(Känner ni av den nästan obarmhärtiga hettan, lukten av het torkad jord och kan ni höra snickrandet på det nya hotellet i bakgrunden. Jag längtar tillbaka) Jag har en skrivbordsbild på datorn hemma som är otroligt vacker. Kenneth tog den när vi var i Egypten i november. Jag kom så väl ihåg att jag tänkte jag skulle fotografera och filma så mycket jag bara kunde och jag instruerade Kenneth att han skulle ta bilden genom blommorna och visa det gamla torra bruna mot det vackra blommiga. Nytt möter gammalt liksom..
Bilden togs innan jag visste att mamma var såpass sjuk som hon var. Att jag trodde hon skulle vara frisk när vi kom hem. Det känns som om det var flera år sedan vi var där. Kändes tungt att några veckor senare, när vi städade ur hennes lägenhet kom vykortet från oss. "Hoppas du har det bra, vi har det suveränt bra med underbar värme och maten och drycken är betald redan. Hoppas du är frisk när vi kommer hem. Jag älskar dig". Men hon hann inte få det. Det verkar som om man går 2 steg framåt och 10 bakåt hela tiden... Är så enormt svårt att bearbeta och gå vidare. Men det får väl ta den tid det tar. Nu har det varit så mycket jobb på jobbet så jag har inte hunnit tänka efter överhuvudtaget. Det kommer när jag är ledig. Idag när jag var i centrum så var det en dam som gick med rullator och hade grått hår och jag visste ju att det inte var mamma men det kändes ändå som en stor tung sten i mitt hjärta och mage.
Sedan så vet jag hur stolt mamma skulle vart om hon kunde kört vagnen med Moa i idag. Moa fick så mycket leenden och folk kom fram och sa att hon var så söt. Mamma skulle ha sträckt på sig och varit så stolt över sitt barnbarn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar