Det är exakt ett halvår sedan...

det känns som flera år... fast det bara var 6 månader sedan mamma gick bort.

Jag kom på mig själv sitta och tänka på allt och ingenting på väg till jobbet igår... när man sitter på bussen så är det ganska skönt att bara sitta och tänka och inte prata med någon.. bara sitta och titta ut genom fönstret och tänka... komma ihåg, minnas...

Jag försökte komma ihåg hur mamma lät. Hennes röst... bara det där att jag var tvungen att tänka efter gör mig rädd, rädd att jag ska glömma.

Men sedan kom jag ihåg... hennes skratt, hennes röst och hennes, som jag kallade det för... "bankrösten". Hon använde alltid bankrösten när hon skulle prata med någon myndighet och då förstod man att det var allvar. Hon kunde ta fram den när jag skulle presentera en ny pojkvän och jag bönade och bad henne att inte låta så. Hon log alltid lite lurigt och sa att hon inte förstod vad jag menade.
Ibland så sa jag till henne att hon inte skulle använda bankrösten när jag var med henne någonstans där hon skulle behöva ta fram den. Jag tyckte det var så jobbigt. Ville bara sjunka genom jorden... vad skulle jag inte ge för att få höra den igen. Hon skulle gärna få stå på Globens scen inför en fullsatt arenaoch ta fram rösten och jag skulle stolt stå bredvid och njuta... men jag kommer inte få höra den igen, inte i det här livet. Jag hoppas verkligen att jag får träffa henne någon annanstans, någon annan gång.

Det var en signal som lät på bussen, en dov ödesmättad signal. Först trodde jag det var radion framme hos chauffören som spelade en ödessymfoni, för han lyssnade på klassisk musik. Sedan insåg jag att det var själva bussen som lät. Jag skulle bli deprimerad om jag hade en sådan arbetsmiljö att lyssna på det där ljudet hela dagen. Okej, chauffören såg inte så uppåt eller pigg ut heller. Kan inte klandra honom.

Sedan åker vi alltid förbi ett hus som jag finner alldeles otroligt fascinerande. Jag ser nämligen ingen dörr någonstans på det. Jag kallar det huset utan dörr. Det står ofta en polsk bil utanför med släp. Det är väl byggjobbare kanske... Dom ska väl hitta dörren, eller nåt.

Jag kommer på mig själv att jag inte tittar åt huset där mamma låg sina sista dagar i livet längre... det är som att jag missar det varje gång. Eller så ser jag det men att jag inte reflekterar att jag tittar på det.

Men det är så otroligt hur ont det fortfarande gör. Jag saknar henne något så obeskrivligt mycket. Jag kan inte förklara hur mycket. Det är som att man inte kan förklara kärleken man känner inför sitt barn till någon som inte har ett. Det går inte. Det är först när man har ett barn själv som man förstår hur den kärleken känns. Lika lite kan jag förklara hur det känns det jag känner, hur ont det gör.
Ni vet den här värkande känslan man kan ha i halsen när man varit ledsen och inte gråtit ut, utan man håller det inom sig. Hela kroppen känns liksom så.
Mamma jag älskar dig så ofantligt mycket.