpt den tror ni? Jo mamma. Hon köpte den nog i somras till oss när vi firade midsommar ihop.
Jag klarar ju inte av marsipan så jag har inte ätit av den. Ingen annan i familjen heller.
Tror ni jag slängde den? Näe.
Den får stå där tills jag känner mig mogen att göra mig av med den.

Det är avsluten i livet som kan vara jobbiga...

Jag har tänkt på en sak...
Jag är ju lite bakåtsträvare, jag menar... jag tänker tillbaka mycket och är ganska nostalgisk. Men efter mammas död så har jag blivit mindre nostalgisk faktiskt. Vet inte varför...

Jag ska ta några exempel...
När vi gjorde oss av med den fruktansvärda skinnsoffan som utan att överdriva ömsade skinn så kände jag en enorm sorg. Det var ju i den som mitt vatten gick i när jag väntade Moa. Jag kan tycka att det är mer avsluten som är sorgliga nu än själva saken/grejen/tingesten.
När jag var liten och flyttade från Lahäll (jag var väl 11 tror jag) så rev jag faktiskt bort en bit av tapeten i mitt rum (syrrans gamla rum) och sparade det för att ha som minne. Jag kunde ibland ta fram den och gråta hejdlöst. Helt galet!

Nu idag så var det sista dagen på slussen (på mitt jobb) från och med måndag är det Solna som gäller eftersom vårt jobb flyttar dit. Flera på jobbet har den senaste veckan nästan räknat ner till dagens datum... "Nästa vecka vid den här tiden så går vi ut genom dörrarna och kommer inte tillbaka" "Nu är det sista måndagen, tisdagen onsdagen osv" "Nu är det sista lunchen här". Men jag har tänkt att... Näe, jag skiter i det faktiskt... visst är det synd att man inte har den underbara utsikten att titta på... men jag har ju ändå inte suttit och tittat ut speciellt ofta på den heller... jag har mer suttit med ryggen mot den på luncherna. Jag kom faktiskt att tänka på det när en person för någon dag sedan sa: "Men titta ut på utsikten!! Den får man inte se mer av snart". Vad sjutton.... "Ta ett kort, det varar längre!"
Det finns värre saker i livet.

När jag åkte tunnelbanan från Slussen och såg Coop skylten ovanför Katarinahissen tänkte jag:
Avsluten är ju till för att det kanske kan komma in nya fräscha spännande saker i ens liv. Slussen finns ju kvar, ja som den ser ut nu ett litet tag till i alla fall.

19/4

Ni vet vad det innebär... 5 månader sedan, det är det tråkiga... Det roliga är att Moa är 1 år och 1 månad idag.
Kram på er! Ska lägga mig nu. Ska upp 05.20 imorgon.

Kommer ihåg..

När man får barn själv så kommer man ihåg mer från sin barndom. Speciellt när jag sätter på Moa sina strumpor. Jag är så otroligt försiktig så jag inte ska råka nypa henne i hennes mulliga ben när jag ska dra upp dem. Sedan kom jag ihåg att när mamma satte på mig strumpor så råkade hon nypa till mig ibland. Jag kommer ihåg känslan faktiskt.

Nu börjar jag tänka efter igen...

Jag var ute och handlade och på väg hem i bilen så såg jag hur fint allting ute är. Det är vår och soligt och helt plötsligt började jag tänka på att jag nog aldrig sett mamma gråta. Hur konstig tanke är inte det, att helt plötsligt börja tänka på det?! Det är det jag menar med att jag aldrig vet när djupdykningen kommer liksom. Jag vet att jag och mina syskon har pratat om det, när vi städade ur hennes lägenhet att hon hade gråtit. Ubbe hade sett att hon fick tårar i ögonen när hon fick beskedet att hon hade levercancer. Jag sa till Ubbe: "Gjorde hon?. Det såg inte jag." Men det är ju faktiskt den självklaraste saken i världen. Då om någonsin, är det väl normalt att gråta. Ubbe sa: "Ja hon tog av sig glasögonen och torkade bort en tår." Ubbe satt mitt emot henne så han såg det. Jag hade ju själv börjat gråta då så jag såg väl inte det.

Så idag när jag satt i solskenet i bilen och Moa satt i sin bilbarnsstol och sov tänkte jag på hur hon egentligen tog det hela när vi hade gått, den där novemberkvällen den 10:e. Jag har gått tillbaka och där har jag skrivit att hon var trött när vi gick... Men jag hoppas verkligen någon gick in till henne och pratade ifall hon var ledsen. Jag har för mig också att hon dagen efter sa till mig att hon inte trodde de hade talat sanning. Att de bara hade skämtat med henne. Men jag vet också att mamma aldrig skulle erkänna att hon hade varit ledsen och gråtit. Hon tillhörde ju den eliten som inte tyckte man skulle tycka synd om sig själv. Man skulle minsann rycka upp sig.

Men i det läget så får man fan i mig tycka synd om sig själv.

Jag kunde se mamma framför mig...

Idag var det en sån där dag som var helt enkelt underbar... Det var varmt ute och solen sken. Jag gick ut med Moa en sväng. När jag drog henne i barnvagnen så tänkte jag att:"Det här skulle mamma ha gillat. Att bara sitta ute på en parkbänk och lapa sol ett litet tag. Jag kunde till och med se henne framför mig. Där hon log nöjt mot solen och värmen.

Många gånger ser jag så mycket av mamma i Moa. Det är det många som gör. Jag blir så nyfiken på hur Moa kommer se ut när hon blir äldre. Men jag vågar inte tänka så långt. Tänk om jag inte får uppleva det. Jag har blivit räddare nuförtiden. Mer försiktig. Inte för att jag var våghalsig förut, men jag tänker efter mer. Försöker vara mer förståndig. Men det är ju dags att det ska komma nu när jag är 38 år. Jag läste en artikel i "Vi föräldrar" om tre unga kvinnor som är föräldrar och har cancer. Det var så otroligt gripande att läsa. Behöver jag säga att jag grät när jag läste om det. Hur starka de var. Att kunna se sina barn i ögonen och bara vilja kunna se till att de ska få det bra i framtiden, när de inte kan göra något åt det.
Inte för att jag är sjuk, men jag är så enormt rädd för att dö. Jag vill inte lämna något nu. Jag vill vara med. Jag har ju precis hamnat på rätt plats i livet och är livrädd för att mattan ska dras undan och hur fort allt kan gå.

Men som sagt som mamma brukade säga, när klippkortet är fullt, då ska man inte vara med längre.

Fy bubblan vad pissigt jag har mått...

Det är konstigt det där hur det kan svänga så fort. Jag blir lika överraskad varje gång smällen kommer. Jag borde ju vara van nu.

Hela dagen igår var jättebra. Jag jobbade med månadsbokslut och hämtade Moa vid 15.50 på dagis och var inte alls stressad. Kom hem. Kenneth kom också hem så småningom. En snabb middag sedan skulle han iväg på en föräldraträff som hade att göra med Idas klassresa i maj. Jag kände mig väldigt harmonisk. Moa var, som hon alltid är, väldigt snäll... Kenneth kom hem runt 20 tiden. Moa hade somnat utan problem. Vi tittade lite på tv, pratade lite. Gick och la oss vid 22.20 och PANG... så kom det..., när Kenneth sa godnatt till Ida och jag låg själv i sängen innan han kom in i sovrummet, det är nästan så man ibland tror att man är hypnotiserad att man ska bli ledsen om någon just säger ett ord, eller en bokstav. Jag började gråta. Jag är osäker på om jag ens vet vad det var som gjorde att jag började gråta. Jag kom bara på att jag hade mått så bra och var så harmonisk och så kom jag på att jag saknade mamma och så brast det bara. Jag grät jättemycket. Tårarna bara rann och näsan blev jättetäppt och Kenneth tröstade mig så gott han kunde.
Vi somnade efter en stund och på morgonen kände jag mig väldigt slut på något sätt. Ja, så man kan göra när man har gråtit. Helt slut var jag. Det syntes på ögonen att jag hade gråtit. Jag tittade på Moa som sov så sött i sin säng (hon är sjukt morgontrött kan jag säga), jag började gråta för det... att mamma aldrig kommer att se henne så, aldrig kommer att se henne ta de första stapplande stegen. Jag är ju en hur stolt mamma som helst som vill visa alla hur duktig lilla Moa är och så kan jag inte göra det för mamma. Jag kan inte trösta mig längre med att mamma är säkert närvarande på något sätt. Det känns så, ursäkta uttrycket, jävligt hopplöst och intala sig det.
Jag funderade på hur jag skulle kunna genomgå den här dagen på bästa sätt. Jag vet ju liksom aldrig när jag börjar gråta. Men sedan kom jag på... det är ju pollentider nu ju! Det är ju bara att säga att man har blivit lite känslig för pollen.
Att säga på jobbet att man har fått bakslag och är jävligt låg just nu över att mamma inte finns längre är något som varken jag eller den jag utsätter för orkar med. Så om nån på jobbet undrade hur det var med mig så kunde jag ju alltid säga att pollena är för jävligt jobbiga i år.

Jag lämnade Moa på dagis och sedan var jag på väg mot jobbet. Tårarna började stiga när jag kom till slussen. Fasen också. Kom upp till jobbet. Tack och lov satt alla kollegor och stirrade in i sina datorskärmar. Tack och lov att hon som alltid brukar komma förbi bordet och säga godmorgon vinkade ett glatt godmorgon 50 meter längre bort i hallen den här morgonen.
Jag gick in i vilorummet och satt där och snyftade i 20 minuter. Sedan jobbade jag och var helt slut igen. Nu orkar jag inte gråta mer idag, tror jag ...
fast jag vet ju aldrig när det kommer....

Och pollena är ju för jävliga i år som sagt.

Genetisk utredning igår...

Igår var jag och syrran på Karolinska för att gå på en genetisk utredning. Det slog oss nog båda två hur lite vi vet om våra släktingar... Vi gick igenom även pappas sida, det var ju knepigt att bara komma ihåg vad kusinerna heter... har dom barn eller inte??? och hur många... Ja ja, såvitt de inte har eller haft cancer så var det inte så viktigt att sätta in dem i släktträdet. Fyrkant för man, ring för kvinnlig släkting. Om ringen var fylld så var det cancer. Streck över ringen = död i cancer. Hur konstigt det än må vara, så var det faktiskt intressant att följa släkten. Vi gick inte längre tillbaka än till mormor och morfar, farmor och farfar. Men det räckte... Men både jag och Anna-Carin tänkte väl att vi inte hade varit så förberedda på att ha samlat in information som skulle behövts. Födelsedata (år) t ex. på mostrar, morbröder, kusiner, fastrar osv. När vi hade gått igenom släkten så fick vi ett papper till varje släkting som dött i cancer. Dvs. Mormor Anna, Moster Elin och Moster Karin. Karins son Jan-Anders, och så självklart mamma. På dessa papper skulle vi skriva upp personnummer och få en påskrift av närmsta släkting att det skulle vara okej att ta ut journaler på dessa personer.

Det känns bra att vara en bit på väg. Om ca ½ år så är väl allt klart i bästa fall. Då får man reda på status, om man är i riskzonen. Vad man kan tänka på för att undvika sjukdomen i allra högsta grad.

Men är klippkortet fullt så är det. Är det meningen att man ska dö, så är det nog inte så mycket att göra åt.

åååå vad läskigt det var...

Det kändes nästan som ett slag i magen när jag var på affären. Jag hade hämtat Moa på dagis och så gick vi ner till affären för att köpa lite mat till ikväll. Jag såg ryggen på en kvinna, hade inte mamma varit död så hade jag gått fram och frågat "Men vad gör du här?!" Det var så likt så det var läskigt. Samma gråa kalufs, likadan jacka (koboltblå) och hennes svarta promenadskor. Jag tyckte till och med hon hade de militärgröna byxorna som var korta. Som nästan bara gick till vaden som hon brukade ha. Självklart steg tårarna upp i ögonen på mig, men det var allt. Men jag var tvungen att gå tillbaka till delikatessdisken för att se henne igen. Bara för att komma ihåg hur mammas kroppshållning var. Jag vet att man helt plötsligt tror sig se den som har dött. Det har jag läst i den där broschyren vi fick från sjukhuset. Den där om sorg och så. Men likväl så var det som ett slag i magen. Åååå vad jag saknar henne.

Mamma skulle åka med djurgårdsfärjan

(Slussen den 31/3 kl 07.00 från fönstret på jobbet. Snart får man inte se den här vyn längre. Vi flyttar till Solna den 24/4)

Det var en sommar... Jag tror det var 2006 som jag var på jobbet och mamma ringde och berättade att hon var så gott som utanför mitt jobb. Hon satt och väntade på Djurgårdsbåten med en väninna. Hon sa att hon satt på en bänk. Jag gick ut i köket och tittade ut. Jag såg henne tydligt hon hade nämligen en knallröd tröja på sig. Jag gestikulerade i fönstret där jag stod och trodde mitt dumma nöt att hon skulle se mig. Jag sa: "Men ser du mig inte? Jag står ju här i fönstret och viftar." Näe sa hon. Hon kunde inte se mig alls. Så jag sprang upp på taket där vi brukade stå och röka och äta lunch på somrarna. Jag fortsatte att vifta med armarna under tiden jag pratade med henne i telefon då sa hon: "Ja nu så tror jag att jag ser dig." Jag tyckte att hon och hennes väninna kunde komma upp och säga hej på jobbet men de skulle inte hinna innan båten skulle gå.

Imorse var jag tidigt på jobbet, vid 07.00. En otroligt vacker morgon. Jag var tvungen att ta några bilder på vår vackra stad från jobbfönstret. Jag tycker ju personligen att själva slussen ser ganska tragisk ut, men även imorse så var till och med den vacker. Jag tittade efter bänken, men jag kunde inte se den.

Har tittat lite tillbaka...

Har faktiskt haft lite svårt att gå tillbaka och läsa lite här och var på bloggen om mamma, men nu har jag känt mig tillräckligt stark att kunna gå tillbaka. Det är otroligt vad mycket jag och mina syskon har gått igenom, kan jag tycka sedan november. Det känns som om det är jättelänge sedan mamma dog. Men ändå är det som igår. Jag kan fortfarande höra hennes röst, hur den lät. Men tyvärr så tynar minnet bort av henne mer och mer. Inte så att jag måste sätta mig ner och fundera, men det är som en dimma ungefär. Först är allt klart men sedan kommer dimman någon gång. Det är väl där jag är nu. Har till och med svårt att inse att det har hänt fortfarande.

Det är därför jag också har skrivit bloggen, så att jag kan gå tillbaka och minnas och självklart om andra känner stöd i det jag skriver så är det bara jag som tackar och tar emot. Blev väldigt glad när jag såg att en person vid namn Nina har varit inne och läst och skrivit att hon känt tröst i det jag skrivit för hon själv hade mist sin pappa i februari.

Jag saknar fortfarande det här att kunna prata med mamma. Hon var ju mitt bollplank. Hon satt och lyssnade när jag totalt tömde ut mig ibland. Ingen kände mig så bra som mamma gjorde faktiskt.

På torsdag den 2:a april så ska jag och syrran åka till Karolinska institutet för att genomgå en genetisk undersökning. Första gången så ska vi bara prata och se hur vår familjehistoria ser ut och det känns jättebra att göra den här resan med henne. Jag är också så extremt glad över att ha de syskonen jag har. Vi har stöttat varandra bra under den här otroligt jobbiga tiden. Vet inte hur jag hade mått om jag gått igenom hela den här biten själv.

Kan man inte bli lite förvarnad...

Det började redan imorse... Jag låg i sängen med Moa i mitten och Kenneth på andra sidan. Jag vaknade innan klockan började ringa. Moa burrade in sitt ansikte vid min hals. Moas hostattacker var som bortblåsta när hon sov. Hon har nämligen åkt på sin första dagisförkylning.

Jag kom då ihåg när jag var liten och mådde dåligt. Jag var så trygg där jag låg bredvid mamma. Jag sov i mammas och pappas säng ganska ofta. Jag kallades till och med för kilen. När jag hade ont i magen så masserade mamma min mage tills jag somnade. När jag mådde dåligt och kräktes så höll hon upp mitt hår. Jag undrade då med ens om Moa kände sig trygg med mig som mamma. Hon har ju inte mycket och jämföra med. Men om Moa skulle älska mig lika mycket som jag älskar min mamma så känner jag mig stolt och glad. Jag vill kunna förmedla samma känsla till Moa som mamma gav mig när jag var liten.

Jag var på väg hem sedan från jobbet och jag hade musik i lurarna och det var inte ens sorglig musik, men tårarna började rinna när jag satt på Roslagsbanan. Kan också ha att göra med att damen mittemot mig var nog i samma ålder som mamma var i, hon var inte ens lik mamma, men jag kom att tänka på mammas kramar. Jag tänkte också på (när jag åkte förbi Lahäll, där många av mina klasskamrater och även jag bodde när jag var liten) när jag var på en fest hemma hos en klasskompis i Lahäll. Jag gick väl i fyran eller femman. Den snyggaste killen i klassen frågade chans ute på balkongen på alla tjejer men inte mig. Jag blev så ledsen att jag ringde hem så mamma kom och hämtade mig. Sedan fick jag rostat bröd med ost och marmelad och varm oboy för att trösta mitt brustna hjärta. Mamma ställde alltid upp, det vet ni som kände henne. Hon ville alla väl. Jag var så ledsen och jag kom ihåg att mamma sa: "Han vågade säkert inte fråga dig!" Hon hade alltid svar på tal och när jag en gång sa till mamma när jag var tonåring att jag var alltid så irriterad när jag gick ute i stan och killar som spottade på gatan. Det var ju otrevligt ju! Då sa mamma: "Men dom dreglar ju när dom ser dig ju..."
Ha ha ha hon kunde alltid säga roliga saker

Jag blev ledsen idag.

Idag är det Moas födelsedag och det är 4 månader sedan mamma dog. Känns fortfarande helt sjukt konstigt att skriva just det... att mamma är död. Idag skulle jag prata med chefen om mina arbetsuppgifter... eller rättare sagt... hon är en ny chef för oss på redovisningen. Hon började samtidigt som jag kom tillbaka från mammaledigheten, alltså den 2:a mars. Hon vill ju då träffa alla och prata och höra vad det är man gör, prata om privatlivet och så. Självklart kom det då upp att mamma är död. Jag trodde inte att jag skulle reagera som jag gjorde, men jag blev jätteledsen och började gråta. Det kändes så dumt. Att sitta och gråta inför ens nya chef. Det blev en så underlig situation. Hon gav mig näsdukar och jag torkade tårarna och fortsatte prata så gott det gick.
Jag kan ju till och med bli ledsen när jag hör en ballad som jag vet att mamma tyckte om. Om jag hör den när jag sitter på tåget på väg till jobbet så kan jag mycket väl börja gråta. Inte att jag sitter och hulkar, men tårarna rinner.
Igår fick Moa ett jättefint gratulationskort av Inger. Mammas väninna, som bodde i samma hus som mamma. Jag ska skriva ett brev till henne och tacka.

Det är ju känsligt... vad är jag för sörjare??

Jag har märkt att alla människor sörjer olika. Det är därför så många tycker det är jobbigt att prata om det.
Att gå fram till någon man känner där man vet att en nära anhörig till personen har gått bort men man vet inte vad man ska säga. Det är ju skitsvårt.
Även om jag kan få en klump i halsen när någon frågar, eller säger "beklagar" det som hänt, så uppskattar jag en framfusig fråga, än en tystnad. De jag har mött, på jobbet och så, är ganska duktiga faktiskt.... men varför ska man vara rädd för att fråga hur det är? Visst, jag kan säkert börja gråta men det är ju inte hela världen, eller är det det? Ju mer man pratar om mamma, desto mer lever hon vidare. Så är det väl för alla som sörjer anhörig, eller?.

Sedan finns det självklart de som absolut inte vill prata om det... Man kanske ska uppfinna ett "sorgemärke" man kan sätta på sina kläder som ett pin ungefär. Hur man sörjer. Om det är okej att fråga hur det är, eller om man ska backa och hålla sig undan.

Men det svåraste är att prata med en som är döende och inte veta vad man ska säga...
Jag kom ihåg en man som bodde i samma hus som jag. Jag tror han dog i levercancer också faktiskt. Han var trevlig, han såg ut som en råbuse, men ju längre tid det gick desto smalare, gulare och tanigare blev han och såg inte alls så farlig ut som han gjorde några månader tidigare. Det var inte ofta jag såg honom ute, men han kunde verkligen prata om sin sjukdom. Han ville nog det. Det var en dag i början på december, tror jag det var. Han var ute och gick med sin rullator och han hade plåster överallt i ansiktet (det var morfinplåster) så han överhuvudtaget kunde stå ut med smärtan sa han. Han kände att han hade blivit betydligt mycket sämre och det fort. Han största oro var att hans familj (en fru och två tonårsdöttrar samt en stor rottweiler) skulle fortsätta behöva bo i ettan som de bodde i. Han höll på att tjafsa med bostadsförmedlingen för att de efterlevande skulle få en större lägenhet. Han var orolig för dem. Han verkade vara så praktisk, skulle se till att allt var fixat. Men han insåg att han inte skulle hinna. När vi skildes åt så vinkade han lite trött och jag tänkte vad sjutton säger man? "God Jul" nej, han kanske inte skulle överleva julen. "Vi ses" eller det kanske vi inte skulle göra mer... vad sjutton säger man???? "Gott slut???? Aj aj, det säger man väl inte heller. Jag sa till slut: "Ha det så bra som du kan ha det..."
Han hann dö innan han fick vara med om att hans familj fick en trea i samma hus. Han var väl lite drygt 40 när han dog.

Nu till något annat... Jag har fått tid för en ärftlighetsutredning på karolinska den 2/4. Det känns bra att jag tar tag i det här... skulle kännas bra om syrran kan komma på samma tid. Vi ska ju trots allt prata om samma saker....

Det kryper liksom på en ibland...

När man minst anar det så kryper det på en... man kan vara hur glad somhelst och helt plötsligt sitter det en herre, säkert i 60 årsåldern på tunnelbanan snett mittemot. Han tar upp sin mobil och ringer, han säger: "Hej mamma!, Jag kommer förbi en sväng imorgon." Jag kände en otrolig orättvisa!
Varför fick jag bara ha mamma hos mig i 38 år och han hade sin mamma kvar och han var i övre 60-årsåldern och han skulle hälsa på henne imorgon. Jag kan inte hälsa på mamma.

Jag saknar henne jättemycket. Nu har jag ju börjat jobba igen. Det är min första vecka (jag började i måndags), det är mycket att ta in igen. Min hjärna har ju varit lite på sparlåga i ett år. Kände att jag kanske skulle lösa lite suduko på morgonen för att få igång hjärnan på väg till jobbet. Det gjorde jag innan jag gick på mamma-ledighet... apropå mamma... ja innan mamma dog. Innan jag ens visste att hon var sjuk. Sedan är tankesnurran igång.

Innan jag gick på mammaledighet så ringde faktiskt mamma mig nästan varje dag till jobbet. Nu är telefonen tyst... jag förstår faktiskt inte varför jag har en telefon. Hon kunde ringa mig och prata om vadsomhelst. Vi pratade inte länge, en stund bara. Jag sa att vi skulle höras senare.
Eller att jag skulle komma förbi henne efter jobbet. Det kan jag inte nu... lägenheten står tom. Det är nästan ett halvår sedan jag och mamma satt och pratade i hennes lägenhet. Jag hade med mig Moa och Moa hade inte ens börjat få sina vita gryn i munnen än. Nu har hon 2 uppe och 2 nere och hon fyller ett snart. Mamma ser inte det. Mamma kan inte stoppa in fingret i Moas mun och känna efter. För mamma finns inte här längre. Jag skulle önska att mamma kunde se alla grimaser Moa gör om dagarna. Hon är ju så supercharmig.

Jag vill ha ett tecken på att mamma finns i min närhet. Jag skulle vilja känna känslan att något finns bakom mig. Som står där, som finns där. Men jag känner ingenting. Jag vill höra mamma säga "gumm-tina"som hon sa till mig ibland när hon kramade om mig. Ingen annan får säga det. Bara mamma. Men det är tyst.

hos läkaren igår...

Jag var hos läkaren igår för att få en remiss till KS för utredning av just levercancer. Jag har ju bytt i och med detta husläkare. Min förra fanns i Täby Kyrkby och jag var väl inte riktigt trygg med henne som jag hade där, plus att när jag nu bor i Näsbypark så är det ju smartare att jag har en husläkare i centrumet härnere. Det är ju enklare. Sedan är han ju Moas läkare också så det är bra.

Fick ju berätta lite historik som hänt i min familj och släkt. Han skulle självklart skicka en remiss, det var det ju inge snack om så det känns jättebra. Fick lämna blodprov för att kolla levervärdena innan, så dom är "up-to-date", jag tog ju det provet när jag var gravid också, för att syrran hade ju dåliga levervärden när hon var gravid, hon fick ju symptom som att det kliade på hela kroppen. Hon har ju fortfarande dåliga värden. Men jag klarade mig, jag hade "utan anmärkning" som det så fint heter.

Läkaren sa ju att det behövde ju inte ligga i generna. Det kan vara olika typ av cancer, men om alla hade dött i levercancer så är det ju inge bra statistik. Men det är ju det vi ska kolla upp i och med detta. Det är bättre att veta, känner jag. Att man kan sticka ett papper under näsan på en läkare att man gjort utredning, om man någon gång skulle bli dålig, att de kollar upp levern först, då kanske man vinner lite tid. Läkaren sa också att man kan klara sig med 25% av levern, såvida den inte täcker gallgången då är det inget vidare prognos. Det var det som jag förstått att mamma dog av, att den fanns just där.

Nu ska vi snart åka till Borås på en liten minisemester innan jag börjar jobba på måndag igen. Känns jättekonstigt att börja jobba igen. Det är jag verkligen inte beredd på. Jag skulle lätt kunna vara hemma med Moa ett tag till, men det är nog bra att jag har lite annat att tänka på. Att man får en egen identitet igen på nåt sätt. Nu är jag ju mamma Jenny och jag har väl tappat mig själv lite när jag är mamma, inget negativt i det. Men det ska bli spännande och lära känna mig igen.

Brev till mamma...

Ett bra sätt att bearbeta allting är att skriva av sig. Det är ju därför jag bloggar. Det känns som en befrielse. Nu kanske vissa av Er tycker att det totalt slagit slint för mig, men jag har faktiskt skrivit ett brev till mamma och vet ni vad... det känns faktiskt bra att ha skrivit det...

Hej mamma!
Det känns som åratal sedan vi sågs. Jag saknar dig så otroligt mycket ska du veta. Hoppas du har det jättebra och att du trivs där du är. Vi här hemma har det väl bra. Jag ska börja jobba snart och det känns väl sådär, men det är inget att göra åt. Det är som det är. Moa växer så det knakar, du skulle bara se henne och känna hennes hårda kramar. Det är guld värt när man känner sig nere. Det är guld värt annars också. Kenneth jobbar på och han trivs ganska bra. Ida går i skolan och har polare hemma nästan varje vardag. På helgerna sover antingen hon borta eller så sover nån kompis här. Men jag är lyckligt lottad, men det vet du redan. Jag och min lilla familj. Just det! Moa ska börja på dagis den 16:e mars. 3 dagar innan hon fyller 1 alltså!. Jag vet att du tycker det är på tok för tidigt. Det sa du ofta innan du reste iväg. Men vi har inte så mycket val. Men det kommer gå bra för hon är så otroligt social, så hon kommer inte ha några problem alls tror jag. Det är nog jag som kommer tycka det är jobbigt att inte vara med henne 24 timmar om dygnet längre.

Jag undrar hur du har det. Vad du gör på dagarna och så, jag vet ju ingenting! Du måste bara berätta! Har du hittat någon bra väninna, finns det några snygga karlar som du tycker om att vila ögonen på?... Du kanske har sett George Harrisson där i krokarna. Jag vet att du tycker han är snygg. Finns det några fina vackra blommor som du tycker om att lukta på. Du har väl bara ögon för gula tulpaner och gula rosor kan jag tänka mig. Men magnoliaträd måste det ju finnas?! Det tycker ju du om att titta och lukta på.

Det måste kännas kanon att inte behöva ha en massa måsten? Eller har du det? Inte behöva ta några tabletter för diabetesen för den har väl försvunnit nu? Äta en massa god mat utan att behöva gå upp i vikt. Dricka en massa goda rödviner och drinkar med kinin i. Åka vart du vill och när du vill hur ofta du vill. Vara i bagarstugan i Lillhärdal och bada i Härjesjön utan att skaka tänder för att det är för kallt. I ditt Lillhärdal är det alltid varmt och vackert väder. Fast varje årstid har ju sin tjusning. Att få prata en massa gamla minnen med dina systrar och bröder och din mamma och pappa.

Jag skulle gärna vilja hälsa på dig, men det är ju svårt som du förstår. Jag tror nog du vet när jag kommer och hälsar på innan jag vet. Men jag kommer nog vara kvar här ett bra tag hoppas jag, att få se Moa växa upp och att jag kanske kan få bli mormor en vacker dag och så ses vi när jag kommer och då stannar jag för alltid. Hälsa alla så gott från mig!

Saknar dig och jag tänker på dig jämt. Kram Jenny

Måste bara sätta in två bilder...

på orkidén vi har i fönstret i köket... det är helt otroligt...både jag och Kenneth är ju ganska så dåliga på att ta hand om blommor och orkidéer är ju tåliga, tack och lov...

Vi diskuterade orkidéer när jag fyllde år i oktober. Min svåger Anders sa att om man skulle få orkidéer att blomma så skulle man klippa av "stänglarna" eller vad jag trodde var rötterna som växer uppåt... då skulle de blomma. Mamma sa också vid samma tillfälle att man en gång i veckan skulle "dränka" blomman i vatten. Vi har ju klippt av "stänglarna"...att vattna kan ju lätt bli 1-2-3 veckor emellan, men klippa av går ju fort... Gissa om Anders hade rätt. Den här bilden tog jag idag. Visst blommar den fint och fler knoppar kommer.

Nu börjar bollen rulla...

När brorsan åkte till Kanarieöarna med sin fru Britta så satt de bredvid en läkare på planet, de började prata om mamma och allt som hänt. Alltifrån mammas husläkare som inte vill lämna ifrån sig information om mamma för att det är sekretessbelagt till vår oro för att cancertypen är genetisk. Brorsan fick tipset om att vi skulle höra av oss till Karolinska för där gör de nämligen analyser/tester om det finns genetiska anlag för just den här cancertypen som har drabbat vår släkt på mammas sida.
Ubbe lämnade över denna information till syrran som tog kontakt med läkare på Karolinska och nu har vi fått svar och det var i korta drag att vi (barn till Anna-Greta) bör göra en genetisk utredning och att det verkar som att det finns något ärftligt i sjukdomen och att vi ska kontakta vår husläkare så de skickar en remiss till Karolinska för utredning. Då kommer alla journaler upp på bordet så mammas husläkare kommer inte kunna bestrida det. För kommer vi behöva göra en utredning så måste alla journaler fram.

Jag har nu bokat tid till en husläkare som finns här i Näsbypark. Jag vet vem det är och det är Moas läkare. Det känns bra att veta vem läkaren är och jag tror han kan vara bra.

Så nu är bollen i rullning... och jag känner mig lättad faktiskt. Om det nu är något genetiskt så kan man ju hålla koll på det på ett annat sätt. Kanske man kan förhindra så man inte behöver dö i samma typ av cancer som mamma.

Kändes underligt

I torsdags efter barnrytmiken som jag går på med Moa i Tibble Kyrka så åkte jag förbi för att kolla in hur det såg ut utanför hos mamma. Det är ju väldigt nära kyrkan. Det var ofta jag åkte eller gick förbi mamma när hon levde bara för att säga hej och ta en fika efter rytmiken. Nu står jag utanför i min bil och fluktar känns det som... Kändes mycket underligt. Jag stod utanför vid ålderdomshemmet för att se om jag kunde se något därifrån. Det var skumt att jag inte kunde se så mycket med tanke på att det är ju ingen vårgrönska i vägen och inga tunga snödrivor på trädgrenarna. Ändå kunde jag inte se riktigt om det var gardiner i fönstren eller inte. Men det var nog inte det. Såg tomt ut i fönstren.

Jag kunde ju aldrig tro att jag skulle stå utanför och kolla om någon hade flyttat in i min mammas lägenhet. Det var nästan när jag stod där som att jag tänkte... "Äh vad larvig jag är! Nu åker jag ner och parkerar för att gå upp och hälsa på." Nästan att jag tänkte att jag skulle hälsa på Inger (mammas väninna som bor i samma hus), bara för att få känna mammas närvaro typ. Men jag gjorde det inte såklart...

När jag inte såg så mycket från parkeringen vid ålderdomshemmet så tänkte jag att jag åker ner mot den vanliga parkeringen, för i backen kan man ju se balkongen och fönster till mammas lägenhet. Jag gjorde en u-sväng nere i backen, jag åkte inte ens in på parkeringen. Jag kände det som att jag inte hade någonting där att göra. Jag kände mig ovälkommen på något sätt.

Men jag har ju ingenting där att göra längre. Känns sorgligt.

Inatt jag drömde...

Jag satt med mina syskon längst bak i ett klassrum. Mamma satt några rader längre fram med ryggen mot oss. Rummet var väldigt mörkt, nästan mörkbrunt. Tunga mörka möbler. Alla satt på rad. Det var kanske ett antal på 20 pers. Kändes nästan amerikanskt. Någon sa "Nu hissas flaggan utanför" samtidigt så skulle vi alla läsa "Fader vår" och knäppa våra händer. Vi läste högt. En äldre dam, kanske var en kvinnlig präst eller något liknande gick omkring bland alla med knäppta händer. Hon stannade till vid mamma och det såg ut som om de pratade eller viskade med varandra. Mamma tittade upp mot kvinnan och log. Jag noterade att mamma var väldigt slät i hyn och gul, jag vet att jag tänkte: "Men hon har ju en fin gul färg. Hon nästan strålar ju" Jag tittade på mina syskon men de satt bara där. Tittade tomt framför sig som om de inte reagerade alls. Kvinnan sa till mamma: "söta Anna-Greta" det var det jag hörde och strök mamma ömt över kinden och hon la huvudet på sned. Alla läste högt: "Ty riket är ditt och makten och härligheten...." Jag grät när kvinnan strök mamma över kinden. Jag vaknade upp ur drömmen för att min dotter Moa grät i sin säng.

Saker man minns...

Ibland dyker det upp minnen som om man såg mamma för några sekunder sedan. Olika minspel hon hade. Som t ex när hon drog upp ögonbrynen innan hon skulle nysa. Och hennes nysningar sedan! Vi skrattade åt det en gång, mamma och jag, när vi satt på hennes balkong. Hon nös till och det ekade mellan husen. Inte kunde hon förvarna att det skulle komma en nysning heller. Den bara kom och man hoppade till varje gång.

Sedan finns det tillfällen när man försöker komma ihåg. Men då står hjärnverksamheten still totalt. Men det är väl så det är...

Ibland är det som om man sett mamma precis, vid andra tillfällen så känns det som om det var flera år sedan. Det hugger likväl till i magen varje gång av saknad.

Varje dag är en ny liten smärre chock

Det är ju så... att man får ett typ "wake-up" call att mamma inte finns längre. Det är inget speciellt som hänt. Det är bara det där att det fortfarande är så konstigt. Ville ju så gärna berätta för henne om Moas nya tänder hon har i underkäken och hur vassa de är. Plus att hon snarkar så ofantligt mycket om nätterna. Det har hon nog tagit efter mormor. Det har nog jag också gjort om ni frågar min sambo...

Jag kan inte nog förklara hur otroligt tomt det känns. Känns så tungt. Känns så sorgligt också att allt trillar liksom på, livet går vidare. Kom på mig själv att jag stod och dansade med Moa i mina armar häromdagen och hon skrattade och jag skulle så gärna velat att mamma skulle sett det. Det är så konstigt att det känns sorgligt att livet går vidare som det ska. Det ska väl kännas bra?

Snart fyller Moa ett år. Den 19:e mars. Vem kunde tro att mormor inte skulle vara med då. Då ska Moa få äta tårta själv med sina egna händer har vi sagt. Det blir nog en rolig syn. Får hoppas att mamma är med och ser det ändå.

Tänker mycket på det där efter döden, om det finns något efter... Om någon däruppe bestämmer att det och det datumet är det okej att du får återvända och se till de dina på jorden, om du vill... Du får endast ett ställe att åka till, sedan måste du tillbaka fort som sjutton för du behövs här... Om man kommer tillbaka som något annat? Undrar vad hon skulle vara då? Ett hjortron? eller den vackraste mosippan som någonsin skådats, eller...
Jag tror inte det skulle vara givet att komma tillbaka som människa igen. Snarare tvärtom. Kommer nog tillbaka som något annat.

Kommer aldrig glömma när jag och syrran stod på sjukhuset inne hos mamma när hon precis hade dött och innan sköterskorna kom in och öppnade fönstret för att släppa ut hennes själ. Vi stod och tittade ut mot byggnaden mittemot. Där låg ju nämligen BB. Jag sa: "Vem kunde ana att man skulle stå här exakt 8 månader efter ens dotters födelse." "Ja", sa syrran. "Mamma kanske redan är på BB, där på andra sidan, för att återfödas".

Konstig dag...

(Här från mammas balkong så kunde hon hålla koll på alla mopedister som åkte på gångvägen. Det hände att hon hutade åt dem ibland)

Idag åkte jag till syrran för att hämta nycklarna som hon haft till mammas lägenhet, för jag skulle lämna nycklarna till bostadsförmedlingen idag. Innan jag åkte och lämnade nycklarna så åkte jag in och tittade hur städningen hade gått. Städa gjorde de igår (vi hade tagit in en städfirma). Behöver jag säga att det var vemodigt och sorgligt. Jag menar jag gör det ju inte lättare för mig heller. Vilken normal människa somhelst hade väl åkt raka spåret och lämnat nycklarna utan att titta hur lägenheten ser ut. Jag bör väl tillägga att städfirman är en firma som Akelius anlitar så de litar till 100 % på dem, så det var ju inte så att jag behövde dubbelkolla att de hade gjort ett bra jobb för det hade dem. De hade lämnat kvar lite saker som lampan i hallen och i köket och handdukshängaren i köket. Lukten av mamma var lite utsuddad, men kvar och blandad med kemiska rengöringsmedel. Självklart var jag ledsen. När jag ställde mig i den orangea hissen så var det vemodigt att veta att jag aldrig kommer stå i den igen, någonsin. Jag känner att den här sorgen jag har kommer att ta en jädra tid att komma över. Jag har till och med tänkt att kolla med jobbet om de kan ge mig något att göra på dagarna hemma så jag inte behöver tänka så mycket. Men jag börjar ju jobba om lite drygt en månad så det är onödigt att hoppa in i något hemma. Då blir jag nog bara stressad tror jag. Jag ska väl ändå jobba typ 30 år till kanske, så jag ska nog unna mig den lilla tid jag har kvar hemma.

Men när jag slängde nycklarna i Akelius brevlåda i Roslags Näsby så kände jag mig väldigt lättad liksom. Nu är denna anhalt över. Nu är det plaketten kvar som mamma ska ha på korset där hon ligger.

(Det kändes konstigt att stå i hissen och ta ett kort. Förra gången jag gjorde det var mamma med. Jag både känner och ser att jag har blivit sliten.)

Grönt te...

Jag vet inte om jag berättat det. Nu när man har tid att sätta sig ner och fundera och gå tillbaka och tänka så var det en grej som mammas läkare sa: "Det är få läkare som dricker grönt te för att de vet att det är farligt." Man ska tydligen passa sig också om man har höga levervärden osv. Så grönt te... inte så bra för vissa då.

Jag kom ju då ihåg när jag och mamma på 80-talet drack ett bantningste som hette Sou-Tsian te. Det var otroliga restriktioner hur man skulle dricka det. Man skulle inte dricka det längre än 10 min efter att man ätit och det skulle inte dra mer än 5 minuter, tror jag det var. Jag och mamma höll på ett bra tag med det där. Kopparna med guldkant vi drack ur förlorade till sist guldkanten och man tänkte ju inte på hur starkt det var. I början smakade det fruktansvärt men efter ett tag blev det nästan som en drog. Var bara tvungen att ha det efter varje måltid.

Mamma och jag gick ner i vikt. Jag vet ju inte om det berodde på just det teet eller om man hade kunnat dricka vilket te som helst och det hade kunnat ge samma effekt. När mamma skulle göra en undersökning då på 80-talet så var hennes levervärden tydligen urkassa redan då. Läkaren undrade om mamma hade ändrat något i sina kostvanor, om hon kanske till och med hade börjat dricka lite mer än vad som var hälsosamt. Men det enda hon hade gjort var ju att börja med det där Sou-Tsian teet. Läkaren undrade vad som ingick i det där teet. Eftersom allt stod på kinesiska så var det ju väldigt svårt. Men han avrådde henne att fortsätta med det. För det är tungt för kroppen att bryta ner sånt.

http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article1691138.ab

Så det kanske är bra att flagga för lite, en liten varning bara, för i vår släkt på mammas sida så har ju kvinnorna haft problem med lever, gallgångar osv. Sedan får man väl ta det för vad det är. Det kanske är samma sak som att man inte ska äta för mycket salt, eller som jag... jag skrapar inte ur smörpaketen när det är lite kvar för det är cancerframkallande. Jag vet inte vem jag fått eller hört det ifrån. Jag gör det helt enkelt inte.

Jag dricker ju inte te, inte ofta. Jag kanske dricker det när jag är förkyld, nån gång om året och då dricker jag aldrig grönt, svart eller rött te. Jag dricker vanligt te. Helst dricker jag ju kaffe och det gör jag i mängder, så jag får i mig koffein istället. Men syrran dricker mycket te, såna där örtte-grejer... det kanske är därför hon har dåliga levervärden. Måste prata med henne om det.