Jag var ute och handlade och på väg hem i bilen så såg jag hur fint allting ute är. Det är vår och soligt och helt plötsligt började jag tänka på att jag nog aldrig sett mamma gråta. Hur konstig tanke är inte det, att helt plötsligt börja tänka på det?! Det är det jag menar med att jag aldrig vet när djupdykningen kommer liksom. Jag vet att jag och mina syskon har pratat om det, när vi städade ur hennes lägenhet att hon hade gråtit. Ubbe hade sett att hon fick tårar i ögonen när hon fick beskedet att hon hade levercancer. Jag sa till Ubbe: "Gjorde hon?. Det såg inte jag." Men det är ju faktiskt den självklaraste saken i världen. Då om någonsin, är det väl normalt att gråta. Ubbe sa: "Ja hon tog av sig glasögonen och torkade bort en tår." Ubbe satt mitt emot henne så han såg det. Jag hade ju själv börjat gråta då så jag såg väl inte det.
Så idag när jag satt i solskenet i bilen och Moa satt i sin bilbarnsstol och sov tänkte jag på hur hon egentligen tog det hela när vi hade gått, den där novemberkvällen den 10:e. Jag har gått tillbaka och där har jag skrivit att hon var trött när vi gick... Men jag hoppas verkligen någon gick in till henne och pratade ifall hon var ledsen. Jag har för mig också att hon dagen efter sa till mig att hon inte trodde de hade talat sanning. Att de bara hade skämtat med henne. Men jag vet också att mamma aldrig skulle erkänna att hon hade varit ledsen och gråtit. Hon tillhörde ju den eliten som inte tyckte man skulle tycka synd om sig själv. Man skulle minsann rycka upp sig.
Men i det läget så får man fan i mig tycka synd om sig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar