Saknar dig

Å vad jag skulle vilja sitta och prata med mamma. Jag kunde prata med henne om allt. Om jag var irriterad på någon, om det var något med jobbet som jag hakade upp mig på, då jag var singel pratade jag killproblem med henne. När mitt singelliv gick över i samboförhållande (tack och lov) så kunde jag vädra ut tankar om det och när Moa kom, kunde jag prata med henne om mitt liv, min nya förvirrande roll som mamma.
Jag kunde kort och gott berätta allt och vadsomhelst för henne och hon lyssnade alltid,
dömde mig aldrig, älskade mig alltid för den jag var.
Ibland behövde vi inte prata alls. Men jag saknar just det... att kunna prata av mig om vadsomhelst. Ingen känner mig som mamma gjorde.

Det skulle vara så kul att berätta hur det går på jobbet. Att jag trivs nu, vilket var lite si och så med förut. Mina tankar kring Moa, hur jag var när jag var liten. Är jag lik henne? Har hon samma gester som jag hade, trippade jag också på tå? Hur var mina sovrutiner, kunde jag bara lägga mig ner och sova, eller var jag svårnattad? Vilken var min favoritmusik när jag var liten?
Var verkligen "fem myror", eller "Trazan och Banarne" mina favoriter. Jag kan se på Moa och undra om jag gjorde och var likadan som henne när jag var liten.

Jag saknar dig mamma så fruktansvärt.