Idag var jag och Anna-Carin på ett ställe där de gör gravstenar.
Det ligger väldigt nära motorvägen men det kändes ändå som om man klev in på ett landställe så fort man kom in innanför grindarna. Det var ett lugn. Det var ganska rått ute men lukten av eld och ved gjorde att insidan av kroppen blev varm i alla fall. Det låg en hel del gravstenar med olika ristningar ute. Tänk vad mycket olika stenar och former det finns. Sedan fanns det lite naturstenar lite längre bort i en liten glänta. Vi såg nästan stenen samtidigt jag och syrran.
AC sa att den nästan ropade: "Ta mig, ta mig!" och det var faktiskt så. Den var jättefin.
En ljus sten, natursten, och sedan ska mammas signatur vara i svart på den. Det blir jättefint. Vi kommer att ta den upp till Lillhärdal själva och göra en cermoni av det. Eftersom det är snö nu och kallt så kommer detta ske till våren när inte marken är fryst eftersom vi troligtvis måste lägga ner den lite i jorden för att den ska vara vänd uppåt. Men det kommer bli bra. Det kändes i hela kroppen att det var så rätt.
Ni som läser detta och vet vem Runo var (min mosters man) känner igen när jag berättar om den är sucken han brukade göra. Den där utandningen att pust... nu är det klart liksom.
Så kändes det idag. En befrielse på något sätt.
Jag vet inte om jag gjorde en märkbar suck när vi satt inne i stugan där elden i kaminen sprakade för AC sa: "Känns det bra?" och jag sa: "Det känns jättebra."
Stenen symboliserar så mycket som mamma var. Ljus, stabil, enkel, jordnära och varm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar