När man minst anar det så kryper det på en... man kan vara hur glad somhelst och helt plötsligt sitter det en herre, säkert i 60 årsåldern på tunnelbanan snett mittemot. Han tar upp sin mobil och ringer, han säger: "Hej mamma!, Jag kommer förbi en sväng imorgon." Jag kände en otrolig orättvisa!
Varför fick jag bara ha mamma hos mig i 38 år och han hade sin mamma kvar och han var i övre 60-årsåldern och han skulle hälsa på henne imorgon. Jag kan inte hälsa på mamma.
Jag saknar henne jättemycket. Nu har jag ju börjat jobba igen. Det är min första vecka (jag började i måndags), det är mycket att ta in igen. Min hjärna har ju varit lite på sparlåga i ett år. Kände att jag kanske skulle lösa lite suduko på morgonen för att få igång hjärnan på väg till jobbet. Det gjorde jag innan jag gick på mamma-ledighet... apropå mamma... ja innan mamma dog. Innan jag ens visste att hon var sjuk. Sedan är tankesnurran igång.
Innan jag gick på mammaledighet så ringde faktiskt mamma mig nästan varje dag till jobbet. Nu är telefonen tyst... jag förstår faktiskt inte varför jag har en telefon. Hon kunde ringa mig och prata om vadsomhelst. Vi pratade inte länge, en stund bara. Jag sa att vi skulle höras senare.
Eller att jag skulle komma förbi henne efter jobbet. Det kan jag inte nu... lägenheten står tom. Det är nästan ett halvår sedan jag och mamma satt och pratade i hennes lägenhet. Jag hade med mig Moa och Moa hade inte ens börjat få sina vita gryn i munnen än. Nu har hon 2 uppe och 2 nere och hon fyller ett snart. Mamma ser inte det. Mamma kan inte stoppa in fingret i Moas mun och känna efter. För mamma finns inte här längre. Jag skulle önska att mamma kunde se alla grimaser Moa gör om dagarna. Hon är ju så supercharmig.
Jag vill ha ett tecken på att mamma finns i min närhet. Jag skulle vilja känna känslan att något finns bakom mig. Som står där, som finns där. Men jag känner ingenting. Jag vill höra mamma säga "gumm-tina"som hon sa till mig ibland när hon kramade om mig. Ingen annan får säga det. Bara mamma. Men det är tyst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar