16 november

På söndagen så var det tillbaka i att hon låg och sov nästan hela tiden. Hon hade något svart på tungan, som någon sårskorpa, som jag inte vågade plocka bort. Det kunde ju göra ont. Hon mumlade lite ibland men mer var det inte. Anders o Lelle var förbi. Anders kramade om mig och frågade hur det var med mig… Jag tänkte… med mig??? Anders frågade ifall jag försökte vara stark. Nej sa jag. Men han sa jo det är du nog. Vi fikade i cafeterian på sjukhuset och sedan när jag gick upp igen så tog det inte lång tid innan Ubbe och Britta kom. Man märker på nåt sätt hur avtrubbad jag är. Ubbe reagerar direkt om mamma till och med andas annorlunda. Jag reagerar när hon försöker få ut något ord som jag förstår. Undrar om det är en bra fas man är i? Anna-Carin ringde på kvällen och sa: ”Det är ingen som skulle klandra dig om du inte var där någon dag. Du är alltid där. Se till så du inte tröttar ut dig. Du gör ju mer än nog." Känns så bra faktiskt, att hon sa så. Men det är ju ingen annanstans jag hellre vill vara. Det är ju ingen uppoffring att vara där. Sedan känns det bra för mig att jag är där, för mitt eget ego. Att veta att jag var där så mycket som jag bara kunde. Jag skulle inte orka med ett dåligt samvete ovanpå allting.