21 november

Nu är det den 21/11 och jag har ringt och grattat pappa för han fyller år idag, han fyller 72. Allt känns så overkligt. Det är som om man väntar på en bekräftelse att det är så att mamma är borta. För jag tror inte det är sant. För jag känner det som om det är en mardröm som jag väntar att vakna upp ur. Ändå så mår jag ganska okej. Jag gråter inte. Visst jag är vemodig och ledsen men det ska ju vara så väl? Idag var jag och Moa i Täby Centrum. Jag ville ringa mamma för att kolla om hon ville göra mig sällskap men det kan jag ju inte. Hon är ju borta ju, för alltid.