Årets sista dag...

Det är ju alltid känsloladdat med årets sista dag. Vänd det gamla ryggen och famna om det nya som kommer. Man ska ringa alla och önska ett Gott Nytt och hinner man inte det så försöker man messa och man hoppas att meddelandet kommer fram. Eller så gör man ingenting alls för man hoppas att alla anhöriga och vänner är medvetna om att man önskar dem ett riktigt Gott Nytt ändå...

Jag har bestämt att jag bloggar det istället... JAG ÖNSKAR ER ALLA ETT RIKTIGT GOTT NYTT ÅR OCH SJÄLVKLART ETT GOTT SLUT.

Vill samtidigt berätta om det jag hittade i mammas bokhylla hon hade inne i sovrummet. Ni vet Ni som har läst bloggen slaviskt att jag berättat om att jag skickat kärleksbrev till alla i min närmaste familj. Brevet till mamma hittade jag för några dagar sedan. När vi rensade ut bokhyllan på böcker så såg jag något som låg instucket i hörnet av bokhyllan i en liten genomskinlig återförslutningsbar plastpåse. Där var mitt kärleksbrev till mamma daterat 030312. Det värmde i hjärtegropen kan jag säga... Jag tänkte skriva av det här som det sista jag gör på bloggen för det här året. Ett brev fyllt av kärlek, håll tillgodo:

"Ett kärleksbrev till mamma!

Jag sitter här vid mitt lilla köksbord och skriver det här lilla brevet till dig, jag känner ett "skrikande" behov av att visa min kärlek till dig. Mamma du är bara helt enkelt bäst. Du har ett enormt stort hjärta och jag är stolt över att få vara din dotter.

När du kommit så här långt i brevet så vet jag att du försöker hålla tillbaka tårarna för så känner jag också. Det sägs FÖR sällan de orden att man älskar varann. Men det är inte många som är värda att höra de starka orden. Men du är värd att höra dom varje dag. Om jag någon gång blir mamma så skulle min lycka vara fullständig om hon/han älskade mig lika mycket som jag älskar dig. Jag älskar dig för att du är du.

Puss och kram från Din för alltid/ Jenny"

Så med de orden tack för 2008, för att Moa kom till världen och tack för att mamma hann träffa henne. Tack för de fina stunderna jag har fått uppleva med mamma. Det var en för kort tid men det är svårt att göra något åt det. Jag värdesätter de stunderna ofattbart. Tack för att mina syskon finns där. Tack min älskling Kenneth och min familj. Tack mina vänner för ett enormt stöd. Nu ska jag hålla för öronen i drygt ett dygn. Avskaffa smällarna! Vi syns 2009.

(Mamma i Nybodarna sommaren 2007. Jag tror inte hon vet själv vad hon dricker)

Minnesboken...

Det var ju många som skickade blommor och kransar. Jag kommer att skriva ner vad som stod på band och kort här nedan:

*"Du kommer alltid att fattas oss" och två hundtassar - Anna-Carin och Anders, Robert, Daniel, Tess och Pop

*"Du finns i våra hjärtan" - Urban och Britta

*"Syskonen"

*"En sista hälsning" - Millan

*"Ett sista tack och farväl." - Grannarna: Inger, Helena och Ove, Anna-Kajsa, Börje, Örjan, Lisbeth, Lotta, Liselotte

*"En sista hälsning." - Marie-Louise, Ulf, Helene

*"Tack käraste Anna-Greta för alla ljusa minnen." - Vännen Nils C

*"Sov gott." - Ulla och Åke Andersson

*"En sista hälsning." - Birgitta Berg, Louise Wahlund, Seija Österman, Iréne Ganebo, Sonja Hermanrud, Yvonne Malmsten.

*"I ljust minne bevarad." - IFS Täby

*"Tack för ljusa minnen." - Hyresgästföreningen Täby-Vallentuna.

*"Vår sista hälsning." - Härjedalsföreningen

Och så var det förrådet...

När det gällde den bristande förrådsytan kan jag väl säga att jag var ganska skyldig. Mycket var mitt och det mesta slängdes på Hagbytippen idag.
T ex brev vi skickade till varandra i klassen när vi gick på lågstadiet där det stod i stil med: "Hej Jenny vill du bli min bästis". Varför sånt sparades är för mig en gåta. Gamla brev som var skickade till mig från personer jag inte har en aning om vilka de är... Det är skrämmande. Mamma hade även sparat kläder jag hade när jag var cirka 10 år.

Längst in i hörnet, längst ner i högen av kartonger låg en dopklänning som vi har använt oss av alla syskonen.
Vi har ju försökt vid flera tillfällen att namngiva Moa. Men det har hela tiden hänt saker. Som att lokalen vi tänkte ha i, var bokad, tiden passade inte alla. Den tiden vi tänkte ha till slut som vi spikade var ju den 28/11. Kändes ju helt fel när mamma gick bort den 19/11. Nu är lokalen utsatt för vattenskada så den hyrs inte ut numer på obestämd framtid. Jag testade ju syrrans dopklänning som hon hade gjort i september på Moa, både Robban och Danne döptes i den, men den var för liten på Moa, hon har ju lite kraftiga armar vår lilla skruttis.
Men jag har inte testat dopklänningen som jag hittade hos mamma. Men det ska jag när den vädrats ur ett gäng med dygn.

Fanns även babykläder, skor som jag misstänker att syrran och brorsan hade när de var små. Sedan hängde mammas brudklänning i ett skåp. Det som jag och brorsan hade svårt att veta vad vi skulle göra med sparade vi åt syrran. Så får hon kolla upp det senare.

Ubbe hade hämtat urnan igår, tror jag det var och han hade ställt in den i mammas gamla rum. Han ville inte ha den i Vaxholm under nyår. Mamma får vara själv på nyår. Men det tror jag inte hon är ändå. Hon är med oss hela tiden känner jag. Så är det.

Har varit lite i mammas lägenhet...

Idag har jag varit en stund i mammas lägenhet och plockat lite. Jag har plockat ur skrivbordslådorna, på vardagsrumsbordet. Man hinner liksom inte med så mycket, man fastnar i saker och ting. Det var en del brev från pappa som hon hade sparat. Brev som hon hade fått när hon jobbade på Beckomberga. Då inser ni att det är väldigt längesedan. I början på -60 talet. Inte för att jag läste breven för de var för privata, men det började med, "min älskling" och så. Tänk att hon sparade de breven i alla år, i alla flyttar hängde det med. Likaså som vykort. Gamla bilder, fotografier. Tidningsurklipp från när pappa körde rally. Ett litet reklamblad med bild på pappa där han har en esso keps på sig. Där det står välkommen till macken på slottsvägen 1.

Sedan hittade jag ett bröllopsfoto på mamma och pappa.

Sedan skrev jag ett brev på mammas pc för hon har en skrivare till den som fungerar. Jag skrev ett brev till Akelius/Täbyhus för att säga upp mammas lägenhet. Kändes jättekonstigt. Där satt jag vid min mammas dator och sade upp hennes lägenhet. Jag skrev under brevet och lade det i ett kuvert jag hittade i hennes skrivbordslåda. Kändes helt sjukt.

Visst inser jag ju att mamma inte finns hos oss längre. Men allt är fortfarande så ofattbart. Jag kan fortfarande se henne i lägenheten där hon har bråttom till toaletten när hon vart ute och gått. Hon slängde alltid av sig jackan innanför dörren och sprang in på toaletten. Precis som ett barn. När jag var hos henne ibland så kunde jag få den varmaste kramen jag någonsin fått medans hon sa "Gummtina" Det är väl något på härrdalska. Betyder väl lilla gumman. Det är mycket annat som sitter i. Så fort jag öppnar dörren till lägenheten så tittar jag ner ifall Crazy (katten som gick bort för en massa år sedan) är på väg att springa ut för att välkomna mig.

En liten rolig historia som har med Crazy att göra, var att jag och mamma skulle ut och julhandla. Det hände för ganska många år sedan. Vi var säkert borta i några timmar. När vi kom hem var katten borta. Vi letade överallt. Vart sjutton var hon någonstans? När vi gav upp och tänkte att: "Äh hon kommer väl fram när hon har lust." Då öppnar vi kylskåpet för att lägga in varorna. Då sitter Crazy där. Längst ner och jamar. Hon hoppar ut och mamma säger: "Ja kylskåpet är uppenbarligen inte tätt!." Det var en sådan klockren kommentar!

Innan jag gick tittade jag i skålarna som finns på bokhyllan i vardagsrummet ifall det fanns godis där. Det gör jag alltid. Godiset var slut. Det vet jag ju. Men jag tittade ändå.

Jul igen

Vill på detta sätt säga GOD JUL. Julen kommer ju inte vara densamma i år, både positivt och negativt. Positivt är att Moa är med oss. Negativt är att Mamma inte är det. Men med denna bild på hennes dotterdotter sänder jag mamma alla tankar och önskar återigen God Jul!.

(Moa på mormors begravning den 18/12 2008. Bilden tagen av moster Anna-Carin)

Socialnämnden???? Kan nån säga vad de gör?

Ett förvirrat tillstånd rådde då brorsan tog kontakt med Socialnämnden för att få hjälp med Bodelning, Bouppteckning. Han hade nämligen hört att man som arvinge inte fick göra en egen bouppteckning. Vilket kan tyckas vara logiskt.
I måndags så var jag, AC och Ubbe i mammas lägenhet för socialnämnden skulle komma och inspektera det vi hade gjort. Vilket vi då tyckte att det kunde de väl skita i. Det har väl inte de något med att göra eller? Vi har inte sökt några bidrag för att klara av kostnader för begravning och så. Inte heller hade mamma en bostadsrätt, inte heller hade mamma några hundratusen stoppade i madrassen (vad vi vet, vi har inte kollat det) Begravning, kors och fika skulle gå jämt upp. Plus minus, Debet kredit. Noll i slutet, så gott som. Så när tanten började prata om att man inte kunde räkna in fikat i begravningkostnaden för ersättningsbidraget täckte bara 14000:- och begravningen var på mycket mer... Men vi begär ingenting från någon. Mamma hade sina egna pengar och vi betalar alltihop med det. Vi ser först och främst till att det blir betalt. Blir det något över så är väl det bra. Men det är absolut ingenting vi räknar med. Så när tanten sa att det gick bra att göra sin egen bouppteckning, det var ingenting som de var tvungna att göra, eller vara med på. De kunde vi som barn göra själva om vi ville. Ja men då så... Vad skulle socialnämnden göra i mammas lägenhet då???? Tydligen skulle de inspektera lägenheten. Ja men varför?? Fanns inga tillgångar där. Inspektera lägenheten? Det är ju för sjutton en hyresrätt!

Det fanns säkert tusen andra ställen de kunde göra bättre ifrån sig än hos oss. I ärlighetens namn så tror jag inte att de själva visste vad de skulle göra i mammas lägenhet.

Fler telegram...

Det var några telegram som kom i efterhand. Så här listar jag upp dem.


*Till minne av Anna-Greta Thalin har Hjärt-Lungfonden till stöd för forskning tacksamt mottagit en gåva från Ellen och Gösta Kilsved En sista hälsning.

*Till minne av Anna-Greta Thalin har en gåva överlämnats till Lions Cancerforskningsfond vid Umeå Universitet från Ingegerd och John Olofsson, Ingrid Mattsson, Siv Lejefors, Rickhard Anna Mimmie, Bror och Jörgen med familj, Sigrid Hedevärn, Ylva och Göthe, Lisa och Malin Strandberg.

Dagen efter...

Ja, man vaknar upp och inser att det är över, det jobbiga.

Eller det jobbiga är väl framför en. Det som kommer när man minst anar det. Det som kommer om natten, eller när man rentav tycker att man har gått vidare. Bakslaget. Jag tror att det är viktigt att inse att det här kommer att ta tid. Jag pratar naturligtvis om sorgen och saknaden. Går den någonsin över? Och om den går över... ska man ha dåligt samvete då?

Jag är så otroligt rädd att vakna upp en dag och inse att jag har glömt bort hur mamma luktade, hur hon lät, hur hon såg ut. Vad vi pratade om, allt om henne. När sådant händer, är det en mening med det? Att kroppen säger att nu är det bra. Släpp det nu.

När den dagen kommer, om den kommer, kommer jag känna en stor sorg.

När jag satt som bäst och skrev här på bloggen kom Kenneth och Ida hem. Dom hade köpt blommor till mig. Jag svalde och svalde för att jag inte skulle börja gråta. Men inte ska väl jag ha blommor? Varför?

Vi behöver muntras upp ibland säger min sambo. Visst har han rätt! Vi kanske alla behöver muntras upp lite oftare. Behöver inte vara något stort. Något litet. Ett litet brev, ett kort. Vad vet jag? Jag kommer ihåg nu när jag satte mig ner för några år sedan och skrev kärleksbrev till alla i min familj. Alla fick ett varsitt brev. Mamma, pappa, syrran, brorsorna...ja alla. Jag skrev verkligen vad jag kände. Jag ville få ur mig mina känslor för de var så stora för mig själv att kunna bära. Jag var så lycklig för att just de fanns i mitt liv. Det är jag ju fortfarande förstås. Men vi måste säga det oftare. För alla som finns i min närhet, familj som vänner vill jag kort och gott säga att Jag älskar er. Här får ni också ta del av lite blommor i form av fotot här nedan.

(Jag vill gärna också att Ni som känner att ni vill dela av er historier om mamma, så går det alldeles utmärkt att maila det till mig. Så publicerar jag det här i bloggen. Min mail är: jenny.thalin@tele2.se Kram på Er!)

Nu är en anhalt över...

(Allt blir så verkligt på något sätt när kistan står där, dörren ni ser till höger i bild slogs igen under cermonin med en smäll. Det kanske var korsdrag eller något annat, vem vet.)

Det var en jättefin begravning, ljus och fin och inte för lång. Det var många där, några man inte sett någonsin och några som blivit ett antal år äldre sedan senast man såg dem för 10 - 15 år sedan. Vi närmaste släktingar satte oss längst fram.

Hur jag nu kunde missa det... men det var först när jag satte mig som jag såg kistan (var bara någon meter ifrån) då började jag gråta. Mest för att det var en känslomässig smäll, men också för att det var så fint med alla blommorna och med den vita kistan. Det vet jag att mamma skulle tyckt om. Hon skulle också tyckt om att så många kom för hennes skull. Det vet jag att mamma skulle tyckt varit överväldigande. Men det är priset man får betala för att vara omtyckt och snäll.

Programmet var som följde:

*"Air" av J.S Bach

*Psalm 249

*Griftetal

*Ändå med Svante Thuresson och Sharon Dyall

*Bön Överlåtelsen

*"Håll mitt hjärta" med Björn Skifs

*Textläsning ur 1 Kor 13

*Psalm 248

*Begravningsbön Fader Vår

*Psalm 297

*Avskedstagande

*Slutbön Välsignelsen

*"Komm süsser tod" av J.S Bach

*Klockringning

Efteråt var det fika med smörgås -och prinsesstårta. Det är bra att ha fika efteråt. Man hinner liksom landa i allting. Det är lite glada miner och mer lättsamt. För de som ville skicka en sista hälsning fick man skriva i en liten bok (de namn jag känner igen kommer jag självklart skriva vilka de är i förhållande till mamma). Jag kommer skriva ner allas hälsningar. Jag kommer även skriva ner telegrammen som kom.

"Jens bad mig hälsa till faster Anna-Greta när jag åkte, han älskade sin faster" (Skrivet av Viola som var gift med mammas bror Allan som gick bort år -91)

"Sov gott Anna-Greta men snarka inte så Du väcker dom andra, en sista hälsning från Bruno m. familj" (mammas bror Bruno)

"Du finns i våra tankar i Härjedalen. Bror och Jörgen" (Bror var gift med mammas syster Karin som gick bort år -86, Jörgen är deras son)

"Instämmer. Bertil" (Instämmer alltså med ovanstående. Mammas bror Bertil)

"Du kommer att fattas mig. Ylva Stålhandske" (mammas syster Ylva)

"Vi höres. Per H." (mammas syskonbarn, alltså Allans son)

"Hälsa de våra. Ulf Stålhandske" (mammas syskonbarn, alltså Ylvas son)

"Sov gott Anna-Greta. Anna Sjöberg" (mammas syskonbarn Rickhard, Ylvas son. Anna är Rickhards sambo)

"Tack till en äkta vän. Sov gott, Anneli" (mammas syskonbarn Ulf, Ylvas son. Anneli är Ulfs sambos mamma)

"En sista hälsning från Härjedalsföreningen i Stockholm"

"En sista hälsning. Gun och Sune"

"Ellen och Gösta Kilsved"

"Du saknas mig "plastmoster", som du själv uttryckte det... Pia Stålhandske och Alex" (Pia är gift med Ulf, Ylvas son. Alex är Pia och Ulfs son)

"Den plats du tog i våra liv tar du nu i våra minnen. Saknar dig MOSTER! Rickhard" (Ylvas son)

"Tack du kära Anna-Greta för alla trevliga Bingo och melodikryss-stunder vi har haft ihop. O, så tomt det är efter dig. Kram från Bibi C" (Mammas väninna)

"Kram från Christina"

"Tack för dom fina åren vi fick tillsammans med saknad. Inger och Bibbi" (Inger är mammas väninna sedan några år. De bodde i samma hus.)

"Tack för alla roliga minnen jag har kvar! För DIN härliga förmåga att alltid se möjligheter istället för svårigheter. Alice, Bengt, Monica o Annie" (Vänner från Hyresgästföreningen, där mamma var aktiv)

"Saknar dig mamma, för alltid du finns hos mig och min familj. Jag älskar DIG! från Jenny "minstingen" (det är jag)

"Anna-Greta du var en vacker kvinna. Rolig, snäll, trevlig. Du kommer alltid vara en bra människa för mig. Sov gott och ha ett roligt och bra liv som du hade här. Sov gott Ida Andersson Nelsing (Ida är min sambos dotter)"

Sedan kom det telegram, vissa han då inte komma fram i tid, men dessa kommer jag att lägga till när de kommer fram.

*Med bidraget från denna minneshälsning kan vi bland annat ge mat, sjukvård och kläder till behövande människor över hela världen. Vi kan också ge stöd till utsatta här hemma. Tack för att du hjälper oss förhindra lidande och rädda liv. Till minne av Anna-Greta Thalin från Anette och Per Hedspång, Kerstin Gjerdingen, Gun och Sune Karlsson, Siri och Folke Jönsson, Elsie och Kaj Eriksson. Röda Korset har tacksamt mottagit denna gåva.

*Till minne av Anna-Greta Thalin har Hjärt-Lungfonden till stöd för forskning tacksamt mottagit en gåva från Irma Jonasson. Stilla kom döden kom som en vän tog dig i handen och förde dig hem."

*Till minne av Anna-Greta Thalin. Gåva till Hjärt- och lungsjuka i Härjedalen från En sista hälsning Gerd och Istvan."

*För att hedra minnet av Anna-Greta Thalin har en gåva skänkts till Läkare utan gränser. Vårt varma deltagande Marit och Lars, Lena och Thomas. Gåvan hjälper Läkare utan gränser att hjälpa människor i nöd runt om i världen. Ett varmt tack, Läkare utan gränser.

*Även Barbro, Sven och Brita skickade telegram med Läkare utan gränser.

*Blomsterfonden Lillhärdal har till Anna-Greta Thalins minne tacksamt mottagit en gåva från Bruno Hedspång med familj. Vi ger behövande personer skrivna i Lillhärdal möjlighet till ekonomiskt stöd. Varje gåva emottages med varm tacksamhet. Lillhärdals blomsterfond.

*Till minne av Anna-Greta Thalin har till Cancerforskningsfonden i Norrland överlämnats en gåva för cancerforskning Gullie Pauwells, Inger Forslund o Sven Andersson, Maj Andersson, Anna o Kjell Hedevärn, Birgitta o Åke Hedevärn, Allan o Elsa, Helen o Ronny, Laila Flykt, Svea Jönsson, Henning, BengtÅke o AnnKatrin, Annika o Anders på Heda, Familjen Anita Olofsson, Karin o Ingvar Bergman

*Till minnet av Anna-Greta Thalin har cancerfonden tacksamt mottagit bidrag från Bertil Hedspång med familj. Du ska för alltid finnas i våra minnen och vara med oss i bärskogen, i Bagarstugan och på Härdalsyran.

*Till minnet av Anna-Greta Thalin har cancerfonden tacksamt mottagit bidrag från Ulf, Pia, Alexander Stålhandske samt Anneli Hietanen

*Till minnet av Anna-Greta Thalin har cancerfonden tacksamt mottagit bidrag från Sanni. Tack för alla trevliga år vi har haft tillsammans.

*Hembygdsgården Högens minnesfond Till minne av Anna-Greta Thalin. En sista hälsning från Viola och Jens

*Även Tor och Ingrid Andersson använde sig av Hembygdsgården Högens minnesfond.

*Likaså Mary och Curt, Anna och Klara, Elis och Kerstin Karlsson, Mai Eliasson, Vivian Busk och Birgitt Salomonsson


Nästa anhalt är ju urngravsättningen och sedan fixa klart med mammas lägenhet. Efter det kan vi landa ordentligt och titta tillbaka och le åt minnen vi har.

Snart är det dags...

(Bild från mammas hiss, den 15/10 2008. Vi var på väg ner i källaren och skulle kolla i förrådet.)

Känner att OM den här dagen kunde hoppas över skulle det vara bra. Idag är det ingen bra dag. Jag ska säga Hejdå till mamsen. Det ska bli fint väder. Solen skiner redan och klockan är 10.20. Solen har inte visat sig på länge faktiskt. När jag tittade på TV4 vädret imorse så kommer det bli en lucka i molnen när vi ska ta farväl av mamma i kapellet.

När jag nu sitter vid bordet och tittar in i vårt sovrum där vi fortfarande har vår spjälsäng så lyser solen in bara på en speciell punkt... det lyser så fint på kortet jag har satt upp på väggen vid Moas säng på henne och hennes mormor.

Känner mig så maktlös, så osammanhängande på något sätt, har ingen koll. Döden kan man ju inte styra över. Jag är absolut inget kontrollfreak men det här är så utanför ens händer på något konstigt sätt. Man vet inte hur man kommer reagera, hur framtiden kommer bli. Vad gör man av den slående saknaden som kommer komma som en rejäl käftsmäll.

Det jag blir rörd över är samtal och kort från personer jag inte har daglig kontakt med. Jag tänker då på min kompis som jag hade från när jag var sex år (tror jag det var) tills jag gick ur gymnasiet i princip. Sedan gled vi ifrån varandra. Vi träffades på en klassfest för några år sedan. Vi sa att vi skulle hålla kontakten men det blev inte. För några dagar sedan fick jag ett kort där det stod: "Kära Jenny, det var längesen vi sågs hos Johan och jag ångrar lite att jag inte hann prata mer med dig och Sara. Mamma såg en annons i tidningen. Hoppas att du trots det inträffade orkar kämpa på. Vet ju hur nära ni var varandra. Jag tänker ofta på er gamla från skolan och ler åt foton ibland. Drömmer och skrattar ibland. Din familj var ALLTID så generös och välkomnande!! STOR STOR KRAM till dig. Jag önskar dig allt väl." Det värmde att få ett kort från henne. Vi ska försöka få till en träff efter jul och nyår. Ska bli kul och se henne. Hon visste ju inte ens om Moa så det ser jag fram emot att visa upp lilla skatten.

Ute i Täbban med alla andra galningar

Igår tog jag och Moa en promenad till Täbban. Moa somnade i vagnen efter en liten stund. Det dröjde inte länge innan jag i det stora centrumet stötte på en gammal arbetskollega till mamma. Jag sa "Hej" och hon la huvudet på sned och kramade om mig. Det enda som behövdes för att man skulle förstå att hon visste och jag pustade ut när jag slapp knäcka nyheten. Att det inte skulle bli en jobbig stund som: "Jaha, hur är det med mamma då? Allt bra hoppas jag?" "Nej hon är död". Men det är så tydligt hur kroppsspråket skvallrar på mindre än några sekunder hur allt är, vilken nivå på samtalet man ska ligga på.

Hon sa att de på jobbet visste. De brukade ju ha en jullunch varje år som mamma alltid var med på. Mamma gick i garantipension för herrans massa år sedan, trots detta var hon alltid med på deras jullunch varje år. De på hennes gamla jobb hade spekulerat i vad som hade hänt eftersom det i annonsen stod"hastigt lämnat oss". Jag förklarade hur det var och vad som hade hänt.
Det gick bra att berätta. Fick inte några gråtattacker. Dom sparar jag till begravningen.

Moa började gnälla efter en stund i sin vagn och när jag plockade upp henne, tog det inte lång stund innan Moa började vinka "hejdå" till mammas gamla kollega. Så vi sa Hejdå och att jag skulle hälsa till mina syskon att hon och att personalen på mammas gamla jobb tänkte på oss.

Sorgesamtalet...

I torsdags så var jag och mina syskon på sorgesamtal med prästen. Jag tycker det var en bra och fin stund. Min röst svek mig fler gånger än vad jag trodde den skulle göra när jag skulle berätta något om mamma. Men det blir så påtagligt när man sitter där och ska berätta om mamma som hur hon var. Det går inte att säga längre... min mamma är, utan det blir min mamma var. Men så är det ju. Nu är det VAR och ingenting annat. Jag tyckte jättebra om prästen i alla fall. Hon gav ett bra intryck. Lugn och så. Men det är väl få präster som ger ett dåligt intryck.

Min sambo och hans dotter Ida drog till Borås i torsdags kväll. Jag hade inte ens tänkt innan att det är ju faktiskt flera dagar och jag har inte varit ensam med Moa själv så länge. Kommer jag fixa det själv? Det känns som om det är väldigt bra att jag tar hand om henne så jag har något att tänka på. Hon är alltid så glad och lättsam så det är aldrig några problem. Hon behöver mig och det känns bra.

Känns så konstigt att gå in på msn messenger och se mammas namn där som visar offline. Hon hade skrivit som topic: "Mormor men äldre"
Jag känner mig ganska vilsen till och från. Jag har ju förlorat en pelare. En kompis var hos mig igår och sov över till idag. Vi pratade till 02.30 inatt och vi drack rödvin och irish coffee. Kändes bra att känna sig lite "rusig" på något sätt. Idag har jag för övrigt varit ruskigt bakis men det är en annan historia. Vi pratade mycket om mamma och det var verkligen så. Jag har förlorat en fast punkt, en pelare, ett stadig punkt i livet. Visst jag har min egna familj nu. Men jag har ju mina rötter som delvis blivit kapade. Mamma var ju mig väldigt nära. Jag kommer ihåg så väl när syrran sa en gång: "Det är helt annorlunda när man pratar med mamma som en mamma. En mamma till en annan." Jag hann ju inte riktigt få lära känna den biten. Mammasnack från en mamma till en annan. Nu i efterhand känner jag mig ledsen att jag inte unnade mamma att hon fick vara själv med Moa. Det var många gånger mamma sa:"Men du kan ju lämna Moa här och så kan du gå i Centrum själv en stund." Jag hade ju kunnat träna Moa att vara utan mig någon/några timmar. Jag lämnade aldrig Moa där. Jag vågade ju inte. Jag visste ju att mamma inte skulle kunna ta sig upp om hon hade Moa i knät. De senaste månaderna lade jag ju Moa i knät på mamma. För hon orkade ju inte. Men återigen, det ger mig ju ingenting att sitta och tänka OM jag bara hade gjort det... det kommer ju inte bli så, så varför tänka i de banorna överhuvudtaget. Varför gör människan så? När man vet att man inte kan dra klockan tillbaka så ska man ändå sitta och älta.

Jag tror mamma var och hälsade på...

Min inställning till andar och så är ju att jag tror ju på det. Jag varken kan eller vill tro att när man har dött så händer inget mer... Är det verkligen det mest ultimata...att leva? Kommer inte det bästa sedan??? Eller är det bara ett försvar att tänka så för man är så hiskeligt rädd för att döden ska vara det definitiva.
När mamma dog så hade hon en ganska bred halsduk hos sig som hon hade fått av min syrra när hon var i Venedig för nåt, några år sedan. Jag fick den, syrran lade den över mina axlar på sjukhuset när vi skulle plocka ihop grejerna i mammas rum, när mamma fortfarande låg kvar död i sin säng. För några kvällar sedan så hade jag den hos mig och jag kramade den till sömns. Jag kände mig trygg. Det var nästan som en snuttefilt. Jag sa ju också till mamma innan vi gick från rummet på sjukhuset att hon skulle se efter Moa. Jag tror hon har gjort det.

Natten till igår (denna vecka sover jag själv på nätterna för Kenneth jobbar) så tror jag mamma var hos mig och Moa. Jag brukar nämligen bli väckt runt 3-4 tiden på natten av en hungrig liten Moa. När jag böjde mig över hennes säng såg jag att hon låg så perfekt inlindad i sin gula lejonfilt. Nästan omvirad. Jag lägger aldrig in Moa så. Moa brukar ju också sparka av sig sin filt när hon är vaken, så att hon har vänt och vridit sig till att filten ska ha hamnat så perfekt är inte troligt. Är det då mer troligt att mamma har varit här... Ja jag tror faktiskt det.
Mamma har ju alltid varit orolig över Moa att hon ska frysa och så. Jag måste ju säga att jag är precis likadan när Kenneth håller i Moa. Jag säger: "Men ska hon inte ha strumpbyxor också för hon fryser ju!" Vilket hon säkert inte gör.

Lurvis är död

Vi alla möter döden på olika sätt. Nyss så sprang Kenneths dotter Ida ut i vardagsrummet där jag sitter och säger gråtandes att "Lurvis är död!" Idas hamster. Man visste ju att dagen skulle komma förr eller senare men det är svårt att se när en 11 åring försöker kämpa sig igenom och förstå varför... Kenneth jobbar så jag är ensam med Ida och Moa nu. När jag gick in i Idas rum och såg den stackars kraken som var alldeles stel och låg i ett hörn, frågade jag Ida, men när såg du att han levde sist??? Kanske inte den mest smarta frågan men den flög bara ur mig. Jag såg hur hon funderade... igår kväll såg hon att han levde senast. Jag sa det enda jag kunde säga och det enda rätta: "Jag är verkligen jätteledsen för din skull Ida."
"Vad ska vi göra nu?" Frågade Ida.
"Vad vill du göra?" Frågade jag. Jag tyckte det var viktigast att hon fick bestämma. Hon ville begrava honom. Eftersom klockan är ganska mycket gör vi det ju inte nu utan vi får göra det imorgon. Begrava honom någonstans. Vi lade honom i en glass-bytta i en plastpåse så att det inte skulle börja lukta. Hittade inget lock. Men när det kniper till i hjärtat på mig när jag ser hur ledsen hon är så vet jag i ärlighetens namn inte vad jag ska göra. Men sorgen är ju ens egen. Den måste man gå igenom tyvärr.
Ida sa att hon ville ha en ny hamster, samtidigt som hon plockade upp glass-byttan. Jag tyckte att det var viktigt för henne att få leva i sorgen en stund. Att inte ila iväg och köpa en ny. Utan låt Lurvis få lite tid för tankar... Jag tror hon inser det faktiskt.

Det här får mig att tänka på en incident för några år sedan när pappas ena hund hade dött. Han hette Hannibal. Min mamma skulle smsa (det var väldigt nytt för henne att smsa) det till min syster som inte var hemma. Hon skrev: "Hannibal har gatt hadan." Mamma hittade ju inte åäö knapparna. Det kunde vi skratta åt i efterhand. Hemskt att skratta åt men det var faktiskt ganska kul.

Mammas namn i kyrkan...

Igår var jag, Moa, Ubbe (min bror) och hans fru Britta i Tibble Kyrkan på Högmässa. Trots att jag är konfirmerad känner jag mig väldigt borta när jag kommer in i en kyrka. Men jag kände att jag var där för mammas skull och ingen annan. Moa var jätteduktig och gjorde "pruttljud" med munnen som hon tycker är så otroligt kul. Det är ju ett väldigt stort rum med en enorm akustik så det hördes väldigt väl. Men hon var nöjd och hon tyckte det var roligt att sitta hos sin morbror också.
När prästen läste upp vilka som var döpta i kommunen gick det fort. Det var fler som hade dött än som hade döpts...
När de sa mammas namn så var det som en bekräftelse. Ja, Jenny hon är borta. Dom säger det till och med i kyrkan och prästen säger att Herren ska vaka och trösta över de sörjande. Det hoppas jag verkligen han gör. Jag hoppas han också tar väldigt bra hand om min mamma. Att hon har en toppenplats däruppe nu. Det är hon värd.
Jag älskar dig mamma. Men det vet du redan.

musik som berör just nu...

Zappade på tvn nu och jag hörde Poseidons filmmusik låt, det är en slinga som egentligen går genom hela filmen. Jag fick en tår i ögat. Den är så vacker. Den heter kort och gott The poseidon.

Självklart är ju "Håll mitt hjärta" med Björn Skifs också en låt som berör för att den ska vi ha på mammas begravning. Likaså "Ändå" med Svante Thuresson och Sharon Dyall kommer också spelas. Låten "Ändå" är en otrolig stark låt. Det är en fras som går: "Om jag läste det sista kapitlet först om jag vetat hur allt skulle gå, skulle jag älska dig ändå." Då kom jag direkt att tänka på att mamma läste ALLTID sista sidan i en bok först (det var vad hon sa i alla fall) ifall hon skulle dö.

Jag kommer heller aldrig glömma när jag och mamma för några år sedan var på Åhléns och tittade lite. Då såg mamma en skiva som hon skulle vilja ha och sa högt och ljudligt inne i butiken: "Men Jenny, den skivan skulle jag kunna tänka mig. Kan inte du bränna den åt mig?" Jag tog mamma i armen och ledde ut henne och sa sedan. "Mamma det är olagligt att bränna skivor!" "Jaså" sa hon helt oförstående. Det kunde vi skratta åt i efterhand.

Kunde hon titta tillbaka och vara nöjd?

(Mamma i Lillhärdal sommaren 2007)

Min bror sa en sak en dag... kunde hon se tillbaka på sitt liv och tycka att hon var nöjd och glad med det hon hade och det hon hade åstadkommit... Nu hör jag nästan hur mamma säger:"Det är väl ingen idé att inte vara nöjd när det är för sent att göra något. Gjort är gjort." Men en sak vet jag. Jag vet att mamma inte ville jobba inom sjukvården. När hon fick jobbet så var det inget annat som fanns. Hon tog det som fanns helt enkelt. Helst hade hon velat jobba som kontorist. Det sa hon flera gånger. Hon tyckte mycket om att skriva också och hon var duktig på det och duktig på att formulera sig.
Men är det inte därför vi har något som kallas för hobbies? Det är väl få förunnat att kunna jobba med det man tycker är roligt. För oss andra kallas det för Hobbies, vi som jobbar för att överleva.
Det kanske är därför jag nu tittar efter annat jobb. Inte bara för att mamma inte var nöjd. Jag har ju varit mammaledig sedan mars och har haft tid att fundera lite. Har svårt att se mig själv komma tillbaka som redovisningsansvarig och känna en glöd för jobbet. Siffror är inte lika intressant längre. Jag tror jag är inne på mammas spår... kontorist. Det kanske är något, eller administratör. Jobba som administratör på en skola kanske? Nu är det väl inte direkt tider att byta jobb heller.
Den 12:e ska jag och mina syskon ha ett sorgesamtal med prästen som ska begrava mamma, kunde det inte heta något annat? Sorgesamtal... det låter som om man ska hulka och gråta sig igenom ett samtal.
Apropå absolut ingenting... vet ni att Sinead O'Connor låten "Nothing compares to you" skrevs till hennes mamma. "It's been seven hours and fifteen days.... since you took your love away" Idag är det 16 dagar sedan mamma dog. Jag saknar henne jättemycket. Saknar att kunna prata med henne. Jag tittade i min dagbok igår och kom på att den sista gången jag såg mamma hemma i sin lägenhet var den 26:e oktober. Då skulle jag kolla om mina gamla skridskor fanns i källaren för min sambos dotter skulle åka skridskor dagen efter med några kompisar. Jag var i princip bara uppe i lägenheten och lånade nycklarna till källaren och snabbt upp igen för att lämna nycklarna igen. Jag frågade inte ens hur det var med henne. Jag ville ju heller inte åka hem till mamma med Moa eftersom Moa var förkyld innan vi skulle åka till Egypten. Dels ville jag inte smitta mamma ännu mer (jag trodde ju hon hade en förkylning) och så ville jag inte att Moa skulle bli ännu sämre. Det kanske var tur att inte mamma träffade Moa innan vi åkte, då kanske hon hade åkt på en praktförkylning och då kanske hon hade gått bort tidigare om hon hade en förkylning i kroppen också.
På något sätt känns det inget bra att tänka om och men också. Det är som det är. Så enkelt, eller rättare sagt, så svårt är det.
När vi var senast hos mamma (jag och Ubbe) så hittade vi lite kuvert med hårtestar i. Jag visste att mamma hade sparat vårat hår när vi klippte det ibland. Ubbe sa: "Ibland är det som om man inte visste vem mamma var" Att hon gjorde saker man inte trodde hon skulle göra. Ubbe tog med sig sitt kuvert med en hårtofs mamma hade klippt när han var 1 år. Nu är han 45.

(Jag känner att jag ville sätta in dessa bilder på mamma och min dotter Moa. De är från juni 2008. Dom fick lära känna varandra i exakt 8 månader. Det är jag glad för. Att de hann mötas)

Nu är jag i fas med datumet i alla fall.. idag är det 3:e december och det är 14 dagar sedan mamma gick bort. Känns inget bra att jag inte skrivit på länge. Det är ju så typiskt mig. Jag är en sådan människa som får ångest om jag inte tränar det jag ska i veckan när jag väl tränar... vilket innebär att jag tränar inte! Jag tänkte att jag inte skulle blogga för när jag inte skriver så är det likasom att jag inte bryr mig om mamma på något sätt. Men så är det ju självklart inte. Tankarna bara snurrar runt och däremellan försöker jag gå in i någon typ av inre medvetande för att komma ihåg lukter, skratt och olika konversationer som jag och mamma hade. Jag vet att allt detta kommer ju att blekna. Minnen gör ju så.

Vad som hänt sedan sist jag skrev är att vi har varit i mammas lägenhet och rensat och plockat undan då och då. Vi har bestämt att vi inte ska stressa oss igenom det här. Vi har träffat en annan begravningsbyrå (Hallsénius) dom kör vi på. Hon verkade proffsig och vettig. Dödsannonsen har kommit ut. Vi bestämde oss för att sätta in texten som mamma hade skrivit ner på ett papper och hon hade lagt den i en bibel. Hon hade drömt denna text en natt: "Släck ej den eld som varligt famnar en falnande låga." Det står med i annonsen.

Jag har bitit av en tand och varit hos tandläkaren och blivit ruinerad (1700 spänn, e det mycket??). Har försökt, verkligen, att hjälpa till hemma med att ta fram julpynt och så. Jag känner mig sämst när det gäller att hjälpa till hemma nu. Gråter lite vissa nätter när jag inte tror att någon hör. Fast jag tror min sambo, Kenneth, förstår det för han håller om mig lite extra hårt då. Jag gråter då när dagen har gått och när natten smyger sig på. Då tar man sig tid att tänka och då veta att jag aldrig kommer höra mamma mer, aldrig slå hennes nummer, kommer snart inte vara i hennes lägenhet mer där jag också bott och vi var de första som flyttade in i området och jag kommer ihåg att mamma och jag stod på balkongen och mamma sa: "Nu ser det kalt ut här, men tänk om några år när det blir grönt och allt vuxit till sig. Vad fint det kommer vara då." Visst så var det ju. Mamma hade ju alltid rätt och så var det. Grönt och fint blev det. Flyttade in där -85 kanske det var...

När jag pratar med folk som jag känner om att mamma är död är det som om någon annan säger det. Jag hör det långt borta typ. Det låter fortfarande ofattbart. När ska det gå in i huvudet? Det brukar komma på begravningen säger vissa. Men HerreGud hur ska det gå?? Tänk om jag bryter ihop totalt. Slänger mig över kistan och bara gråter? Är det okej? Eller tänk om jag är avtrubbad och inte gråter alls? Jag förstår inte varför jag ska tänka så mycket på hur JAG kommer reagera. Det är väl skit samma? Jag har väl rätt till vilka känslor jag än kommer att ha? Mamma ska ju begravas.

(Mammas gravplats i Lillhärdal som hon bokade redan på slutet av 80-talet. Hennes vilja var att det ska sättas en plakett på korset och att Ubbe, hennes son, min bror ska köra henne dit. Här ska urngravsättningen ske den 5/1 2009)

24 november

Exakt en månad kvar till julafton. Idag (den 24:e) så var det snökaos. Jag sa tyst till mig själv att om mamma hade varit ute och gått så hade hon garanterat brutit benen av sig. Det var snorhalt. Jag, syrran och brorsan hade tid hos Fonus för begravnings-prat. Jösses, det är ju en marknad bara det… Vi gjorde klart för Fonus-människan så fort vi kom in att vi behövde ha prisförslag för en begravning. Vi blev kvar där i lite drygt 2 timmar. Mamma hade ju fyllt i det där ”Vita arkivet” pappret som Fonus har som man ska fylla i till sina efterlevande, så de vet vad som gäller när man dör. Fonus-människan pratade på om svepning i kistan, vilken kista vi ville ha och dödsannonsen, vilka tidningar den skulle vara i. Blommor på kistan, begravningskaffe, vem som skulle köra urnan (det skulle min bror göra, det har mamma sagt sedan lång tid tillbaka) osv… orkar inte dra upp allt vi gick igenom. Slutsumman hamnade på ca 40.000 kronor och då var det inget speciellt heller. Men då var allt inräknat. Kan ju kännas jävligt dyrt. Det är dyrt att dö. Men det känns otroligt tabu och prata om pengar känns det som när det gäller begravning och döden. Men det behöver man ju… och man ska jämföra priser. När vi skulle gå så kom hon in med ett papper (en offert) som vi skulle skriva på… vi såg ut som frågetecken.. Min bror sa: ”Men vi kan ju inte skriva på, vi kan ju skriva på men vi ska tänka först och se på andra alternati också.” Då sa hon: ”Men nu förväntar jag mig ju att ni kommer välja Fonus.” SÅ hon sjönk i våra ögon då… hur sjutton kan hon säga så. Hon yttrade sig som att hon tyckte det var två timmar som var förlorade. Bara att hon sa så skulle ju göra att man inte väljer dom. Men vi får se. Man orkar ju inte hålla på heller hur länge som helst.

23 november

Idag (den 23/11) så var det en lugn dag. Msna lite med min moster Ylva, hon frågade hur jag mådde och om jag kunde sova bra och så. Visst jag sover väl inte så tungt, men jag sover. Då fick jag med ens dåligt samvete. Jag kanske ska må jävligt dåligt?? Eller så är jag fortfarande i den här snurran att jag är mentalt trött och kan sova hursomhelst i alla fall. Det är ju trots allt bara 4 dagar sedan hon dog. Men alla hanterar ju det mesta olika. Det är ju svårt hur man tror man skulle bete sig vid ett dödsfall i familjen. Man vet ju inte det förrens det väl händer. Jag trodde ju att jag skulle ligga i sängen hela tiden och gråta i flera dagar i sträck, ja veckor… Men så gör jag inte. Jag hanterar detta ganska bra om jag får säga det själv. Inte för att jag strävar efter ett pris som den bäst sörjande. Jag och min familj var i Täby Centrum idag och handlade lite. Ida behövde Termobyxor och jag köpte mig ett par vantar. Kände mig vemodig att inte kunna ringa mamma, eftersom jag allt som oftast brukar ringa när jag är där. Jag kan ju åka förbi och fika, eller om mamma är i centrum så brukade vi ta en fika där. Vi pratade egentligen inte så mycket när vi väl fikade. Det behövdes liksom inte. Vi bara var.

22 november

Idag (den 22/11) var jag, min syrra och brorsa i mammas lägenhet för att kolla igenom och städa ur lite. Vi var där från klockan 10 till ca 16. Det vi hann med idag var att plocka ur kyl och frys. Plockade ner allt porslin, vissa ska vi skicka till second hand och andra delade vi på. Jag tog mest kastruller och sånt. Det var mest nostalgi för Anna-Carin o Ubbe, en del porslin från 60-70 talet. Vi kollade även efter papper, som kunde tyda på att det var något speciellt testamente, men än så länge har vi inte hittat nåt. Känns inte ens halvbra att gräva och rota igenom mammas prylar. Känns som om man snokar, men det är ju nödvändigt i och för sig. Men vi har beslutat i alla fall att ta begravningen och urn-sättningen så fort som möjligt så vi kommer vidare. Kanske inte känns bra att vänta med urn-sättningen ända tills 29 maj (när mamma har sin födelsedag), riva upp allt igen liksom. Men jag vill ändå inte hasta igenom allting heller. December går ju fort ändå och i början av januari så vill vi helst att allt ska vara klart. Men har man rent mentalt städat ur allt ur ens tankar? Äh jag vet inte. Det kanske är bäst att göra klart allt så fort det bara går. Jag känner mig sårbar, men ändå o-nåbar på något sätt. Men på ett positivt sätt. Men något jag tänkt på är att en olycka kommer sällan ensam… Det brukar vara tre jobbiga händelser… Jag har två kvar att vänta…

21 november

Nu är det den 21/11 och jag har ringt och grattat pappa för han fyller år idag, han fyller 72. Allt känns så overkligt. Det är som om man väntar på en bekräftelse att det är så att mamma är borta. För jag tror inte det är sant. För jag känner det som om det är en mardröm som jag väntar att vakna upp ur. Ändå så mår jag ganska okej. Jag gråter inte. Visst jag är vemodig och ledsen men det ska ju vara så väl? Idag var jag och Moa i Täby Centrum. Jag ville ringa mamma för att kolla om hon ville göra mig sällskap men det kan jag ju inte. Hon är ju borta ju, för alltid.

20 november

När man väl var på sjukhuset så höll man ju masken och försökte att inte vara så ledsen. Det är ju bara att gå till sig själv. Jag skulle inte vilja att någon tittade på mig med rödgråtna ögon. Men när jag kom till mammas lägenhet under en av alla dessa kvällar för att jag skulle hämta mammas morgonrock så bröt jag ihop. Jag grät och grät. Just när man kommer bortifrån det sterila och till det personliga. Man vet hur gärna mamma hade velat vara hemma istället. Man tänker på alla gånger man tänkt åka till mamma men man hade helt enkelt inte kraften till det. De gångerna hon ville bjuda på middag och man sa: Vi kan ta det nån annan dag.Tänk om man kunde leva som om det inte finns en annan dag. Varför ska man skjuta upp allt för? CARPE DIEM
Jag, syrran o brorsan pratade om att vi vet ju egentligen inte hur lång tid hon mått dåligt. Hon har ju gått på sina kontroller, men dem berättade hon inte om för de hade med diabetesen att göra och det var ju inga konstigheter liksom. Vi tror även att mamma känt på sig längre än vad hon velat säga. Att hon anat. Det är vi helt övertygade om. Vi beslutade om att vi ville också att mamma skulle obduceras, för att kolla upp det här med levern. Eftersom det ligger i släkten. Att båda mina mostrar och min mormor dött i samma typ av cancer är ju en alarmklocka så god som någon. Ifall man skulle på något sätt kunna se vad som orsakade, att få svar liksom… skulle ju kännas bra.
Som sagt: Bästa och sämsta året någonsin… året då Moa föddes och när mamma dog.
En kvinna som heter Anna Ekdahl som är i samma mammagrupp som jag skrev en dikt till mig och min mamma för att hon inte i ord kunde beskriva hur ledsen hon var. Det är bland det vackraste och mest hjärtknipande jag läst. Läs som följer:

Dikt till Jenny och Mamma

Mitt liv började i din varma famn,
Du höll mig tätt intill och älskade mig från första stund.
Det finns ingen som har älskat mig som du gjort
Ingen har förlåtit mig som du gjort
Ingen har kommit ihåg mig som du gjort
Ingen har frågat efter mig som du gjort

Med din uppmuntran tog jag mina första steg,
Nu fick jag hjälpa dig att ta dina sista.
Fick jag vara det stöd du behövde
Fick jag hålla din hand en sista gång
Fick jag höra din röst en sista gång
Fick jag se ditt vackra ansikte en sista gång

När jag så går är rummet tömt,
Men du lämnar inga tomrum i min själ och i mitt hjärta
Du är en del av mig och jag av dig
Våra starka band rår döden aldrig på
Mina fina minnen kan ingen ta ifrån mig
Min mamma är alltid min mamma

19 november...

På onsdagen var jag på försäkringskassan när syrran ringde och hon sa att Frida (en sjuksköterska) hade ringt henne för hon tyckte att mamma hade blivit sämre. Sköterskan hade ju inte sett hur mamma var i fredags så jag trodde inte det var så farligt. Men jag var ju på väg till sjukhuset då. När jag kom fram så såg jag att mamma var gulare i ansiktet än vanligt. Hennes ögon var öppna och ögonvitorna var gula. Hon blinkade inte ens. Hennes andning var jämn men ansträngd. Jag kom väl dit runt 10.30. När jag såg henne så insåg jag att självklart var hon sämre, men såhär skulle hon nog kunna ligga nån vecka i värsta fall. Runt 10.45 ringde jag brorsan och sa att mammas andhämtning var mer ansträngd. Han sa att om det blev värre skulle jag ringa runt tolv. Om det blev värre innan dess så skulle jag självklart ringa. 11.04 var det så pass illa att andningen kom men det var långt emellan. Jag ringde brorsan och sa det. Han skulle åka på en gång. Jag och syrran satt hos mamma och höll hennes hand. Jag strök henne i ansiktet och på hennes överarm. När det var som längst mellan andningarna var det ca 20 sek. Andningarna blev svagare och svagare. Ibland verkade det som om hennes tunga skulle kväva henne. 11.20 drog mamma ett andetag, grimaserade till och drog ett andetag till och sedan var det över. Det var så overkligt och samtidigt blev det så tomt. Mamma var varm ett bra tag i kroppen. Jag frågade Anna-Carin ifall vi skulle ringa på signalen, ska man göra det? eller skulle vi gjort det tidigare? eller?? Men jag tryckte på signalen och in kom sjuksköterska och vi sa att mamma hade nog gjort sitt nu. Hon kände på pulsen och sa att en läkare skulle komma in och lyssna på hjärtat. Det skulle även komma in sjuksystrar som skulle lägga mamma på rygg och ta bort syrgasslangen i näsan. Lägga henne tillrätta så hon inte skulle bli blå på sidan. Anna-Carin sa när vi stod vid fönstret och tittade ut att hon hade hört ryktesvägen att de öppnar fönstret i rummet när någon dör för att själen ska kunna komma ut. När en sjuksyster kom in och tog i handtaget till fönsterrutan och sa: ”Vi brukar göra såhär…” så började Anna-Carin gråta och jag också. I huset mittemot där mamma låg så ligger BB. Det var där jag födde Moa för exakt på dagen 8 månader sedan. Vem kunde ana att jag skulle sitta i huset mittemot och ta farväl av mamma 8 månader senare. Men som jag sagt att detta är ju ett normalt förlopp. Man ska ta farväl av sina föräldrar. Frågan är bara hur de dör. Inte när, utan hur. Att hinna säga det man vill säga och inte vänta till någon annan dag. Nu hade ju vi turen och förmånen att kunna sitta hos mamma och veta att vi hade bra med tid på oss att säga vad vi kände och tyckte. Det var tillräckligt lång tid för oss att bearbeta att mamma var sjuk och inte för lång tid för henne att ligga och plågas. Jag bad mamma hjälpa mig att hålla koll på Moa och vara ett vakande öga över henne, sedan sa jag att vi ses senare. Det var det sista jag sa till henne. Jag pussade henne på pannan. Vi träffade läkaren senare och bad om att få återkomma om mamma prompt hade sagt nej till obduktion. Jag, syrran och brorsan åkte för att äta lunch och senare skulle jag återlämna p-biljetten till avdelningen på sjukhuset. När jag kom upp så gick det förbi en sjuksköterska. Jag frågade om mamma låg kvar på rum 3. Det gjorde hon inte. Dom hade redan kört henne ner till bårhuset. Det var så definitivt på nåt sätt. Jag kommer aldrig att se henne igen, kommer aldrig röra vid henne. Det har jag fortfarande svårt att förstå.

18 november

I tisdags så var jag där så gott som samtidigt med syrran. Det kändes bra att vi var där tillsammans. Mamma var relativt vaken och skulle återigen upp ur sängen för att gå på toan. Jag var nere och köpte glass för det ville hon ha. Men när hon väl fick det så var det nog inte intressant. Emellanåt så yrade hon lite och pratade med någon som ialla fall vi inte såg. När Anna-Carin frågade henne om det var något speciellt hon ville ha sa hon: ”Jag vill ha sprit!” Tro fan det! Vid några tillfällen under dessa dagar har jag tänkt att, varför ska jag inte kunna ta med mig lite sprit så mamma får sig en hutt. Jag menar det kan ju inte skada, eller hur? När jag pratade med min moster så berättade hon att på deras sjukhus som hon jobbat på så hade de en spritvagn som folk fick köpa det de ville ha. Ja, varför inte?

17 november

På måndagen när jag kom så berättade sjuksköterskan att mamma hade varit orolig. Mamma hade druckit lite näringsdryck. Det är ju stort! Hon har ju nästan inte ätit eller druckit något sedan i torsdags. Jag förstår inte hur man kan överleva så länge utan vätska. Den enda vätskan hon får är ju vattnet som vi dränker in bomullstussarna med. Vi för ju in dem i munnen så hon får lite vätska. Hennes tunga är ju helt uttorkad. Hela hon är ju uttorkad. Hon är till och med torr i huden. Det brukar hon inte vara. Så får hon morfin ovanpå det. Det blir man ju också uttorkad av och torr i munnen. Idag var hon lite irriterad. Hon slängde upp benen på sängkanten och hon ville upp på toaletten. När jag sa till henne att jag inte skulle orka leda henne till toan så blev hon uppgiven. Efter ett tag var hon på väg igen. Då sa jag: ”Vart ska du gå då?” ”Du vet vad jag vill Jenny, jag vill gå på toan och kissa!” När jag pratade lite med henne så sa hon: ”Tyst nu, Jenny!” Sedan sa hon också tydligt: ”Jag är så trött.” De meningarna hörde jag utan problem. Resten var mummel. Jag märkte att hon var personlighetsförändrad. På något sätt så tror jag att om mamma verkligen vill att vi ska förstå vad hon säger så ser hon till att vi hör det. Annars så yrar hon bara. Jag vågade inte gå ut genom dörren ibland för jag trodde hon skulle rasa i golvet. När jag gick runt 16 så kom Britta. Ubbe var på väg. Känns skönt att någon annan kom. Det har varit tröttsamt idag. Mamma fick lugnande så hon inte skulle vara så orolig och inte skulle få för sig att gå upp hela tiden. Det låter ju hemskt att beröva henne det hon gav uttryck för. Nu är bylehemmet på tapeten igen. För om hon är såhär pigg nu och om hon fortsättningsvis är så pigg så hamnar hon där. Blir hon sämre så ligger hon kvar. Får se hur det kommer gå. Man lever timme för timme.

16 november

På söndagen så var det tillbaka i att hon låg och sov nästan hela tiden. Hon hade något svart på tungan, som någon sårskorpa, som jag inte vågade plocka bort. Det kunde ju göra ont. Hon mumlade lite ibland men mer var det inte. Anders o Lelle var förbi. Anders kramade om mig och frågade hur det var med mig… Jag tänkte… med mig??? Anders frågade ifall jag försökte vara stark. Nej sa jag. Men han sa jo det är du nog. Vi fikade i cafeterian på sjukhuset och sedan när jag gick upp igen så tog det inte lång tid innan Ubbe och Britta kom. Man märker på nåt sätt hur avtrubbad jag är. Ubbe reagerar direkt om mamma till och med andas annorlunda. Jag reagerar när hon försöker få ut något ord som jag förstår. Undrar om det är en bra fas man är i? Anna-Carin ringde på kvällen och sa: ”Det är ingen som skulle klandra dig om du inte var där någon dag. Du är alltid där. Se till så du inte tröttar ut dig. Du gör ju mer än nog." Känns så bra faktiskt, att hon sa så. Men det är ju ingen annanstans jag hellre vill vara. Det är ju ingen uppoffring att vara där. Sedan känns det bra för mig att jag är där, för mitt eget ego. Att veta att jag var där så mycket som jag bara kunde. Jag skulle inte orka med ett dåligt samvete ovanpå allting.

15 november

På lördagen när jag och Ylva kom (vi kom när melodikrysset startade) så var hon faktiskt vaken och ville kommunicera men det var svårt att förstå vad hon ville. Hon log litegrann ibland och kunde skämta till lite. Hon undrade bland annat om vi skulle sova över där. Hon var ju så gott som vaken hela dagen, men självklart trött. Hon åt ingenting och det hon fick i sig i vätske-väg var när vi blötte ner en tuss och satte den på en peang (om det nu stavas så) och stoppade in den i munnen på henne. Annars ger de henne ingen vätska alls. Bara syrgas och morfin. Så det där att det inte existerar dödshjälp i Sverige är ju fel. Jag kan ju tycka att de kan trycka in en extra spruta morfin istället för att låta henne svälta ihjäl. På eftermiddagen på lördagen kom först Anders och Danne. Danne blev ledsen när han såg mormor. Då blir jag mer ledsen, när jag ser andra börja gråta i min närvaro. Jag försöker gråta när ingen ser. Det är självklart svårt och tungt men jag försöker hålla god min. Jag är ju uppe i ansiktet på mamma ganska mycket och jag vill inte att hon ska titta in i ett par rödgråtna ögon. Konstigt att man kan bestämma sånt. Att man inte ska gråta. Men det går, det vet jag nu. Sedan kom Ubbe, Britta och Per. Sedan kom Uffe, Pia, Alex, Rickhard, Anna, Mimmie. Det var ju full fart hela dagen. När jag drog vid 15.30 så såg jag hur trött mamma var. Förstod hon inte innan hur illa det var med henne så förstod hon det garanterat då. Eftersom alla kom för att säga "Hejdå." På något sätt hoppades jag att hon inte skulle vara klar i huvudet då, tänk er själva! Hur skulle ni reagera om så gott som hela släkten skulle komma på besök.

14 november

På fredagen så åkte jag, Moa och Ylva (min moster dit) vid 11 tiden. Det var samma läge då. Ylva gick fram till mamma och sedan vände hon sig till mig och sa: ”Fy fan” gråtandes. Ja det finns väl inte så mycket annat att säga. Senare under dagen kom mammas två bröder, Bruno och Bertil. Dom var sammanbitna och försökte frenetiskt få kontakt. Men icke. De gick och åt lunch och jag och Moa var kvar. Jag pratade med mamma och sa hur mycket jag älskade henne. Sjöng lite olika låtar vilket resulterade i att Moa somnade när jag bar på henne. Mamma sov. Sedan åkte Bruno och Bertil hem och det var jag, Moa och Ylva kvar. Ubbe kom senare. Jag och Ubbe pratade med läkaren och de hade tydligen fått info om att vi hade fått plats på Byle för mamma, men läkarna hade tackat nej, för de tror inte mamma överlever helgen. När vi sedan bestämde oss för att gå och jag var faktiskt i rondellen vid DS, ringde pappa och sa att han var på väg. Jag vände och åkte tillbaka till mamma. Pappa kom sedan och när han kom in och satte sig uppe vid ansiktet hos mamma och strök henne över kinden och sa lite skämtsamt: ”Har du inte rakat dig idag.” det är så typiskt pappa att skämta. Men det är väl hans sätt att klara av allt. Hon hade inte fått morfin på över ett dygn så dom tror hon har gått in i leverkoma eftersom hon har sovit sedan 12 tiden på dagen sedan i torsdags. När pappa började prata med mamma och sa: ”Kommer du ihåg när vi var ute och körde bil och fick stopp vid Ulvkälla…” Då gick jag… kände väl att det kunde vara bra för dem att vara själva. Men innan jag gick såg jag till att en sjuksyster gav mamma en morfinspruta i magen. Men det är ju alarmerande att hon inte kissat och inte fått vätska sedan igår på morgonen. Organen håller på att lägga av nu.

(Mamma, Jag och Pappa utanför Kulturama i Hammarby Sjöstad i april 2007, avslutning på min sångkurs)

13 november

På torsdagsmorgonen så ringde jag och frågade en skötare vad ultraljudet hade visat och hur natten hade varit. Mamma hade varit ganska orolig och varit förvirrad samt pratat i sömnen så hon hade stört de två andra på rummet. Ultraljudet visade att mamma hade en cancertumör i leverns vänstra lob, den var 5 cm stor. Det var även en trombos (en propp) i levergången. När jag kom till avdelningen där mamma låg var det tomt på hennes plats. Jag gick ut i korridoren och fick tag på en sköterska och frågade om hon visste vart min mamma var… Hon sa: ”Ja det blev något akut så hon har bytt rum. Till nummer 3. Det var så pass nytt att de inte hade hunnit meddela oss. När jag gick in i rum 3 så satt mammas väninna Inger där. Hon berättade att mamma hade tydligen suttit upp och ätit frukost på morgonen och sedan hade hon haft ont i magen så hon hade fått morfin och syrgas vid 12-tiden. Inger hade kommit vid 14 och då sov mamma. När Inger gick vid 16.30 sov hon fortfarande. Vid 18.00 när jag, syrran o brorsan gick sov mamma fortfarande. Ingen reaktion. En morfindos håller ca 4 timmar beroende på hur mycket och hur snabbt kroppen bryter ner morfinet. Men på 6 timmar, då trodde ju jag att mamma hade gått in i en leverkoma. Det förklarade läkaren, som berättade att mamma hade cancer. Det kunde man få eftersom levern inte renar blodet som det ska. Då går blodet runt orenat i kroppen. Det går upp i huvudet och kan skapa hallucinationer och lite personförändring. Samt att hon då kunde gå in i en koma.