Ingen kunde kramas som mamma kunde. Dom var så varma och ärliga liksom. Jag saknar hennes kramar. Jag saknar det här att kunna känna sig liten och ompysslad. Sådär att man kunde känna sig liten och det var okej med det. Ibland så vill jag bara sitta ner och kramas länge, utan att säga något.
Den här kärleken mellan mamma och barn har jag ju först nu förstått vad den innebär. Det är ju omöjligt att kunna förklara för dem som inte har barn. Det är ju så...
Det finns ju ingenting som Moa skulle kunna göra för att få mig att tycka mindre om henne. Jag skulle älska och krama henne lika hårt ändå. Det är ju en villkorslös kärlek.
Det är sån kärlek jag saknar från mamma och kramar. Istället så kramar jag Moa extra hårt. Det är ju så det är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar