12 november

På onsdagsmorgonen så kunde jag inte sova så jag gick upp klockan 06.00 och gjorde bananmuffins och smulpaj. Jag tog med det men när jag kom dit så fick jag reda på att hon inte fick dricka eller äta något förrens efter 14.15 när hon gjort ultraljud. Jag var i hennes rum på infektionsavd, hon var väldigt trött. Jag var där med Moa och mamma log lite trött och sa: ”Ja, varför ligger du här mormor.” Sa hon som om Moa undrade. Hon höll om henne försiktigt. Moa satt i hennes säng och mamma höll med en hand om henne. Sedan sa mamma: ”Ta henne nu, jag är rädd för att hon ramlar.” Vi var inte där så länge. Jag såg att mamma var jättetrött. Jag fick reda på att dom skulle göra ett ultraljud vid 14.15. Klockan var väl 13.20 när jag sa till mamma att jag skulle åka så hon fick sova lite innan ultraljudet. På eftermiddagen skulle hon flyttas från infektionsavdelningen till en annan avdelning som hette 92 (gastromottagningen).Där fick hon vara i ett rum tillsammans med 2 andra. På eftermiddagen så åkte jag dit. Kenneth, Ida och Moa följde med. Mamma åt en halv bananmuffins och sedan fick det vara bra. Jag tror hon åt den för att jag tjatade på henne. Jag hade även köpt med mig lite bonaqua vatten med citronsmak som hon tyckte mycket om. Mamma var ju trött, men hon var ändå kontaktbar. Hon frågade bland annat Kenneth om han tyckte hon såg väldigt annorlunda ut. Han sa att hon hade förändrats en del. Vad sjutton säger man?? Syrran kom också dit. Vi hade tänkt vi skulle tvätta hennes hår på kvällen men hon var lite trött sa hon. Vi följde med mamma till toan och hjälpte henne med en ny blöja. Syrran sa: ”nu får vi igen för alla blöjbyten du fick göra på oss!” När jag drog upp sjukhusskjortan på mamma sa hon AJ. Jag rörde henne knappt. Men hon kände av tyget från skjortan mot huden. Brorsan kom och vi satt ett tag alla vi tre runt mammas säng. Mamma suckade och sa: ”Nu mår jag bra.” Vi ryckte till allihopa. Var det dags nu? Men hon var väl lugn. Efter ett tag så gick brorsan och syrran ut för att fråga vad ultraljudet hade visat. Men vi fick inget svar på det. Innan jag gick från mammas rum sa hon: ”Hej då minstingen.” Jag kände det som om det var över från och med då.