Idag den 19:e november klockan 11.20 är det exakt ett år sedan mamma tog sitt sista andetag. Då sjuksystrarna öppnade fönstret i rummet där hon låg för att släppa ut hennes själ så den skulle få vandra vidare. Kanske över till BB avdelningen i huset mittemot.
Nej hon ska nog få vara en själ ett tag och sväva runt.
Det där med fönstret är en fin gest som jag alltid kommer att komma ihåg tills dagen jag drar min sista suck.
Jag kommer ihåg det som igår... känslan. Det är en klump i halsen.
Det jag heller aldrig kommer att glömma är det som Anna-Carin sa att hon aldrig känt sig stå mamma så nära som då. För mig så har jag aldrig känt mamma så långt borta som just då.
Tänk hur olika man kan känna.
Det jag också tycker är sorgligt är att Ubbe aldrig hann säga hejdå just den dagen. Men han hade tydligen träffat henne kvällen innan och sagt allt han ville säga.
Det känns underligt att jag inte har pratat med henne på ett år. Vi pratades ju vid väldigt ofta. Flera gånger i veckan om vi inte sågs.
På tisdag ska jag och Anna-Carin åka och beställa en gravsten. Det har inte blivit någon sådan förrens nu. Den kommer att bli så fin. Det vet jag och personlig.
Jag ser ganska mycket mamma i Moa också. Speciellt när hon äter och hennes små gester. Det är lustigt hur det kan visa sig så. Jag försöker alltsom oftast få in mamma i vardagen för Moa. Att säga till henne när hon gungar för snabbt i gungstolen att: "Nu skulle mormor se dig när du gungar sådär! Var försiktig!"
Jag Älskar Dig min allra käraste mamma. Du kommer alltid att vara den bästa och jag kommer för alltid att sakna dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar