Konstig dag...

(Här från mammas balkong så kunde hon hålla koll på alla mopedister som åkte på gångvägen. Det hände att hon hutade åt dem ibland)

Idag åkte jag till syrran för att hämta nycklarna som hon haft till mammas lägenhet, för jag skulle lämna nycklarna till bostadsförmedlingen idag. Innan jag åkte och lämnade nycklarna så åkte jag in och tittade hur städningen hade gått. Städa gjorde de igår (vi hade tagit in en städfirma). Behöver jag säga att det var vemodigt och sorgligt. Jag menar jag gör det ju inte lättare för mig heller. Vilken normal människa somhelst hade väl åkt raka spåret och lämnat nycklarna utan att titta hur lägenheten ser ut. Jag bör väl tillägga att städfirman är en firma som Akelius anlitar så de litar till 100 % på dem, så det var ju inte så att jag behövde dubbelkolla att de hade gjort ett bra jobb för det hade dem. De hade lämnat kvar lite saker som lampan i hallen och i köket och handdukshängaren i köket. Lukten av mamma var lite utsuddad, men kvar och blandad med kemiska rengöringsmedel. Självklart var jag ledsen. När jag ställde mig i den orangea hissen så var det vemodigt att veta att jag aldrig kommer stå i den igen, någonsin. Jag känner att den här sorgen jag har kommer att ta en jädra tid att komma över. Jag har till och med tänkt att kolla med jobbet om de kan ge mig något att göra på dagarna hemma så jag inte behöver tänka så mycket. Men jag börjar ju jobba om lite drygt en månad så det är onödigt att hoppa in i något hemma. Då blir jag nog bara stressad tror jag. Jag ska väl ändå jobba typ 30 år till kanske, så jag ska nog unna mig den lilla tid jag har kvar hemma.

Men när jag slängde nycklarna i Akelius brevlåda i Roslags Näsby så kände jag mig väldigt lättad liksom. Nu är denna anhalt över. Nu är det plaketten kvar som mamma ska ha på korset där hon ligger.

(Det kändes konstigt att stå i hissen och ta ett kort. Förra gången jag gjorde det var mamma med. Jag både känner och ser att jag har blivit sliten.)

Grönt te...

Jag vet inte om jag berättat det. Nu när man har tid att sätta sig ner och fundera och gå tillbaka och tänka så var det en grej som mammas läkare sa: "Det är få läkare som dricker grönt te för att de vet att det är farligt." Man ska tydligen passa sig också om man har höga levervärden osv. Så grönt te... inte så bra för vissa då.

Jag kom ju då ihåg när jag och mamma på 80-talet drack ett bantningste som hette Sou-Tsian te. Det var otroliga restriktioner hur man skulle dricka det. Man skulle inte dricka det längre än 10 min efter att man ätit och det skulle inte dra mer än 5 minuter, tror jag det var. Jag och mamma höll på ett bra tag med det där. Kopparna med guldkant vi drack ur förlorade till sist guldkanten och man tänkte ju inte på hur starkt det var. I början smakade det fruktansvärt men efter ett tag blev det nästan som en drog. Var bara tvungen att ha det efter varje måltid.

Mamma och jag gick ner i vikt. Jag vet ju inte om det berodde på just det teet eller om man hade kunnat dricka vilket te som helst och det hade kunnat ge samma effekt. När mamma skulle göra en undersökning då på 80-talet så var hennes levervärden tydligen urkassa redan då. Läkaren undrade om mamma hade ändrat något i sina kostvanor, om hon kanske till och med hade börjat dricka lite mer än vad som var hälsosamt. Men det enda hon hade gjort var ju att börja med det där Sou-Tsian teet. Läkaren undrade vad som ingick i det där teet. Eftersom allt stod på kinesiska så var det ju väldigt svårt. Men han avrådde henne att fortsätta med det. För det är tungt för kroppen att bryta ner sånt.

http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article1691138.ab

Så det kanske är bra att flagga för lite, en liten varning bara, för i vår släkt på mammas sida så har ju kvinnorna haft problem med lever, gallgångar osv. Sedan får man väl ta det för vad det är. Det kanske är samma sak som att man inte ska äta för mycket salt, eller som jag... jag skrapar inte ur smörpaketen när det är lite kvar för det är cancerframkallande. Jag vet inte vem jag fått eller hört det ifrån. Jag gör det helt enkelt inte.

Jag dricker ju inte te, inte ofta. Jag kanske dricker det när jag är förkyld, nån gång om året och då dricker jag aldrig grönt, svart eller rött te. Jag dricker vanligt te. Helst dricker jag ju kaffe och det gör jag i mängder, så jag får i mig koffein istället. Men syrran dricker mycket te, såna där örtte-grejer... det kanske är därför hon har dåliga levervärden. Måste prata med henne om det.

Inatt jag drömde...

Ja, inatt har jag byggt en kista till mig själv. Jag frågade mamma om jag skulle spika igen den helt och hållet. Då sa hon :"Det bestämmer du själv."

Sedan vet jag inte om jag har berättat om när jag var nere i källaren (det här är på riktigt) och hittade ett tankebrev till min morfar som jag skrev när han hade dött 1979. Jag var då 9 år. Jag hade skrivit att jag kommer att sakna honom och att aldrig mer få sitta i hans knä kändes som en stor sorg. Men att jag i alla fall kunde titta upp på månen och tänka på honom, för morfar såg nämligen ut som gubben i månen (tyckte jag i alla fall).

Även det drömde jag om. Jag satt ner på en bänk med mamma i härdal, det var ljust, sommar och varmt och jag berättade för henne att jag hade hittat brevet i källaren till morfar. Hon sa: "Jaha men vad roligt. Men det låter inte som morfar, alltså att han skulle vara en sån man satt i knä hos direkt."

Jag vet att jag själv reagerade när jag hittade brevet. Jag blev självklart varm i bröstet men jag har liksom inga minnen att jag satt i hans knä direkt. Men ja ja...

Ååååå vad förbannad jag blev!!!

Vad finns det för idioter egentligen?! Jag vet att det finns en hel del, men man blir ju chockad varje gång man stöter på dem.
Mamma bodde ju som de flesta känner till i en hyreslägenhet. Vi hann ju knappt säga upp den förrens den var ute på Akelius hemsida för uthyrning. Bara det kändes ju helgalet trist. Men det förstod man ju att det skulle vara så.

Vad jag inte förstår är när en vilt främmande människa ringer mig nu ikväll klockan 21.00 och säger: "Hej! Jag ser att du har en lägenhet att visa!" "Har jag?" sa jag... Då står jag alltså som kontaktperson för att visa upp mammas lägenhet. Det hade jag ju inte räknat med. Om Akelius ville att jag skulle vara en sån kontakt så hade de ju faktiskt kunnat lyfta på luren och ringa och fråga mig.
Jag blev så arg så jag skickade ett riktigt argt mail till chefen på Täbys Akelius, att de ska gå en empatikurs osv osv... Det var väl kanske inte så genomtänkt men jag skickade det ialla fall. Syrran ska prata med dem imorgon så vi får se vad de säger. Jag känner mig för ledsen och är nog inte i mental balans att ta en sån puck. Allt är skitjobbigt nu. Nu går jag och lägger mig. PISS

2 månader sedan...

Det är två månader sedan mamma dog. Det känns som om det var flera år sedan. Att mamma begravdes för ca en månad sedan känns längesedan bara det.

Idag blir Moa 10 månader. Undrar om man alltid kommer förknippa den 19:e varje månad med något positivt och negativt... eller om det med tiden kommer bara vara när Moa fyller år den 19/3 med något positivt och när mamma dog den 19/11 som något sorgligt. Men det är nog bara nu i början som man räknar månaderna... USCH. Det känns jättejobbigt det som hänt med mamma nu. Jag känner mig liksom olustig i hela kroppen. Kan vakna upp mitt i natten och inse att det faktiskt är sant att mamma är borta. Att det inte bara var en otäck dröm. Usch igen... Jag vet att det kommer gå över. Men på något sätt så känns det nästan som en skam när det går över för har man slutat sörjt då? Har man slutat sakna då? Det vill jag ju inte.

Inatt jag drömde...

Många nätter vet jag ju att jag har drömt om mamma, men inte om vad. Inatt drömde jag om henne och jag kom ihåg. Det kändes viktigt att skriva ner det. Först i drömmen så såg jag 3 toaletter på rad (hur konstigt det än må låta så drömmer jag ofta om överfulla/översvämmade toaletter, vet ej varför) Det låg lite papper i, som om man har spolat men att pappret inte har orkat åka med. Inte överfullt eller stopp i toaletten.
Mamma låg i en säng med vit t-shirt, vitt lakan. Hon var inte död. Jag satt på sängkanten. Jag sa till henne: "Vet du om att du var död förut? och jag blev jätteledsen. Gör inte om det där!!" Hon nickade bara som att hon förstod, men hon sa ingenting. Jag började gråta jättemycket och det gjorde mamma också, men det hördes inte. Men man såg det. Sedan vaknade jag.
Jag blev förkyld igår och nu har jag ont i huvudet. Känns inte som om jag sovit någonting inatt. Moa har ju också förkylning. Kenneth jobbar natt denna vecka.
Men tydligen har jag sovit eftersom jag drömt. Men hela dagen känns jättekonstig nu, olustig på något sätt. Idag är det ingen bra dag alls. Vill helst bara krypa ihop i sängen och gråta mig igenom den. Ska nog göra det. Krypa ner i sängen alltså. Inte gråta... tror jag.

Det var jobbigare än vad jag trott...

Usch, det var inget roligt alls. Pia, min kusins fru var där och tog lite saker som vi ville/behövde bli av med. Jag kan ju inte ta hem något mer för då blir ju Kenneth galen och vi har verkligen inte plats med något mer alls. Pia ringde mig runt 10 tiden på morgonen för jag hade smsat och sagt att jag skulle till mammas lägenhet då. Sedan så fort Pia, jag och Moa var i lägenheten så kom en granne och ringde på. Vi har varit i kontakt med henne förut för hon ville ha princip-bokhyllorna. Jag sa till henne tidigare i veckan att jag skulle ringa henne vid 10.15 så hon kunde komma till mammas lägenhet då, men det behövde jag ju inte då eftersom hon "hängde på låset". Hon kom in och tittade på princip-bokhyllorna och det hon inte fick plats med i sin lägenhet, skulle hon ställa ner i något kontor som fanns där i samma hus. Det var ju bra. Jag sa sedan att hon kunde ta nyckeln och komma tillbaka och ta det hon ville ha under helgen så slapp jag sitta där som en hök för att sitta och ta emot folk. För det som fanns kvar senare igår eftermiddag skulle då slängas. Hon fick nyckeln och gick iväg. Sedan vid 10.30 kom en gammal arbetskompis till Ubbe med man och pappa. De tog bäddsoffan, stolar, lite lampor, rullbord, mikro. Hennes pappa undrade vad vi skulle ha kvar och jag sa ingenting. "Ja men ramarna på dom här tavlorna är ju jättefina. Dom skulle ni ju ha tagit hand om." Men när jag förklarade för honom att i allt det stora hela så orkar vi inte syna saker i kanterna och lägga ut ramar på blocket till försäljning om ni förstår vad jag menar. Det finns ju hur mycket somhelst i såna fall som vi skulle lagt ut men inte gjort. Pia tog träbänken i köket och lite lampor. Hon var den som sist gick. Jag hjälpte henne ner med träbänken. Sedan åkte hon.

Jag gick upp till lägenheten igen för att ja, jag vet inte vad. Men där brast det totalt. Gud vad ledsen jag var. Jag bara grät och grät. Moa tittade på mig med stora ögon och undrade vad jag höll på med. Jag ringde Ubbe och frågade vad jag skulle göra med tavlorna som stod mot garderobsdörren. Jag sa också att jag var så himla ledsen. Han sa att det kommer väl nu. Sorgen, på riktigt.

Det ironiska var att jag hade sagt till Pia när vi åkte upp i hissen att hon nu säkert skulle tycka det kändes konstigare än vad jag gjorde. Eftersom jag hade varit i lägenheten ganska mycket och var "van"vid hur det såg ut. Jo, tjena! Men jag visste ju inte att jag skulle bryta ihop totalt när jag blev själv med Moa. Jag tänkte till och med att jag kan ju inte gå ut såhär! Rödgråtandes, hulkandes. Jag måste ju samla mig. Jag tänkte jag skulle gett Moa lite spagetti innan vi gick därifrån.... Nej just det det fanns ju ingen mikro kvar. Då grät jag för det. Sedan satte jag mig på golvet (det fanns ju inga stolar kvar) för att ta på Moa ytterkläder. Då grät jag för att jag satt på golvet i mammas lägenhet bland dammråttorna med Moa. Jag tog mammas obduktionsprotokoll och sjukjournal innan jag gick därifrån. När vi satte oss i bilen så somnade Moa på bara någon minut. Istället för att åka hem på en gång och rycka upp Moa igen så åkte vi ner till Näsaäng och satt kvar i bilen för att läsa protokollet. Jag vet inte om ni någonsin läst ett obduktionsprotokoll, men det är ju väldigt opersonligt för den som utfört obduktonen såklart. Dom måste ju hålla distans till det, annars skulle det väl inte finnas några obducenter. Men dom kallar det för "Yttre och inre besiktning". Precis som om de gick igenom en bil! Använder sig av latinska ord istället för kortare vanliga svenska ord. När jag åkte från Näsaäng så fick jag väl inte reda på så mycket mer än det jag redan visste eftersom det mesta var på latin så gick det ju inte så bra att förstå utan hjälp. Jag kastade en blick på träbänken vi satt vid med mamma på midsommarafton-08 och tryckte på gasen och drog därifrån. Det jag gjorde på kvällen/natten var att jag försökte översätta med hjälp av internet. Men det var ju svårt. Gick sedan helt slut och lade mig och jag har för mig att jag drömde om mamma. Det är mer vanligare nu att jag gör det än att jag inte gör det.

Till mammas lägenhet imorrn

Det är inte så ofta jag är i mammas lägenhet numer. Vi har plockat bort det mesta, slängt grejer, plockat åt oss det vi vill ha. Förrådet är tömt på gamla minnen, en del är slängt och annat har vi sparat.

Imorgon ska jag dit och öppna dörren för att Ubbes gamla arbetskamrat ska hämta bäddsoffan, stolar, lampor och så. Får hoppas hon tar det mesta, så vi slipper slänga det som är kvar.

Jag var på barnrytmiken för första gången efter mammas död idag. När melodin kom "Du är så fin och jag tycker om dig. Ingen är så fin som du i hela världen" Den går så, men jag vet inte vad den heter. Jag höll nästan på att börja gråta, för jag sjöng lite på den för mamma när hon låg på sjukhuset när hon inte var kontaktbar. Men jag klarade mig från att börja gråta. Något som är ganska bra är att de släcker lampan när just den lilla vaggvisan kommer, det är väl för att barnen ska gå ner i varv lite, så det syns inte att jag blev ledsen. Men jobbigt var det.
Snart är det 2 månader sedan hon dog. Fortfarande helt ofattbart. Jag kommer ta hem sjukhusjournaler och obduktionsprotokollet som Ubbe lämnat i mammas lägenhet. Jag tar med mig det hem imorgon. Ubbe sa att han hade lämnat kopior åt både mig och Anna-Carin. Ubbe har också varnat mig för att det är psykiskt jobbigt att läsa obduktionsprotokollet. Det han reagerade på var att i sjukhusjournalen hade de konstaterat att mamma hade levercancer den 8:e november, dom sa det till oss och till mamma den 10:e. Kan undra varför de väntade med att berätta det. Speciellt om det var konstaterat. Då är det ju liksom inga frågetecken.
Men jag ska läsa igenom allt och försöka översätta det latinska så jag förstår det. Det känns som det är viktigt för mig att göra det. Att förstå liksom. Komma till en annan nivå av förståelse och avslut på nåt sätt.

Men det är helt galet vad jag saknar henne. Varje dag. Speciellt nu när det börjar hända grejer med Moa, tänder börjar synas och Moa försöker börja krypa fram men hon kryper bakåt. Men någonstans får jag väl intala mig att mamma finns med oss på något sätt. Det gör hon ju.

Känns sorgligt...

Det känns ju sorgligt. Så definitivt att se mammas lägenhet för uthyrning från och med 1/2-2009. Undrar vem som kommer bo där.
Ubbe berättade att en granne till mamma hade sagt till honom att: "Det var sorgligt när hans mamma dog och när hans syster dog var det svårt. Men det var extremt jobbigt när Anna-Greta gick bort." Det visar ju verkligen på att hon är/var omtyckt. Att hon betydde mycket för många. Jag tror många gånger så brydde hon sig om så många att hon glömde bort sig själv. Hon skulle ha tänkt mer på sig själv. Hon skulle ha unnat sig mer saker. Men alltid var det flera gånger hon sa saker som:"Men inte ska väl jag...." "Men det var väl onödigt..." Men när man vid vissa tillfällen gav henne ett födelsedagskort eller ett litet brev där man hade skrivit lite av sina känslor, så såg man med ens att hon fick en klump i bröstet och svalde fler gånger för att hon inte skulle få tårar i ögonen. Men bara för att hon gjorde just så, förstod man att hon blev rörd fast hon inte ville visa det. Varför ville hon inte visa det. Det skulle vara helt okej.

Jag kommer ihåg när jag var med i en teateruppsättning (jag tror det var år 2000) i Solna i ett tält. Teatern hette Ismael, min Ismael. Jag spelade lärarinna och hade en sång och talroll. När jag skulle börja sjunga så föll det sig så att mamma satt precis på den plats som jag skulle fästa min blick på när jag sjöng. Hon satt där och svalde och svalde. Det slutade med att jag var tvungen att titta åt ett annat håll, annars skulle jag börja gråta. Jag hoppas ju att hon gjorde det för att hon var stolt och inte för att hon satt där och led.
Men Ubbe har sagt en grej som faktiskt är väldigt sann. Nu på senare år när man fyllde år så skrev mamma: "Jag älskar dig." Det hade hon aldrig gjort innan, ännu mindre sagt. Mamma var ju helt perfekt på alla sätt och vis, men om man inte visste vad man skulle titta efter på henne så skulle man lätt kunna tro att mamma inte blev berörd av något. Men det blev hon. Hon förutsatte säkert att vi skulle veta att hon älskade oss. Visst gjorde hon det, självklart. Men ibland så är det bra att även kunna säga det. Att ha modet att göra det.
Jag ödslar sånt över Moa varje dag. Jag säger att jag älskar henne och att hon är mammas största skatt och att hon är mitt ljus, mitt allt trots att hon sliter ut CD skivorna ur hyllan minst 10 gånger om dagen och sparkar mig i magen, ryggen och ansiktet när man ska somna om. Men sina barn älskar man ju gränslöst. Det förstod aldrig jag så tydligt innan jag blev mamma. Men jag tror att mamma visade det på andra sätt genom att hon alltid ställde upp, alltifrån att hämta en mitt i natten när man hade varit ute på stan och festat om (när jag var i tidiga 20 årsåldern). Alla gånger jag flyttat fram och tillbaka från killar som det spruckit med. Mamma hade alltid dörren öppen. När jag köpte min första lägenhet så behövde jag tapetsera om. Mamma stod med en stekspade och slet loss tapeter när jag jobbade på dagarna. Alla gånger hon städade åt en, pysslade om en och i gengäld krävde hon absolut ingenting, aldrig. Många gånger så kände man det som att hon bara gav och gav hela tiden. Men själv så tog man bara... det var väl inte så riktigt men det kändes så.
Därför kändes det bra att vi syskon kunde göra en fin begravning åt henne i alla fall och göra henne till viljes när det gällde gravplatsen och att hon fick komma hem till slut. Jag undrar som Ubbe undrade...: Undrar om hon var nöjd...

Tack!!!

Jag vill passa på att tacka för responsen som jag fått utav Er som läser denna blogg. Känns skönt att kunna dela med sig av tankar och minnen när det gäller mamma. Det är jättebra, för minnen är det man har kvar och håller fast vid. Det var inte så länge sedan som Ida (min sambos dotter) stod och luktade på mammas sjal i hallen hemma hos oss. Jag tog ju med mig den från sjukhuset när hon hade dött. Så någon månad senare stod hon just i hallen och luktade. Hon sa: "Din mamma luktade alltid så gott." Och det gjorde hon ju. Hon luktade... ja, mamma.

Jag var över en sväng i mammas lägenhet igår och kom på mig själv att tänka att det luktade mamma i hennes hiss. Då log jag till lite när jag kom ihåg att hon brukade ta bort oönskat hår i ansiktet i hissen för det var så bra belysning där. Så helt plötsligt kunde hon ta med sig pincetten och gå ut i hissen.

Nu kom jag också ihåg en gång för kanske 5-7 år sedan när mamma hade haft oönskat besök i hennes lägenhet. Tjuvarna hade varit så fräcka att de hade gått in (mamma hade glömt att låsa dörren) och tagit hennes plånbok som låg i hennes väska när mamma hade suttit och tittat på tv i vardagsrummet. Väskan hängde precis innanför dörren vid skohyllan och mamma satt alltså i soffan och tittade på tv. Hennes ena skalm (det heter så va, på glasögonen) skymde då synfältet i sidan, så hon såg inte att det rörde sig i sidan av synfältet. Hon tyckte det var så enormt fräckt och hon tyckte det var så otroligt konstigt att hon inte hade hört något. Då sa jag att jag skulle göra ett test. Jag var då hemma hos henne och gick ut utanför dörren. Väntade en liten stund. Öppnade dörren gick in i hallen, gick in i hennes rum och ut igen. Mamma satt hela tiden och tittade på tv. När jag kom in igen så tittade hon till på mig och sa: "Ha ha! Jag märkte dig nog!" När jag sa att jag redan hade varit inne så trodde hon mig inte.

Lite små roliga händelser som bara poppar upp. Likväl som de gångerna hon kliade sig i örat :-) hon satte ju alltid tummen i och viftade med handen som att hon vinkade när hon kliade... Kommer ni ihåg det?

Det är sånt jag vill att bloggen ska handla om i framtiden, roliga händelser! Minnen, roliga som jobbiga. Även om minnen bleknar så är det roligt att ha de kvar på något sätt. Så snälla hjälp mig med minnen :-)

Mamma själv har redan hjälpt till lite med andra minnen. Det var nämligen så att hemma hos henne i en låda så låg en släktkrönika som hon själv hade suttit och skrivit på. Jag kommer lägga in den här det är nog rolig läsning för framför allt släkt men även för vänner. Eftersom det är mammas egna formuleringar och ord. Underlättar också om man kan lite Hâddâlska. :-).

Fick igår två kort av min morbror Bruno, från i somras när syskonen träffades hos Bruno. Tack så jättemycket Bruno för korten. Det är guld värt!!

(Bertil, Ylva, Mamma och Bruno i Brunos stuga i Lillhärdal)

Urngravsättningen är klar...

(Kall morgon på Heda i Lillhärdal)

(Solen går upp över Heda)

(Här är hemma för mamma)

I morse vaknade jag runt 08.30. Var ju helt enkelt tvungen att ta lite bilder, hoppas jag kan förmedla känslan av hur vackert det var att vakna upp till detta. Det var runt -21 då så det var inte så hiskeligt kallt, kunde vart värre. Kunde ha varit -33.

När vi satt vid frukostbordet så tittade jag lite i gästboken som låg där och självklart fastnade jag på en speciell sida i boken. Mamma hade skrivit i gästboken i somras när hon var där i juli 08. Hon hade bland annat skrivit att Anders och Annika (ägarna av Heda) värmde med sin gästfrihet när vädret var kallt och grått. Mamma hoppades också att hennes kropp skulle orka med fler resor till bagarstugan i framtiden. Syrrans man Anders sa att hon misstänkte väl att det kanske inte skulle bli så många fler. Jag tyckte hennes skrivstil i boken var skör och ansträngd.

(En Ramlösa som var kvarglömd i bilen... Kan väl säga att den exploderade)

Ubbe och Britta kom vid 10-tiden och jag följde med dem ner mot byn då jag sa att vi kanske skulle åka förbi stället som mamma sa att man helt enkelt måste se innan man åker från Lillhärdal. Det finns nämligen en bro som hon tyckte var så vacker. Ser ut som den i filmen "Broarna i Madison County". Vi gjorde en avstickare dit, kändes som mitt ute i ingenstans.

Sedan var det dags att åka till kyrkan. Det hade blivit lite varmare i luften men det var ändå kallt. Det låg väl runt -14. Vi samlades inne i kyrkan innan vi som var där. Det är en otroligt fin kyrka i Lillhärdal.

(Lillhärdals kyrka)

Sedan var det då dags att lämna över mamma till moder jord. Ubbe gick med urnan och jag och syrran gick på var sin sida om honom. När vi kom fram sänkte han ner den och det var helt perfekt. De som ville kunde säga några ord och om man inte ville så behövde man inte. Vi hade kunnat få låna psalmböcker om vi ville men vi beslöt att vi inte skulle stå där och sjunga. Så nu är mamma hemma. Där hon vill vara.

Innan vi åkte hemåt så åkte jag, Syrran, Anders, Ubbe och Britta upp till Annika och Anders på Heda och tog en fika. Det är ju alltid roligt att prata om gamla minnen, eller det är ju inte våra minnen då, utan det som mamma och andra har berättat. Vi började prata om klockan som slår, som förut fanns i huset på Heda. Jag kom då ihåg att mamma hade berättat att när hon hade varit ute och svirat runt när hon var ung så såg hon alltid till att komma hem vid halv... för då slog klockan bara ett slag. Då visste ju inte mormor och morfar vilken exakt tid hon kom hem.

Mamma berättade speciellt om när hon fyllde år och hade varit ute och festat. Hon kom hem och då höll morfar som bäst på att hissa flaggan för hennes födelsedag. Han sa då till henne: "Smyg in nu försiktigt in så inte mamma hör dig." Det var ju lättare sagt än gjort, för det fanns ju alltid trappsteg som knakade.

(Kyrkan i Lillhärdal, sett från värdshuset. Nu är mamma hemma, här får hon ro).

Sedan var det dags att styra kosan hemåt och nu så sitter man här. Det är fortfarande overkligt att mamma är borta. Jag vet ju att hon är borta, men det är så ofattbart. Men det är väl nu som man börjar bearbeta det hela...

(På väg hemåt igen.)

Till Lillhärdal

(Syrran sa att jag skulle dra för gardinen i köket där jag sov i bakarstugan, för annars kunde "fulgubben" titta in. Hihihi)

Igår åkte jag med brorsan och hans fru till Härjedalen för att urngravsätta mamma. Mamma stod bredvid mig i sätet.

Vi åkte klockan 10.30 och efter halva vägen så insåg vi när vi stod och tankade att det skulle vara dubbelt så kallt när vi väl kom fram till Lillhärdal. Termometern hade gått upp till -33 grader på natten innan. Brrr. Efter 2 toa-stopp med en bensintankning och lite snabbmat (Mc Donalds) så kom vi fram klockan 16.30 ungefär. Britta och jag var väl två bromsklossar i bilen. Ubbe tycker ju det är suveränt kul att köra bil fort. Vet inte hur många gånger som vi sa att mamma ville nog komma fram dit hon skulle. Vi också självklart. Jag ville ju hemskt gärna komma hem till familjen igen. Förr tyckte jag det var superkul att köra och åka med fort. Men jag har blivit harig med åren speciellt sedan jag blev mamma. Ubbe ringde kyrkovaktmästaren när vi kom fram till Lillhärdal. Han kom och mötte upp oss och tog hand om mammas aska tills gravsättningen skulle ske imorgon (som idag).

När det var gjort så åkte vi till värdshuset för där skulle Ubbe och Britta sova. Vi skulle ju också äta middag där, ett antal släktingar. Det är ju mysigt på värdshuset, men tyvärr så har de väl problem med att få det att gå runt. Det var bara Ubbe och Britta som skulle bo där. Frukosten hade de ställt in i sällskapsrummet så de kunde ordna det själva dagen efter. Sedan när de skulle åka hemåt så kunde de bara sätta nyckeln i dörren och åka.

I alla fall, vi beställde Irish coffee och det var den godaste Irish coffeen jag druckit någonsin ska jag poängtera. Synd att man måste åka ända till Lillhärdal för att få den...

Middagen var inte dum den heller. Det serverades porterstek och jag drack rödvin. Efter lite trevligt samtal med släktingarna så åkte jag med syrran och Anders till Heda för att sova i bakarstugan. Jag gick och lade mig runt 22-tiden ungefär. Helt slut.

(Anders var eldvakt och eldade hela natten i spisen. Jag hörde ingenting, jag låg väl där och snarkade. Ute var det -24 grader. Det var skönt att vara inne i lika många grader fast på plus då...)

På natten vaknade jag av att jag hade en konstig dröm. Jag började ligga och fundera och om det var någonstans som mamma skulle velat att vara, var det just här i stugan. Hon kanske var det.

Nästa anhalt...

Det är nästan så man prickar av sitt liv... Fick mail från bostadsförmedlingen att de mottagit mitt brev om uppsägning av mammas lägenhet. Då är dom snabba minsann... kan dom inte vara lika snabba när det gäller annat också?. Kommer nu på att jag ska in på Akelius hemsida och kolla ifall det finns en större lägenhet. En femma. Kenneth klagar på att vi har för lite rum. Jag har ju övertagit en del möbler från mamma så det är lite trångt nu. Kenneth stackarn han flyttar möbler från rum till rum för att hitta någon bra plats att ha det på.

Imorgon så åker jag med brorsan, hans fru och mamma (ja just det, för er som inte kom ihåg så ska ju Urban ta med urnan i bilen) till Härjedalen där lär det ju vara mellan -15 och -20 grader imorgon. När Ubbe sa: "Jag kommer åka förbi mamma först och hämta upp henne innan jag kommer och hämtar dig." Det var ju som den mest naturliga i världen. Jag reagerade inte ens en gång. Så brukar han ju säga när han hämtade upp henne när hon levde, om vi skulle ut till brorsan och hälsa på. När vi kommer fram till härdal imorgon eftermiddag/kväll så ska vi i släkten träffas för att käka lite middag på värdshuset. Vi blir ca 18 stycken. Det är ju ingen liten middag... är ju som en liten släktfest. Hur tungt ärendet än är så är det otroligt roligt att träffa alla släktingar. Vi träffas ju inte så ofta. Det var alltför länge sedan som vi hade en släktfest. Kanske borde ta tag i den biten. Det skulle vara kul.

Sedan ska vi beställa städning av mammas lägenhet innan vi lämnar ifrån oss den.

Nycklar ska vi lämna tillbaka senast 31/1.

Efter det så är det klart. Det är väl då man ska pusta ut och tillåtas att bearbeta sorgen ordentligt. Ska väl läsa igenom broschyren jag fick på sjukhuset samma dag som mamma dog. "vägar genom sorg" Det stack dom till en lite diskret efter att mamma hade dött. Kom in i rummet och gav den. Det var lite underligt. Men det är väl så.. när finns det en bra tajming att ge någon i sorg en broschyr om det? Den går man ju igenom ändå liksom, alltså sorgen.