Sorgesamtalet...

I torsdags så var jag och mina syskon på sorgesamtal med prästen. Jag tycker det var en bra och fin stund. Min röst svek mig fler gånger än vad jag trodde den skulle göra när jag skulle berätta något om mamma. Men det blir så påtagligt när man sitter där och ska berätta om mamma som hur hon var. Det går inte att säga längre... min mamma är, utan det blir min mamma var. Men så är det ju. Nu är det VAR och ingenting annat. Jag tyckte jättebra om prästen i alla fall. Hon gav ett bra intryck. Lugn och så. Men det är väl få präster som ger ett dåligt intryck.

Min sambo och hans dotter Ida drog till Borås i torsdags kväll. Jag hade inte ens tänkt innan att det är ju faktiskt flera dagar och jag har inte varit ensam med Moa själv så länge. Kommer jag fixa det själv? Det känns som om det är väldigt bra att jag tar hand om henne så jag har något att tänka på. Hon är alltid så glad och lättsam så det är aldrig några problem. Hon behöver mig och det känns bra.

Känns så konstigt att gå in på msn messenger och se mammas namn där som visar offline. Hon hade skrivit som topic: "Mormor men äldre"
Jag känner mig ganska vilsen till och från. Jag har ju förlorat en pelare. En kompis var hos mig igår och sov över till idag. Vi pratade till 02.30 inatt och vi drack rödvin och irish coffee. Kändes bra att känna sig lite "rusig" på något sätt. Idag har jag för övrigt varit ruskigt bakis men det är en annan historia. Vi pratade mycket om mamma och det var verkligen så. Jag har förlorat en fast punkt, en pelare, ett stadig punkt i livet. Visst jag har min egna familj nu. Men jag har ju mina rötter som delvis blivit kapade. Mamma var ju mig väldigt nära. Jag kommer ihåg så väl när syrran sa en gång: "Det är helt annorlunda när man pratar med mamma som en mamma. En mamma till en annan." Jag hann ju inte riktigt få lära känna den biten. Mammasnack från en mamma till en annan. Nu i efterhand känner jag mig ledsen att jag inte unnade mamma att hon fick vara själv med Moa. Det var många gånger mamma sa:"Men du kan ju lämna Moa här och så kan du gå i Centrum själv en stund." Jag hade ju kunnat träna Moa att vara utan mig någon/några timmar. Jag lämnade aldrig Moa där. Jag vågade ju inte. Jag visste ju att mamma inte skulle kunna ta sig upp om hon hade Moa i knät. De senaste månaderna lade jag ju Moa i knät på mamma. För hon orkade ju inte. Men återigen, det ger mig ju ingenting att sitta och tänka OM jag bara hade gjort det... det kommer ju inte bli så, så varför tänka i de banorna överhuvudtaget. Varför gör människan så? När man vet att man inte kan dra klockan tillbaka så ska man ändå sitta och älta.