Min inställning till andar och så är ju att jag tror ju på det. Jag varken kan eller vill tro att när man har dött så händer inget mer... Är det verkligen det mest ultimata...att leva? Kommer inte det bästa sedan??? Eller är det bara ett försvar att tänka så för man är så hiskeligt rädd för att döden ska vara det definitiva.
När mamma dog så hade hon en ganska bred halsduk hos sig som hon hade fått av min syrra när hon var i Venedig för nåt, några år sedan. Jag fick den, syrran lade den över mina axlar på sjukhuset när vi skulle plocka ihop grejerna i mammas rum, när mamma fortfarande låg kvar död i sin säng. För några kvällar sedan så hade jag den hos mig och jag kramade den till sömns. Jag kände mig trygg. Det var nästan som en snuttefilt. Jag sa ju också till mamma innan vi gick från rummet på sjukhuset att hon skulle se efter Moa. Jag tror hon har gjort det.
Natten till igår (denna vecka sover jag själv på nätterna för Kenneth jobbar) så tror jag mamma var hos mig och Moa. Jag brukar nämligen bli väckt runt 3-4 tiden på natten av en hungrig liten Moa. När jag böjde mig över hennes säng såg jag att hon låg så perfekt inlindad i sin gula lejonfilt. Nästan omvirad. Jag lägger aldrig in Moa så. Moa brukar ju också sparka av sig sin filt när hon är vaken, så att hon har vänt och vridit sig till att filten ska ha hamnat så perfekt är inte troligt. Är det då mer troligt att mamma har varit här... Ja jag tror faktiskt det.
Mamma har ju alltid varit orolig över Moa att hon ska frysa och så. Jag måste ju säga att jag är precis likadan när Kenneth håller i Moa. Jag säger: "Men ska hon inte ha strumpbyxor också för hon fryser ju!" Vilket hon säkert inte gör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar