Har faktiskt haft lite svårt att gå tillbaka och läsa lite här och var på bloggen om mamma, men nu har jag känt mig tillräckligt stark att kunna gå tillbaka. Det är otroligt vad mycket jag och mina syskon har gått igenom, kan jag tycka sedan november. Det känns som om det är jättelänge sedan mamma dog. Men ändå är det som igår. Jag kan fortfarande höra hennes röst, hur den lät. Men tyvärr så tynar minnet bort av henne mer och mer. Inte så att jag måste sätta mig ner och fundera, men det är som en dimma ungefär. Först är allt klart men sedan kommer dimman någon gång. Det är väl där jag är nu. Har till och med svårt att inse att det har hänt fortfarande.
Det är därför jag också har skrivit bloggen, så att jag kan gå tillbaka och minnas och självklart om andra känner stöd i det jag skriver så är det bara jag som tackar och tar emot. Blev väldigt glad när jag såg att en person vid namn Nina har varit inne och läst och skrivit att hon känt tröst i det jag skrivit för hon själv hade mist sin pappa i februari.
Jag saknar fortfarande det här att kunna prata med mamma. Hon var ju mitt bollplank. Hon satt och lyssnade när jag totalt tömde ut mig ibland. Ingen kände mig så bra som mamma gjorde faktiskt.
På torsdag den 2:a april så ska jag och syrran åka till Karolinska institutet för att genomgå en genetisk undersökning. Första gången så ska vi bara prata och se hur vår familjehistoria ser ut och det känns jättebra att göra den här resan med henne. Jag är också så extremt glad över att ha de syskonen jag har. Vi har stöttat varandra bra under den här otroligt jobbiga tiden. Vet inte hur jag hade mått om jag gått igenom hela den här biten själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar