Idag var det en sån där dag som var helt enkelt underbar... Det var varmt ute och solen sken. Jag gick ut med Moa en sväng. När jag drog henne i barnvagnen så tänkte jag att:"Det här skulle mamma ha gillat. Att bara sitta ute på en parkbänk och lapa sol ett litet tag. Jag kunde till och med se henne framför mig. Där hon log nöjt mot solen och värmen.
Många gånger ser jag så mycket av mamma i Moa. Det är det många som gör. Jag blir så nyfiken på hur Moa kommer se ut när hon blir äldre. Men jag vågar inte tänka så långt. Tänk om jag inte får uppleva det. Jag har blivit räddare nuförtiden. Mer försiktig. Inte för att jag var våghalsig förut, men jag tänker efter mer. Försöker vara mer förståndig. Men det är ju dags att det ska komma nu när jag är 38 år. Jag läste en artikel i "Vi föräldrar" om tre unga kvinnor som är föräldrar och har cancer. Det var så otroligt gripande att läsa. Behöver jag säga att jag grät när jag läste om det. Hur starka de var. Att kunna se sina barn i ögonen och bara vilja kunna se till att de ska få det bra i framtiden, när de inte kan göra något åt det.
Inte för att jag är sjuk, men jag är så enormt rädd för att dö. Jag vill inte lämna något nu. Jag vill vara med. Jag har ju precis hamnat på rätt plats i livet och är livrädd för att mattan ska dras undan och hur fort allt kan gå.
Men som sagt som mamma brukade säga, när klippkortet är fullt, då ska man inte vara med längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar