Dagen efter...

Ja, man vaknar upp och inser att det är över, det jobbiga.

Eller det jobbiga är väl framför en. Det som kommer när man minst anar det. Det som kommer om natten, eller när man rentav tycker att man har gått vidare. Bakslaget. Jag tror att det är viktigt att inse att det här kommer att ta tid. Jag pratar naturligtvis om sorgen och saknaden. Går den någonsin över? Och om den går över... ska man ha dåligt samvete då?

Jag är så otroligt rädd att vakna upp en dag och inse att jag har glömt bort hur mamma luktade, hur hon lät, hur hon såg ut. Vad vi pratade om, allt om henne. När sådant händer, är det en mening med det? Att kroppen säger att nu är det bra. Släpp det nu.

När den dagen kommer, om den kommer, kommer jag känna en stor sorg.

När jag satt som bäst och skrev här på bloggen kom Kenneth och Ida hem. Dom hade köpt blommor till mig. Jag svalde och svalde för att jag inte skulle börja gråta. Men inte ska väl jag ha blommor? Varför?

Vi behöver muntras upp ibland säger min sambo. Visst har han rätt! Vi kanske alla behöver muntras upp lite oftare. Behöver inte vara något stort. Något litet. Ett litet brev, ett kort. Vad vet jag? Jag kommer ihåg nu när jag satte mig ner för några år sedan och skrev kärleksbrev till alla i min familj. Alla fick ett varsitt brev. Mamma, pappa, syrran, brorsorna...ja alla. Jag skrev verkligen vad jag kände. Jag ville få ur mig mina känslor för de var så stora för mig själv att kunna bära. Jag var så lycklig för att just de fanns i mitt liv. Det är jag ju fortfarande förstås. Men vi måste säga det oftare. För alla som finns i min närhet, familj som vänner vill jag kort och gott säga att Jag älskar er. Här får ni också ta del av lite blommor i form av fotot här nedan.

(Jag vill gärna också att Ni som känner att ni vill dela av er historier om mamma, så går det alldeles utmärkt att maila det till mig. Så publicerar jag det här i bloggen. Min mail är: jenny.thalin@tele2.se Kram på Er!)