När man väl var på sjukhuset så höll man ju masken och försökte att inte vara så ledsen. Det är ju bara att gå till sig själv. Jag skulle inte vilja att någon tittade på mig med rödgråtna ögon. Men när jag kom till mammas lägenhet under en av alla dessa kvällar för att jag skulle hämta mammas morgonrock så bröt jag ihop. Jag grät och grät. Just när man kommer bortifrån det sterila och till det personliga. Man vet hur gärna mamma hade velat vara hemma istället. Man tänker på alla gånger man tänkt åka till mamma men man hade helt enkelt inte kraften till det. De gångerna hon ville bjuda på middag och man sa: Vi kan ta det nån annan dag.Tänk om man kunde leva som om det inte finns en annan dag. Varför ska man skjuta upp allt för? CARPE DIEM
Jag, syrran o brorsan pratade om att vi vet ju egentligen inte hur lång tid hon mått dåligt. Hon har ju gått på sina kontroller, men dem berättade hon inte om för de hade med diabetesen att göra och det var ju inga konstigheter liksom. Vi tror även att mamma känt på sig längre än vad hon velat säga. Att hon anat. Det är vi helt övertygade om. Vi beslutade om att vi ville också att mamma skulle obduceras, för att kolla upp det här med levern. Eftersom det ligger i släkten. Att båda mina mostrar och min mormor dött i samma typ av cancer är ju en alarmklocka så god som någon. Ifall man skulle på något sätt kunna se vad som orsakade, att få svar liksom… skulle ju kännas bra.
Som sagt: Bästa och sämsta året någonsin… året då Moa föddes och när mamma dog.
En kvinna som heter Anna Ekdahl som är i samma mammagrupp som jag skrev en dikt till mig och min mamma för att hon inte i ord kunde beskriva hur ledsen hon var. Det är bland det vackraste och mest hjärtknipande jag läst. Läs som följer:
Dikt till Jenny och Mamma
Mitt liv började i din varma famn,
Du höll mig tätt intill och älskade mig från första stund.
Det finns ingen som har älskat mig som du gjort
Ingen har förlåtit mig som du gjort
Ingen har kommit ihåg mig som du gjort
Ingen har frågat efter mig som du gjort
Med din uppmuntran tog jag mina första steg,
Nu fick jag hjälpa dig att ta dina sista.
Fick jag vara det stöd du behövde
Fick jag hålla din hand en sista gång
Fick jag höra din röst en sista gång
Fick jag se ditt vackra ansikte en sista gång
När jag så går är rummet tömt,
Men du lämnar inga tomrum i min själ och i mitt hjärta
Du är en del av mig och jag av dig
Våra starka band rår döden aldrig på
Mina fina minnen kan ingen ta ifrån mig
Min mamma är alltid min mamma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar