Nu är det drygt 11 månader sedan.

Jag skriver ju även dagbok. En sån där som räcker i 5 år. Jag brukar titta på föregående år och är ganska befriande glad över att man inte är där igen. För ett år sedan så höll vi på som bäst att ladda inför vår Egyptenresa till Marsa Alam. Det var ju där jag fick samtal från syrran att mamma var dålig. Men jag förstod aldrig hur dålig. Jag skrev ju vykort därifrån att jag hoppades att hon skulle vara frisk när vi kom hem. Men hon var allt annat än frisk när vykortet kom fram. Då höll vi på som bäst att rensa i hennes lägenhet. Tänk vad lite man vet och vilken tur att man inte vet många gånger. Jag tänker och saknar henne varje dag. Snart så har vi stenen på banan också. Syrran har gjort ett förslag på hur den ska se ut till en gravstensfirma och sedan får vi se när vi kan få upp den till Lillhärdal.