Lurvis är död

Vi alla möter döden på olika sätt. Nyss så sprang Kenneths dotter Ida ut i vardagsrummet där jag sitter och säger gråtandes att "Lurvis är död!" Idas hamster. Man visste ju att dagen skulle komma förr eller senare men det är svårt att se när en 11 åring försöker kämpa sig igenom och förstå varför... Kenneth jobbar så jag är ensam med Ida och Moa nu. När jag gick in i Idas rum och såg den stackars kraken som var alldeles stel och låg i ett hörn, frågade jag Ida, men när såg du att han levde sist??? Kanske inte den mest smarta frågan men den flög bara ur mig. Jag såg hur hon funderade... igår kväll såg hon att han levde senast. Jag sa det enda jag kunde säga och det enda rätta: "Jag är verkligen jätteledsen för din skull Ida."
"Vad ska vi göra nu?" Frågade Ida.
"Vad vill du göra?" Frågade jag. Jag tyckte det var viktigast att hon fick bestämma. Hon ville begrava honom. Eftersom klockan är ganska mycket gör vi det ju inte nu utan vi får göra det imorgon. Begrava honom någonstans. Vi lade honom i en glass-bytta i en plastpåse så att det inte skulle börja lukta. Hittade inget lock. Men när det kniper till i hjärtat på mig när jag ser hur ledsen hon är så vet jag i ärlighetens namn inte vad jag ska göra. Men sorgen är ju ens egen. Den måste man gå igenom tyvärr.
Ida sa att hon ville ha en ny hamster, samtidigt som hon plockade upp glass-byttan. Jag tyckte att det var viktigt för henne att få leva i sorgen en stund. Att inte ila iväg och köpa en ny. Utan låt Lurvis få lite tid för tankar... Jag tror hon inser det faktiskt.

Det här får mig att tänka på en incident för några år sedan när pappas ena hund hade dött. Han hette Hannibal. Min mamma skulle smsa (det var väldigt nytt för henne att smsa) det till min syster som inte var hemma. Hon skrev: "Hannibal har gatt hadan." Mamma hittade ju inte åäö knapparna. Det kunde vi skratta åt i efterhand. Hemskt att skratta åt men det var faktiskt ganska kul.