Igår tog jag och Moa en promenad till Täbban. Moa somnade i vagnen efter en liten stund. Det dröjde inte länge innan jag i det stora centrumet stötte på en gammal arbetskollega till mamma. Jag sa "Hej" och hon la huvudet på sned och kramade om mig. Det enda som behövdes för att man skulle förstå att hon visste och jag pustade ut när jag slapp knäcka nyheten. Att det inte skulle bli en jobbig stund som: "Jaha, hur är det med mamma då? Allt bra hoppas jag?" "Nej hon är död". Men det är så tydligt hur kroppsspråket skvallrar på mindre än några sekunder hur allt är, vilken nivå på samtalet man ska ligga på.
Hon sa att de på jobbet visste. De brukade ju ha en jullunch varje år som mamma alltid var med på. Mamma gick i garantipension för herrans massa år sedan, trots detta var hon alltid med på deras jullunch varje år. De på hennes gamla jobb hade spekulerat i vad som hade hänt eftersom det i annonsen stod"hastigt lämnat oss". Jag förklarade hur det var och vad som hade hänt.
Det gick bra att berätta. Fick inte några gråtattacker. Dom sparar jag till begravningen.
Moa började gnälla efter en stund i sin vagn och när jag plockade upp henne, tog det inte lång stund innan Moa började vinka "hejdå" till mammas gamla kollega. Så vi sa Hejdå och att jag skulle hälsa till mina syskon att hon och att personalen på mammas gamla jobb tänkte på oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar