Urngravsättningen är klar...

(Kall morgon på Heda i Lillhärdal)

(Solen går upp över Heda)

(Här är hemma för mamma)

I morse vaknade jag runt 08.30. Var ju helt enkelt tvungen att ta lite bilder, hoppas jag kan förmedla känslan av hur vackert det var att vakna upp till detta. Det var runt -21 då så det var inte så hiskeligt kallt, kunde vart värre. Kunde ha varit -33.

När vi satt vid frukostbordet så tittade jag lite i gästboken som låg där och självklart fastnade jag på en speciell sida i boken. Mamma hade skrivit i gästboken i somras när hon var där i juli 08. Hon hade bland annat skrivit att Anders och Annika (ägarna av Heda) värmde med sin gästfrihet när vädret var kallt och grått. Mamma hoppades också att hennes kropp skulle orka med fler resor till bagarstugan i framtiden. Syrrans man Anders sa att hon misstänkte väl att det kanske inte skulle bli så många fler. Jag tyckte hennes skrivstil i boken var skör och ansträngd.

(En Ramlösa som var kvarglömd i bilen... Kan väl säga att den exploderade)

Ubbe och Britta kom vid 10-tiden och jag följde med dem ner mot byn då jag sa att vi kanske skulle åka förbi stället som mamma sa att man helt enkelt måste se innan man åker från Lillhärdal. Det finns nämligen en bro som hon tyckte var så vacker. Ser ut som den i filmen "Broarna i Madison County". Vi gjorde en avstickare dit, kändes som mitt ute i ingenstans.

Sedan var det dags att åka till kyrkan. Det hade blivit lite varmare i luften men det var ändå kallt. Det låg väl runt -14. Vi samlades inne i kyrkan innan vi som var där. Det är en otroligt fin kyrka i Lillhärdal.

(Lillhärdals kyrka)

Sedan var det då dags att lämna över mamma till moder jord. Ubbe gick med urnan och jag och syrran gick på var sin sida om honom. När vi kom fram sänkte han ner den och det var helt perfekt. De som ville kunde säga några ord och om man inte ville så behövde man inte. Vi hade kunnat få låna psalmböcker om vi ville men vi beslöt att vi inte skulle stå där och sjunga. Så nu är mamma hemma. Där hon vill vara.

Innan vi åkte hemåt så åkte jag, Syrran, Anders, Ubbe och Britta upp till Annika och Anders på Heda och tog en fika. Det är ju alltid roligt att prata om gamla minnen, eller det är ju inte våra minnen då, utan det som mamma och andra har berättat. Vi började prata om klockan som slår, som förut fanns i huset på Heda. Jag kom då ihåg att mamma hade berättat att när hon hade varit ute och svirat runt när hon var ung så såg hon alltid till att komma hem vid halv... för då slog klockan bara ett slag. Då visste ju inte mormor och morfar vilken exakt tid hon kom hem.

Mamma berättade speciellt om när hon fyllde år och hade varit ute och festat. Hon kom hem och då höll morfar som bäst på att hissa flaggan för hennes födelsedag. Han sa då till henne: "Smyg in nu försiktigt in så inte mamma hör dig." Det var ju lättare sagt än gjort, för det fanns ju alltid trappsteg som knakade.

(Kyrkan i Lillhärdal, sett från värdshuset. Nu är mamma hemma, här får hon ro).

Sedan var det dags att styra kosan hemåt och nu så sitter man här. Det är fortfarande overkligt att mamma är borta. Jag vet ju att hon är borta, men det är så ofattbart. Men det är väl nu som man börjar bearbeta det hela...

(På väg hemåt igen.)