Jag har märkt att alla människor sörjer olika. Det är därför så många tycker det är jobbigt att prata om det.
Att gå fram till någon man känner där man vet att en nära anhörig till personen har gått bort men man vet inte vad man ska säga. Det är ju skitsvårt.
Även om jag kan få en klump i halsen när någon frågar, eller säger "beklagar" det som hänt, så uppskattar jag en framfusig fråga, än en tystnad. De jag har mött, på jobbet och så, är ganska duktiga faktiskt.... men varför ska man vara rädd för att fråga hur det är? Visst, jag kan säkert börja gråta men det är ju inte hela världen, eller är det det? Ju mer man pratar om mamma, desto mer lever hon vidare. Så är det väl för alla som sörjer anhörig, eller?.
Sedan finns det självklart de som absolut inte vill prata om det... Man kanske ska uppfinna ett "sorgemärke" man kan sätta på sina kläder som ett pin ungefär. Hur man sörjer. Om det är okej att fråga hur det är, eller om man ska backa och hålla sig undan.
Men det svåraste är att prata med en som är döende och inte veta vad man ska säga...
Jag kom ihåg en man som bodde i samma hus som jag. Jag tror han dog i levercancer också faktiskt. Han var trevlig, han såg ut som en råbuse, men ju längre tid det gick desto smalare, gulare och tanigare blev han och såg inte alls så farlig ut som han gjorde några månader tidigare. Det var inte ofta jag såg honom ute, men han kunde verkligen prata om sin sjukdom. Han ville nog det. Det var en dag i början på december, tror jag det var. Han var ute och gick med sin rullator och han hade plåster överallt i ansiktet (det var morfinplåster) så han överhuvudtaget kunde stå ut med smärtan sa han. Han kände att han hade blivit betydligt mycket sämre och det fort. Han största oro var att hans familj (en fru och två tonårsdöttrar samt en stor rottweiler) skulle fortsätta behöva bo i ettan som de bodde i. Han höll på att tjafsa med bostadsförmedlingen för att de efterlevande skulle få en större lägenhet. Han var orolig för dem. Han verkade vara så praktisk, skulle se till att allt var fixat. Men han insåg att han inte skulle hinna. När vi skildes åt så vinkade han lite trött och jag tänkte vad sjutton säger man? "God Jul" nej, han kanske inte skulle överleva julen. "Vi ses" eller det kanske vi inte skulle göra mer... vad sjutton säger man???? "Gott slut???? Aj aj, det säger man väl inte heller. Jag sa till slut: "Ha det så bra som du kan ha det..."
Han hann dö innan han fick vara med om att hans familj fick en trea i samma hus. Han var väl lite drygt 40 när han dog.
Nu till något annat... Jag har fått tid för en ärftlighetsutredning på karolinska den 2/4. Det känns bra att jag tar tag i det här... skulle kännas bra om syrran kan komma på samma tid. Vi ska ju trots allt prata om samma saker....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar