(Här från mammas balkong så kunde hon hålla koll på alla mopedister som åkte på gångvägen. Det hände att hon hutade åt dem ibland)Idag åkte jag till syrran för att hämta nycklarna som hon haft till mammas lägenhet, för jag skulle lämna nycklarna till bostadsförmedlingen idag. Innan jag åkte och lämnade nycklarna så åkte jag in och tittade hur städningen hade gått. Städa gjorde de igår (vi hade tagit in en städfirma). Behöver jag säga att det var vemodigt och sorgligt. Jag menar jag gör det ju inte lättare för mig heller. Vilken normal människa somhelst hade väl åkt raka spåret och lämnat nycklarna utan att titta hur lägenheten ser ut. Jag bör väl tillägga att städfirman är en firma som Akelius anlitar så de litar till 100 % på dem, så det var ju inte så att jag behövde dubbelkolla att de hade gjort ett bra jobb för det hade dem. De hade lämnat kvar lite saker som lampan i hallen och i köket och handdukshängaren i köket. Lukten av mamma var lite utsuddad, men kvar och blandad med kemiska rengöringsmedel. Självklart var jag ledsen. När jag ställde mig i den orangea hissen så var det vemodigt att veta att jag aldrig kommer stå i den igen, någonsin. Jag känner att den här sorgen jag har kommer att ta en jädra tid att komma över. Jag har till och med tänkt att kolla med jobbet om de kan ge mig något att göra på dagarna hemma så jag inte behöver tänka så mycket. Men jag börjar ju jobba om lite drygt en månad så det är onödigt att hoppa in i något hemma. Då blir jag nog bara stressad tror jag. Jag ska väl ändå jobba typ 30 år till kanske, så jag ska nog unna mig den lilla tid jag har kvar hemma.
Men när jag slängde nycklarna i Akelius brevlåda i Roslags Näsby så kände jag mig väldigt lättad liksom. Nu är denna anhalt över. Nu är det plaketten kvar som mamma ska ha på korset där hon ligger.
(Det kändes konstigt att stå i hissen och ta ett kort. Förra gången jag gjorde det var mamma med. Jag både känner och ser att jag har blivit sliten.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar