15 november

På lördagen när jag och Ylva kom (vi kom när melodikrysset startade) så var hon faktiskt vaken och ville kommunicera men det var svårt att förstå vad hon ville. Hon log litegrann ibland och kunde skämta till lite. Hon undrade bland annat om vi skulle sova över där. Hon var ju så gott som vaken hela dagen, men självklart trött. Hon åt ingenting och det hon fick i sig i vätske-väg var när vi blötte ner en tuss och satte den på en peang (om det nu stavas så) och stoppade in den i munnen på henne. Annars ger de henne ingen vätska alls. Bara syrgas och morfin. Så det där att det inte existerar dödshjälp i Sverige är ju fel. Jag kan ju tycka att de kan trycka in en extra spruta morfin istället för att låta henne svälta ihjäl. På eftermiddagen på lördagen kom först Anders och Danne. Danne blev ledsen när han såg mormor. Då blir jag mer ledsen, när jag ser andra börja gråta i min närvaro. Jag försöker gråta när ingen ser. Det är självklart svårt och tungt men jag försöker hålla god min. Jag är ju uppe i ansiktet på mamma ganska mycket och jag vill inte att hon ska titta in i ett par rödgråtna ögon. Konstigt att man kan bestämma sånt. Att man inte ska gråta. Men det går, det vet jag nu. Sedan kom Ubbe, Britta och Per. Sedan kom Uffe, Pia, Alex, Rickhard, Anna, Mimmie. Det var ju full fart hela dagen. När jag drog vid 15.30 så såg jag hur trött mamma var. Förstod hon inte innan hur illa det var med henne så förstod hon det garanterat då. Eftersom alla kom för att säga "Hejdå." På något sätt hoppades jag att hon inte skulle vara klar i huvudet då, tänk er själva! Hur skulle ni reagera om så gott som hela släkten skulle komma på besök.