Midsommar kom och gick

Midsommar brukar i alla fall jag fira med familjen. Det blev ju även så i år, men utan mamma då.

Vi pratade lite om det där att sörja, eller hur olika personer sörjer. Men inget sätt är väl fel. Vi kom in lite på mitt bloggande om mamma. Jag förstår om vissa tycker det är knepigt att man lägger ut sin sorg för allmänt beskådande. Man kan ju lika gärna skriva dagbok.
Men det är så jag hanterar den, sorgen alltså. Vissa vill inte prata om det, vissa pratar om det och lämnar det sedan. Vi diskuterade också om det blir svårare att lämna sin sorg om man hela tiden bloggar om den. Om det blir ytterligare en sorg när skrivandet trappar av. Skrivandet på bloggen kommer ju minska. Helt klart. Det har den redan gjort.
Men det ser jag som ett tecken på att man går åt rätt håll. Men självklart så är det fortfarande svårt att gå tillbaka och läsa det jag skrivit om tidigare. Men det har jag bara gjort en gång.

Idag när jag hade hämtat Moa på dagis och vi hade kommit hem så öppnade jag balkongdörren och vi gick ut på balkongen. Då högg det till i min mage. Om mamma inte hade varit död så hade jag garanterat skrikit "Mamma!" åt en kvinna nere vid gångvägen. Det var precis som hon, kläderna, gångstilen, hållningen... ja allt!. Men sedan har jag ju reagerat tidigare på, att det har varit en kvinna nere på affären som har sett ut precis som hon bakifrån. Så det är väl någon som ser ut som henne. Jag vet att i böcker som beskriver hur man hanterar sorg, så står det att man kan få för sig att man ser den döde. Inte på något övernaturligt sätt, utan att helt enkelt personer ser ut som, nu i mitt fall, mamma.
Men jag lovar er... hade ni också sett denna kvinna så hade ni också tyckt det hade sett ut som mamma, så det så.

Fortfarande så kan jag tänka till och tycka det är konstigt att hon är borta. Det är fortfarande ofattbart. Ibland tänker jag på att allt är en dröm och att jag helt plötsligt vaknar upp och inser att det bara har varit en jobbig dröm.

Jag drömmer också mycket nu igen om mamma och om hennes lägenhet. Det är till och med ofattbart i drömmen att hon är borta och så när jag vaknar så är hon verkligen det. Det blir dubbel sorgkänsla på något sätt. Jag har varit ledsen i drömmen och sedan så vaknar jag till och verkligheten är just precis sann som drömmen är.
Det är en konstig känsla.