19 november...

På onsdagen var jag på försäkringskassan när syrran ringde och hon sa att Frida (en sjuksköterska) hade ringt henne för hon tyckte att mamma hade blivit sämre. Sköterskan hade ju inte sett hur mamma var i fredags så jag trodde inte det var så farligt. Men jag var ju på väg till sjukhuset då. När jag kom fram så såg jag att mamma var gulare i ansiktet än vanligt. Hennes ögon var öppna och ögonvitorna var gula. Hon blinkade inte ens. Hennes andning var jämn men ansträngd. Jag kom väl dit runt 10.30. När jag såg henne så insåg jag att självklart var hon sämre, men såhär skulle hon nog kunna ligga nån vecka i värsta fall. Runt 10.45 ringde jag brorsan och sa att mammas andhämtning var mer ansträngd. Han sa att om det blev värre skulle jag ringa runt tolv. Om det blev värre innan dess så skulle jag självklart ringa. 11.04 var det så pass illa att andningen kom men det var långt emellan. Jag ringde brorsan och sa det. Han skulle åka på en gång. Jag och syrran satt hos mamma och höll hennes hand. Jag strök henne i ansiktet och på hennes överarm. När det var som längst mellan andningarna var det ca 20 sek. Andningarna blev svagare och svagare. Ibland verkade det som om hennes tunga skulle kväva henne. 11.20 drog mamma ett andetag, grimaserade till och drog ett andetag till och sedan var det över. Det var så overkligt och samtidigt blev det så tomt. Mamma var varm ett bra tag i kroppen. Jag frågade Anna-Carin ifall vi skulle ringa på signalen, ska man göra det? eller skulle vi gjort det tidigare? eller?? Men jag tryckte på signalen och in kom sjuksköterska och vi sa att mamma hade nog gjort sitt nu. Hon kände på pulsen och sa att en läkare skulle komma in och lyssna på hjärtat. Det skulle även komma in sjuksystrar som skulle lägga mamma på rygg och ta bort syrgasslangen i näsan. Lägga henne tillrätta så hon inte skulle bli blå på sidan. Anna-Carin sa när vi stod vid fönstret och tittade ut att hon hade hört ryktesvägen att de öppnar fönstret i rummet när någon dör för att själen ska kunna komma ut. När en sjuksyster kom in och tog i handtaget till fönsterrutan och sa: ”Vi brukar göra såhär…” så började Anna-Carin gråta och jag också. I huset mittemot där mamma låg så ligger BB. Det var där jag födde Moa för exakt på dagen 8 månader sedan. Vem kunde ana att jag skulle sitta i huset mittemot och ta farväl av mamma 8 månader senare. Men som jag sagt att detta är ju ett normalt förlopp. Man ska ta farväl av sina föräldrar. Frågan är bara hur de dör. Inte när, utan hur. Att hinna säga det man vill säga och inte vänta till någon annan dag. Nu hade ju vi turen och förmånen att kunna sitta hos mamma och veta att vi hade bra med tid på oss att säga vad vi kände och tyckte. Det var tillräckligt lång tid för oss att bearbeta att mamma var sjuk och inte för lång tid för henne att ligga och plågas. Jag bad mamma hjälpa mig att hålla koll på Moa och vara ett vakande öga över henne, sedan sa jag att vi ses senare. Det var det sista jag sa till henne. Jag pussade henne på pannan. Vi träffade läkaren senare och bad om att få återkomma om mamma prompt hade sagt nej till obduktion. Jag, syrran och brorsan åkte för att äta lunch och senare skulle jag återlämna p-biljetten till avdelningen på sjukhuset. När jag kom upp så gick det förbi en sjuksköterska. Jag frågade om mamma låg kvar på rum 3. Det gjorde hon inte. Dom hade redan kört henne ner till bårhuset. Det var så definitivt på nåt sätt. Jag kommer aldrig att se henne igen, kommer aldrig röra vid henne. Det har jag fortfarande svårt att förstå.