.jpg)
(Mamma i Lillhärdal sommaren 2007)Min bror sa en sak en dag... kunde hon se tillbaka på sitt liv och tycka att hon var nöjd och glad med det hon hade och det hon hade åstadkommit... Nu hör jag nästan hur mamma säger:"Det är väl ingen idé att inte vara nöjd när det är för sent att göra något. Gjort är gjort." Men en sak vet jag. Jag vet att mamma inte ville jobba inom sjukvården. När hon fick jobbet så var det inget annat som fanns. Hon tog det som fanns helt enkelt. Helst hade hon velat jobba som kontorist. Det sa hon flera gånger. Hon tyckte mycket om att skriva också och hon var duktig på det och duktig på att formulera sig.
Men är det inte därför vi har något som kallas för hobbies? Det är väl få förunnat att kunna jobba med det man tycker är roligt. För oss andra kallas det för Hobbies, vi som jobbar för att överleva.
Det kanske är därför jag nu tittar efter annat jobb. Inte bara för att mamma inte var nöjd. Jag har ju varit mammaledig sedan mars och har haft tid att fundera lite. Har svårt att se mig själv komma tillbaka som redovisningsansvarig och känna en glöd för jobbet. Siffror är inte lika intressant längre. Jag tror jag är inne på mammas spår... kontorist. Det kanske är något, eller administratör. Jobba som administratör på en skola kanske? Nu är det väl inte direkt tider att byta jobb heller.
Den 12:e ska jag och mina syskon ha ett sorgesamtal med prästen som ska begrava mamma, kunde det inte heta något annat? Sorgesamtal... det låter som om man ska hulka och gråta sig igenom ett samtal.
Apropå absolut ingenting... vet ni att Sinead O'Connor låten "Nothing compares to you" skrevs till hennes mamma. "It's been seven hours and fifteen days.... since you took your love away" Idag är det 16 dagar sedan mamma dog. Jag saknar henne jättemycket. Saknar att kunna prata med henne. Jag tittade i min dagbok igår och kom på att den sista gången jag såg mamma hemma i sin lägenhet var den 26:e oktober. Då skulle jag kolla om mina gamla skridskor fanns i källaren för min sambos dotter skulle åka skridskor dagen efter med några kompisar. Jag var i princip bara uppe i lägenheten och lånade nycklarna till källaren och snabbt upp igen för att lämna nycklarna igen. Jag frågade inte ens hur det var med henne. Jag ville ju heller inte åka hem till mamma med Moa eftersom Moa var förkyld innan vi skulle åka till Egypten. Dels ville jag inte smitta mamma ännu mer (jag trodde ju hon hade en förkylning) och så ville jag inte att Moa skulle bli ännu sämre. Det kanske var tur att inte mamma träffade Moa innan vi åkte, då kanske hon hade åkt på en praktförkylning och då kanske hon hade gått bort tidigare om hon hade en förkylning i kroppen också.
På något sätt känns det inget bra att tänka om och men också. Det är som det är. Så enkelt, eller rättare sagt, så svårt är det.
När vi var senast hos mamma (jag och Ubbe) så hittade vi lite kuvert med hårtestar i. Jag visste att mamma hade sparat vårat hår när vi klippte det ibland. Ubbe sa: "Ibland är det som om man inte visste vem mamma var" Att hon gjorde saker man inte trodde hon skulle göra. Ubbe tog med sig sitt kuvert med en hårtofs mamma hade klippt när han var 1 år. Nu är han 45.
Men är det inte därför vi har något som kallas för hobbies? Det är väl få förunnat att kunna jobba med det man tycker är roligt. För oss andra kallas det för Hobbies, vi som jobbar för att överleva.
Det kanske är därför jag nu tittar efter annat jobb. Inte bara för att mamma inte var nöjd. Jag har ju varit mammaledig sedan mars och har haft tid att fundera lite. Har svårt att se mig själv komma tillbaka som redovisningsansvarig och känna en glöd för jobbet. Siffror är inte lika intressant längre. Jag tror jag är inne på mammas spår... kontorist. Det kanske är något, eller administratör. Jobba som administratör på en skola kanske? Nu är det väl inte direkt tider att byta jobb heller.
Den 12:e ska jag och mina syskon ha ett sorgesamtal med prästen som ska begrava mamma, kunde det inte heta något annat? Sorgesamtal... det låter som om man ska hulka och gråta sig igenom ett samtal.
Apropå absolut ingenting... vet ni att Sinead O'Connor låten "Nothing compares to you" skrevs till hennes mamma. "It's been seven hours and fifteen days.... since you took your love away" Idag är det 16 dagar sedan mamma dog. Jag saknar henne jättemycket. Saknar att kunna prata med henne. Jag tittade i min dagbok igår och kom på att den sista gången jag såg mamma hemma i sin lägenhet var den 26:e oktober. Då skulle jag kolla om mina gamla skridskor fanns i källaren för min sambos dotter skulle åka skridskor dagen efter med några kompisar. Jag var i princip bara uppe i lägenheten och lånade nycklarna till källaren och snabbt upp igen för att lämna nycklarna igen. Jag frågade inte ens hur det var med henne. Jag ville ju heller inte åka hem till mamma med Moa eftersom Moa var förkyld innan vi skulle åka till Egypten. Dels ville jag inte smitta mamma ännu mer (jag trodde ju hon hade en förkylning) och så ville jag inte att Moa skulle bli ännu sämre. Det kanske var tur att inte mamma träffade Moa innan vi åkte, då kanske hon hade åkt på en praktförkylning och då kanske hon hade gått bort tidigare om hon hade en förkylning i kroppen också.
På något sätt känns det inget bra att tänka om och men också. Det är som det är. Så enkelt, eller rättare sagt, så svårt är det.
När vi var senast hos mamma (jag och Ubbe) så hittade vi lite kuvert med hårtestar i. Jag visste att mamma hade sparat vårat hår när vi klippte det ibland. Ubbe sa: "Ibland är det som om man inte visste vem mamma var" Att hon gjorde saker man inte trodde hon skulle göra. Ubbe tog med sig sitt kuvert med en hårtofs mamma hade klippt när han var 1 år. Nu är han 45.
(Jag känner att jag ville sätta in dessa bilder på mamma och min dotter Moa. De är från juni 2008. Dom fick lära känna varandra i exakt 8 månader. Det är jag glad för. Att de hann mötas)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar