Känner att OM den här dagen kunde hoppas över skulle det vara bra. Idag är det ingen bra dag. Jag ska säga Hejdå till mamsen. Det ska bli fint väder. Solen skiner redan och klockan är 10.20. Solen har inte visat sig på länge faktiskt. När jag tittade på TV4 vädret imorse så kommer det bli en lucka i molnen när vi ska ta farväl av mamma i kapellet.
När jag nu sitter vid bordet och tittar in i vårt sovrum där vi fortfarande har vår spjälsäng så lyser solen in bara på en speciell punkt... det lyser så fint på kortet jag har satt upp på väggen vid Moas säng på henne och hennes mormor.
Känner mig så maktlös, så osammanhängande på något sätt, har ingen koll. Döden kan man ju inte styra över. Jag är absolut inget kontrollfreak men det här är så utanför ens händer på något konstigt sätt. Man vet inte hur man kommer reagera, hur framtiden kommer bli. Vad gör man av den slående saknaden som kommer komma som en rejäl käftsmäll.
Det jag blir rörd över är samtal och kort från personer jag inte har daglig kontakt med. Jag tänker då på min kompis som jag hade från när jag var sex år (tror jag det var) tills jag gick ur gymnasiet i princip. Sedan gled vi ifrån varandra. Vi träffades på en klassfest för några år sedan. Vi sa att vi skulle hålla kontakten men det blev inte. För några dagar sedan fick jag ett kort där det stod: "Kära Jenny, det var längesen vi sågs hos Johan och jag ångrar lite att jag inte hann prata mer med dig och Sara. Mamma såg en annons i tidningen. Hoppas att du trots det inträffade orkar kämpa på. Vet ju hur nära ni var varandra. Jag tänker ofta på er gamla från skolan och ler åt foton ibland. Drömmer och skrattar ibland. Din familj var ALLTID så generös och välkomnande!! STOR STOR KRAM till dig. Jag önskar dig allt väl." Det värmde att få ett kort från henne. Vi ska försöka få till en träff efter jul och nyår. Ska bli kul och se henne. Hon visste ju inte ens om Moa så det ser jag fram emot att visa upp lilla skatten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar