(Mamma på Nygård. Mors dag 2007. Jag skjutsade mamma på moppe dit. Det var jättekul tyckte hon.)

Mamma har ju mått risigt i nästan ett år. Inte så att hon har klagat, men har mamma någonsin klagat? Nej.

Hon har ju varit lite snurrig och så. Jag kom ihåg när hon var med mig och pratade med barnmorskan för första gången, det var väl i augusti 2007. Det är ju en sån grej som man brukar komma ihåg. Men efter några månader undrade hon om jag hade varit hos barnmorskan än. Jag sade att: ”Men du var ju med mig ju.” Hon sa att hon inte kom ihåg det. Det var ju en liten orolig varningsklocka.

Månaderna gick och jag tyckte hon blev smalare och smalare. Vid några tillfällen under årens lopp så har jag även sagt att jag tyckte hon var gul i hyn och i ögonvitorna. Men det viftade hon bort.

Hon var dålig på att äta, frågan var om hon åt något överhuvudtaget. Hennes blodvärden var ganska dåliga men läkarna kollade och de förstod inte varför. De hittade liksom inget fel. Det var vad mamma sa.

Hermatologen var inkopplad och hon fick lämna mer prover, men ingen kunde förstå varför hon mådde så dåligt som hon gjorde. Hängig och så. Hon hade ont i knäna, yr i huvudet. Några gånger ramlade hon. Men det var ju inte konstigt om hon inte åt som hon skulle så klart man kunde tappa balansen ibland. När de gjorde en undersökning och gick in ändtarmen så hittade de en polyp. Magsäcken var inflammerad och irriterad. Läkaren undrade om mamma inte hade haft ont. Nej sa hon då. Läkaren sa att hon kunde komma tillbaka om 2 år för det verkade inte vara någon fara... Nu finns inte mamma längre.
Mamma hade aldrig ont. Inte vad hon sa i alla fall. Hög smärttröskel, eller inte vill göra sina närmaste oroliga. Det vet man inte. Mamma tänkte alltid på andra i första hand, aldrig på sig själv. När vi sa till henne på sjukhuset om det var något hon ville ha? Vad som helst så fixar vi det. ”Vad skulle det vara?” Sa hon då.

I september så råkade hon ut för en riktigt jobbig hosta och förkylning som påföljd. Hon hade tänkt vaccinera sig men det kunde hon ju inte eftersom hon redan var sjuk. Hostan höll krampaktigt i sig och när man ringde ibland kunde man knappt höra vad hon sa för hon flåsade. Hon sa att det var jobbigt att prata i telefonen. Hon hostade mindre när hon inte pratade så vi la på.

Kenneth, min sambo, sa att det var viktigt att vi höll koll på mamma så hon inte blev värre.
I oktober 2008 verkade det som om mamma avskärmade sig mer på något sätt. Jag fick den känslan. Hon brydde sig inte så mycket. Hon tittade på sina såpor på tv’n och var ganska nöjd med det. Men hon drog sig undan mer och mer.



Den 2/11 åkte jag, Kenneth, Ida (min sambos dotter) och Moa (vår gemensamma dotter) till Egypten. Syrran hade mamma under kontroll och jag var inte orolig alls. Förväntade mig att hon skulle vara frisk när vi kom hem. Vad fel jag hade.