Klockan kröp fram. Jag och syrran åkte dit. Mamma hade ju rum på infektionsavd och därifrån var det egen ingång utifrån. När vi kom in blev jag chockad. Min mamma! Hon låg där liten och gul och skinnet stramade i ansiktet. Ögonen var med och klara, men dom var trötta. Hon hade ändrat sig mycket på drygt en vecka. Jag funderade när jag senast såg henne om det var längre sedan. Men nej. Hon hade alltså insjuknat så fort. Hon låg på infektionsavd för de trodde att hon kanske hade TBC, men det hade hon inte. Sedan kollade de upp ifall hon hade Hepatit C, men det hade hon inte heller. Sedan kollade de levern och där var det inte så bra. Läkaren kom in och satte sig hos henne. Jag , syrran o brorsan satt där. När läkaren tog en stol och satte sig nära mamma och sa: Vi har undersökt och kommit fram till att du har tyvärr levercancer. Det vi vill kolla upp är ifall det har börjat i levern eller om det har spritt sig dit. Mamma sa: ”Va? Vad sa du” Läkaren repeterade…
Läkaren hade gärna kunnat säga det igen så att jag också förstod. Levercancer???!!! Men det är ju obotligt väl?! Det dör man ju i. Min mamma kan ju inte dö i det. Inte nu, inte någonsin. Jag bara stirrade rakt fram och väntade på när tårarna skulle komma. Det tog ett litet tag. Men när jag såg min syrra och brorsa med tårar i ögonen så brast det för mig. Jag såg också att mamma tittade bara på läkaren, inte på oss barn. Det tror jag inte hon hade orkat med. Att se oss så ledsna. Sedan när läkaren hade gått så var det som om: ”Jaha…” Vad händer? Jag ville inte lämna mamma. Tänk vad hemskt att få veta något sånt att man har cancer och sedan ligga alldeles ensam i ett rum och fundera. Men vi gick när hon började bli trött. Hon hade börjat säga att hon hade kontakt med mormor och så undrade hon vart väskan var… ”hännä” sa jag då. Så hon yrade ju lite redan då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar