17 november

På måndagen när jag kom så berättade sjuksköterskan att mamma hade varit orolig. Mamma hade druckit lite näringsdryck. Det är ju stort! Hon har ju nästan inte ätit eller druckit något sedan i torsdags. Jag förstår inte hur man kan överleva så länge utan vätska. Den enda vätskan hon får är ju vattnet som vi dränker in bomullstussarna med. Vi för ju in dem i munnen så hon får lite vätska. Hennes tunga är ju helt uttorkad. Hela hon är ju uttorkad. Hon är till och med torr i huden. Det brukar hon inte vara. Så får hon morfin ovanpå det. Det blir man ju också uttorkad av och torr i munnen. Idag var hon lite irriterad. Hon slängde upp benen på sängkanten och hon ville upp på toaletten. När jag sa till henne att jag inte skulle orka leda henne till toan så blev hon uppgiven. Efter ett tag var hon på väg igen. Då sa jag: ”Vart ska du gå då?” ”Du vet vad jag vill Jenny, jag vill gå på toan och kissa!” När jag pratade lite med henne så sa hon: ”Tyst nu, Jenny!” Sedan sa hon också tydligt: ”Jag är så trött.” De meningarna hörde jag utan problem. Resten var mummel. Jag märkte att hon var personlighetsförändrad. På något sätt så tror jag att om mamma verkligen vill att vi ska förstå vad hon säger så ser hon till att vi hör det. Annars så yrar hon bara. Jag vågade inte gå ut genom dörren ibland för jag trodde hon skulle rasa i golvet. När jag gick runt 16 så kom Britta. Ubbe var på väg. Känns skönt att någon annan kom. Det har varit tröttsamt idag. Mamma fick lugnande så hon inte skulle vara så orolig och inte skulle få för sig att gå upp hela tiden. Det låter ju hemskt att beröva henne det hon gav uttryck för. Nu är bylehemmet på tapeten igen. För om hon är såhär pigg nu och om hon fortsättningsvis är så pigg så hamnar hon där. Blir hon sämre så ligger hon kvar. Får se hur det kommer gå. Man lever timme för timme.