Nu är jag i fas med datumet i alla fall.. idag är det 3:e december och det är 14 dagar sedan mamma gick bort. Känns inget bra att jag inte skrivit på länge. Det är ju så typiskt mig. Jag är en sådan människa som får ångest om jag inte tränar det jag ska i veckan när jag väl tränar... vilket innebär att jag tränar inte! Jag tänkte att jag inte skulle blogga för när jag inte skriver så är det likasom att jag inte bryr mig om mamma på något sätt. Men så är det ju självklart inte. Tankarna bara snurrar runt och däremellan försöker jag gå in i någon typ av inre medvetande för att komma ihåg lukter, skratt och olika konversationer som jag och mamma hade. Jag vet att allt detta kommer ju att blekna. Minnen gör ju så.

Vad som hänt sedan sist jag skrev är att vi har varit i mammas lägenhet och rensat och plockat undan då och då. Vi har bestämt att vi inte ska stressa oss igenom det här. Vi har träffat en annan begravningsbyrå (Hallsénius) dom kör vi på. Hon verkade proffsig och vettig. Dödsannonsen har kommit ut. Vi bestämde oss för att sätta in texten som mamma hade skrivit ner på ett papper och hon hade lagt den i en bibel. Hon hade drömt denna text en natt: "Släck ej den eld som varligt famnar en falnande låga." Det står med i annonsen.

Jag har bitit av en tand och varit hos tandläkaren och blivit ruinerad (1700 spänn, e det mycket??). Har försökt, verkligen, att hjälpa till hemma med att ta fram julpynt och så. Jag känner mig sämst när det gäller att hjälpa till hemma nu. Gråter lite vissa nätter när jag inte tror att någon hör. Fast jag tror min sambo, Kenneth, förstår det för han håller om mig lite extra hårt då. Jag gråter då när dagen har gått och när natten smyger sig på. Då tar man sig tid att tänka och då veta att jag aldrig kommer höra mamma mer, aldrig slå hennes nummer, kommer snart inte vara i hennes lägenhet mer där jag också bott och vi var de första som flyttade in i området och jag kommer ihåg att mamma och jag stod på balkongen och mamma sa: "Nu ser det kalt ut här, men tänk om några år när det blir grönt och allt vuxit till sig. Vad fint det kommer vara då." Visst så var det ju. Mamma hade ju alltid rätt och så var det. Grönt och fint blev det. Flyttade in där -85 kanske det var...

När jag pratar med folk som jag känner om att mamma är död är det som om någon annan säger det. Jag hör det långt borta typ. Det låter fortfarande ofattbart. När ska det gå in i huvudet? Det brukar komma på begravningen säger vissa. Men HerreGud hur ska det gå?? Tänk om jag bryter ihop totalt. Slänger mig över kistan och bara gråter? Är det okej? Eller tänk om jag är avtrubbad och inte gråter alls? Jag förstår inte varför jag ska tänka så mycket på hur JAG kommer reagera. Det är väl skit samma? Jag har väl rätt till vilka känslor jag än kommer att ha? Mamma ska ju begravas.

(Mammas gravplats i Lillhärdal som hon bokade redan på slutet av 80-talet. Hennes vilja var att det ska sättas en plakett på korset och att Ubbe, hennes son, min bror ska köra henne dit. Här ska urngravsättningen ske den 5/1 2009)