(Nybodarna Härjedalen, från ett fönster sommaren 2007)Dagen efter i tisdags när jag kom på morgonen så sa hon: ”När ni hade gått igår så låg jag och funderade… dom skämtar ju med mig. Det måste dom ju göra.”
Vad säger man om det? Det finns inget i livet jag hellre vill än att någon skulle säga att det inte var en riktig läkare och att allt var bara ett stort elakt skämt.
Men man kanske tror att dom skämtar just för att om man inte har så ont så är det ju svårt att tro man har cancer. Jag kom ju den dagen för att vara med när de gjorde gastroskopi på henne. Vem har kommit på ett så grymt instrument? Fy fan! Jag vet ju hur lätt mamma får kväljningar. Det var samma läkare som utförde det som berättade om hennes diagnos. Jag själv tyckte det var grymt att utföra den på henne. Varför? Det var ju konstaterat att hon har levercancer, räcker det inte då? De sköljde med steril vätska och sög tillbaka det för de skulle skicka vätskan på analys. Det dom hade sett när de gjorde gastroskopin var att hon hade åderbråck på tarmen, vilket är vanligt när inte levern fungerar som den ska.
Mamma var suveränt duktig. Klagade inte alls. Efteråt sa hon: ”Ja, jag har ju gjort det förr. Jag vet vad det innebär.” Till mig sa hon: ”Ja dom var snabbare här än vad dom var på Täby sjukhus.”
På eftermiddagen var det dags för röntgen. De körde ner henne med sängen och de ville ju röntga nacken för hon har haft ont där (kanske trodde de att cancern spridit sig dit) Jag satt där själv i båset och jag kände mig så ensam och ledsen så jag började gråta. Då var det en man som hade suttit i båset bredvid som gick förbi och sa klämkäckt: ”Jaha och här sitter du!” Han gick ganska snabbt när han insåg att jag inte var på humör för småsnack. Hon kom ut efter en stund och två sköterskor ilade iväg med sängen med mamma på. Jag ropade: ”Hallå, vart åker ni med min mamma?” Dom ursäktade sig och sa att hon måste göra en röntgen som man ligger i, för hon har ju svårt att sitta upp. HerreGud det hade ju jag kunnat meddela dem. Eftersom den andra röntgenavdelningen inte visste att hon skulle komma så var det då kö. Jag hörde hur mamma kämpade för varje andetag. Hon hade det jobbigt. Till slut kom hon in. Det tog inte så lång tid, när hon kom ut igen var hon ju inte piggare direkt. Hon mumlade något och sedan sa hon: ”…Men lova att du inte säger det till nå’n.” När jag frågade henne vad, kom hon inte ihåg vad det var hon sagt. Det kommer jag tänka på tills den dagen jag dör. Vad var det mamma ville säga mig. På eftermiddagen så frågade jag när läkaren kom varför de inte kunde sätta in näringsdropp för hon åt ju ingenting. Då sa läkaren, vi kanske ska sätta oss i ett annat rum. Då ville jag kolla av vart brorsan var någonstans. För jag ville ha han med mig. Jag ringde och Ubbe kom precis då. När jag sa till mamma att vi kommer snart tillbaka så log mamma till och det var som om hon visste. Vi satte oss i ett annat rum och läkaren sa: ”Det är ju levercancer och er mammas lever är ungefär som en skrumplever nu. När man är eller har varit överviktig och har diabetes så är det lätt att man kan få fettlever. Därifrån så kan man i värsta fall få cancer i levern. Det har ju då er mamma. Hon har även metastaser på lungorna. Det är inte vanligt att man får cancer i levern först. Utan den brukar sprida sig med blodet till levern. Men så har det inte gått till.” Sedan tittade hon på mig och sa: ”Det där du frågade om varför vi inte kunde sätta in näringsdropp på din mamma det gör vi inte för att vi tror att hon inte kommer överleva så länge. Så istället sätter vi in smärtstillande så hon får det så smärtfritt som möjligt den tiden som är kvar och det är frågan om några veckor.” Några veckor???? Men hallå???? Hur kan det gå så snabbt? Läkaren sa att hon trodde det här har varit i kroppen i några år. Sedan så skulle de göra en förfrågan om en plats på Bylehemmet (den sista anhalten), om mamma blev lite bättre. För hon skulle ju inte ligga kvar där. Jag tror mamma förstod när vi kom tillbaka. Ubbe försökte att förklara för henne för hon undrade vad läkaren sagt. Ubbe sa att vi var så ledsna. Mamma förstod. Vi sa allt förutom det läkaren sagt… att det var frågan om veckor. När Ubbe frågade om det var något som hon ville göra eller ville meddela någon, som till exempel någon i Lillhärdal så sa hon… Ja det är så synd. Jag skulle velat åka dit. Ubbe sa: ”Vill du åka dit?.” Jag är bombsäker på att Ubbe hade åkt med mamma på studs om hon hade sagt ja. Men hon ville ju komma dit en sommar. 
(en väg i härjedalen sommaren 2007, tagen av min morbror Bertil)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar