12 november

På onsdagsmorgonen så kunde jag inte sova så jag gick upp klockan 06.00 och gjorde bananmuffins och smulpaj. Jag tog med det men när jag kom dit så fick jag reda på att hon inte fick dricka eller äta något förrens efter 14.15 när hon gjort ultraljud. Jag var i hennes rum på infektionsavd, hon var väldigt trött. Jag var där med Moa och mamma log lite trött och sa: ”Ja, varför ligger du här mormor.” Sa hon som om Moa undrade. Hon höll om henne försiktigt. Moa satt i hennes säng och mamma höll med en hand om henne. Sedan sa mamma: ”Ta henne nu, jag är rädd för att hon ramlar.” Vi var inte där så länge. Jag såg att mamma var jättetrött. Jag fick reda på att dom skulle göra ett ultraljud vid 14.15. Klockan var väl 13.20 när jag sa till mamma att jag skulle åka så hon fick sova lite innan ultraljudet. På eftermiddagen skulle hon flyttas från infektionsavdelningen till en annan avdelning som hette 92 (gastromottagningen).Där fick hon vara i ett rum tillsammans med 2 andra. På eftermiddagen så åkte jag dit. Kenneth, Ida och Moa följde med. Mamma åt en halv bananmuffins och sedan fick det vara bra. Jag tror hon åt den för att jag tjatade på henne. Jag hade även köpt med mig lite bonaqua vatten med citronsmak som hon tyckte mycket om. Mamma var ju trött, men hon var ändå kontaktbar. Hon frågade bland annat Kenneth om han tyckte hon såg väldigt annorlunda ut. Han sa att hon hade förändrats en del. Vad sjutton säger man?? Syrran kom också dit. Vi hade tänkt vi skulle tvätta hennes hår på kvällen men hon var lite trött sa hon. Vi följde med mamma till toan och hjälpte henne med en ny blöja. Syrran sa: ”nu får vi igen för alla blöjbyten du fick göra på oss!” När jag drog upp sjukhusskjortan på mamma sa hon AJ. Jag rörde henne knappt. Men hon kände av tyget från skjortan mot huden. Brorsan kom och vi satt ett tag alla vi tre runt mammas säng. Mamma suckade och sa: ”Nu mår jag bra.” Vi ryckte till allihopa. Var det dags nu? Men hon var väl lugn. Efter ett tag så gick brorsan och syrran ut för att fråga vad ultraljudet hade visat. Men vi fick inget svar på det. Innan jag gick från mammas rum sa hon: ”Hej då minstingen.” Jag kände det som om det var över från och med då.

11 november

(Nybodarna Härjedalen, från ett fönster sommaren 2007)

Dagen efter i tisdags när jag kom på morgonen så sa hon: ”När ni hade gått igår så låg jag och funderade… dom skämtar ju med mig. Det måste dom ju göra.”

Vad säger man om det? Det finns inget i livet jag hellre vill än att någon skulle säga att det inte var en riktig läkare och att allt var bara ett stort elakt skämt.

Men man kanske tror att dom skämtar just för att om man inte har så ont så är det ju svårt att tro man har cancer. Jag kom ju den dagen för att vara med när de gjorde gastroskopi på henne. Vem har kommit på ett så grymt instrument? Fy fan! Jag vet ju hur lätt mamma får kväljningar. Det var samma läkare som utförde det som berättade om hennes diagnos. Jag själv tyckte det var grymt att utföra den på henne. Varför? Det var ju konstaterat att hon har levercancer, räcker det inte då? De sköljde med steril vätska och sög tillbaka det för de skulle skicka vätskan på analys. Det dom hade sett när de gjorde gastroskopin var att hon hade åderbråck på tarmen, vilket är vanligt när inte levern fungerar som den ska.

Mamma var suveränt duktig. Klagade inte alls. Efteråt sa hon: ”Ja, jag har ju gjort det förr. Jag vet vad det innebär.” Till mig sa hon: ”Ja dom var snabbare här än vad dom var på Täby sjukhus.”

På eftermiddagen var det dags för röntgen. De körde ner henne med sängen och de ville ju röntga nacken för hon har haft ont där (kanske trodde de att cancern spridit sig dit) Jag satt där själv i båset och jag kände mig så ensam och ledsen så jag började gråta. Då var det en man som hade suttit i båset bredvid som gick förbi och sa klämkäckt: ”Jaha och här sitter du!” Han gick ganska snabbt när han insåg att jag inte var på humör för småsnack. Hon kom ut efter en stund och två sköterskor ilade iväg med sängen med mamma på. Jag ropade: ”Hallå, vart åker ni med min mamma?” Dom ursäktade sig och sa att hon måste göra en röntgen som man ligger i, för hon har ju svårt att sitta upp. HerreGud det hade ju jag kunnat meddela dem. Eftersom den andra röntgenavdelningen inte visste att hon skulle komma så var det då kö. Jag hörde hur mamma kämpade för varje andetag. Hon hade det jobbigt. Till slut kom hon in. Det tog inte så lång tid, när hon kom ut igen var hon ju inte piggare direkt. Hon mumlade något och sedan sa hon: ”…Men lova att du inte säger det till nå’n.” När jag frågade henne vad, kom hon inte ihåg vad det var hon sagt. Det kommer jag tänka på tills den dagen jag dör. Vad var det mamma ville säga mig. På eftermiddagen så frågade jag när läkaren kom varför de inte kunde sätta in näringsdropp för hon åt ju ingenting. Då sa läkaren, vi kanske ska sätta oss i ett annat rum. Då ville jag kolla av vart brorsan var någonstans. För jag ville ha han med mig. Jag ringde och Ubbe kom precis då. När jag sa till mamma att vi kommer snart tillbaka så log mamma till och det var som om hon visste. Vi satte oss i ett annat rum och läkaren sa: ”Det är ju levercancer och er mammas lever är ungefär som en skrumplever nu. När man är eller har varit överviktig och har diabetes så är det lätt att man kan få fettlever. Därifrån så kan man i värsta fall få cancer i levern. Det har ju då er mamma. Hon har även metastaser på lungorna. Det är inte vanligt att man får cancer i levern först. Utan den brukar sprida sig med blodet till levern. Men så har det inte gått till.” Sedan tittade hon på mig och sa: ”Det där du frågade om varför vi inte kunde sätta in näringsdropp på din mamma det gör vi inte för att vi tror att hon inte kommer överleva så länge. Så istället sätter vi in smärtstillande så hon får det så smärtfritt som möjligt den tiden som är kvar och det är frågan om några veckor.” Några veckor???? Men hallå???? Hur kan det gå så snabbt? Läkaren sa att hon trodde det här har varit i kroppen i några år. Sedan så skulle de göra en förfrågan om en plats på Bylehemmet (den sista anhalten), om mamma blev lite bättre. För hon skulle ju inte ligga kvar där. Jag tror mamma förstod när vi kom tillbaka. Ubbe försökte att förklara för henne för hon undrade vad läkaren sagt. Ubbe sa att vi var så ledsna. Mamma förstod. Vi sa allt förutom det läkaren sagt… att det var frågan om veckor. När Ubbe frågade om det var något som hon ville göra eller ville meddela någon, som till exempel någon i Lillhärdal så sa hon… Ja det är så synd. Jag skulle velat åka dit. Ubbe sa: ”Vill du åka dit?.” Jag är bombsäker på att Ubbe hade åkt med mamma på studs om hon hade sagt ja. Men hon ville ju komma dit en sommar.

(en väg i härjedalen sommaren 2007, tagen av min morbror Bertil)

10 november 2008

Klockan kröp fram. Jag och syrran åkte dit. Mamma hade ju rum på infektionsavd och därifrån var det egen ingång utifrån. När vi kom in blev jag chockad. Min mamma! Hon låg där liten och gul och skinnet stramade i ansiktet. Ögonen var med och klara, men dom var trötta. Hon hade ändrat sig mycket på drygt en vecka. Jag funderade när jag senast såg henne om det var längre sedan. Men nej. Hon hade alltså insjuknat så fort. Hon låg på infektionsavd för de trodde att hon kanske hade TBC, men det hade hon inte. Sedan kollade de upp ifall hon hade Hepatit C, men det hade hon inte heller. Sedan kollade de levern och där var det inte så bra. Läkaren kom in och satte sig hos henne. Jag , syrran o brorsan satt där. När läkaren tog en stol och satte sig nära mamma och sa: Vi har undersökt och kommit fram till att du har tyvärr levercancer. Det vi vill kolla upp är ifall det har börjat i levern eller om det har spritt sig dit. Mamma sa: ”Va? Vad sa du” Läkaren repeterade…

Läkaren hade gärna kunnat säga det igen så att jag också förstod. Levercancer???!!! Men det är ju obotligt väl?! Det dör man ju i. Min mamma kan ju inte dö i det. Inte nu, inte någonsin. Jag bara stirrade rakt fram och väntade på när tårarna skulle komma. Det tog ett litet tag. Men när jag såg min syrra och brorsa med tårar i ögonen så brast det för mig. Jag såg också att mamma tittade bara på läkaren, inte på oss barn. Det tror jag inte hon hade orkat med. Att se oss så ledsna. Sedan när läkaren hade gått så var det som om: ”Jaha…” Vad händer? Jag ville inte lämna mamma. Tänk vad hemskt att få veta något sånt att man har cancer och sedan ligga alldeles ensam i ett rum och fundera. Men vi gick när hon började bli trött. Hon hade börjat säga att hon hade kontakt med mormor och så undrade hon vart väskan var… ”hännä” sa jag då. Så hon yrade ju lite redan då.

(Mamma och Ida, midsommarafton i Näsaäng 2008)

Jag hade kontakt med syrran och brorsan under vistelsen i Egypten. Även om man inte kunde göra något därifrån kändes det bra att vara uppdaterad. Men svårt just också för att man var där. Jag kände mig ju också smått stressad på torsdag kväll för att jag helst ville hem. När vi kom hem hade syrran skrivit ett meddelande: ”Vi ska träffa läkaren imorgon måndag 10/11 kl 15, förstår om du inte orkar men det skulle vara bra om du var med.” Självklart. Helst hade jag velat åka till mamma på en gång. Men klockan var 22 på kvällen. Jag var otroligt stressad men jag anade inte att det var så illa som det var.

På onsdagen den 5/11 ringde mamma själv till syrran och sa: ”Nu måste vi åka in.” Mamma hade ont i nacken. Kunde inte gå ut till själva parkeringen utan hon stod kvar vid porten och väntade in syrran. Då var hon så pass dålig att syrran tänkte att de skulle ta en ambulans in. Men det gjorde de inte. Men syrran körde henne i rullstol när de väl kom fram till sjukhuset. Hon hamnade på avdelning 98 på Danderyd, vad som hände där är jag osäker på men hon blev flyttat till infektionsavdelningen för de skulle göra mer tester.

(Mamma på Kullön sommaren 2008)

På måndagen den 3/11 åkte syrran hem till mamma och då sov hon. Syrran ställde sig och gjorde frukost. Mackor och så. När mamma kom upp så sa hon: ”Ojdå, det hade faktiskt räckt gott och väl med gröt.” Sedan sa syrran: ”Och sedan när du ätit så ska vi till akuten.” Jaha ojdå sa hon då. Men hon följde villigt med. Mamma är man ju tvungen att säga till att nu gör vi det. Man kunde inte fråga henne för då var hon velig. De åkte in och satt på akuten ett bra tag. De sa att hon hade lunginflammation, fick medicin och åkte hem igen. Läkaren tittade på syrran och syrran sa att det såg ut som läkaren bad om ursäkt för att ha skickat hem mamma. Men det fanns ingen plats.

(Mamma på Nygård. Mors dag 2007. Jag skjutsade mamma på moppe dit. Det var jättekul tyckte hon.)

Mamma har ju mått risigt i nästan ett år. Inte så att hon har klagat, men har mamma någonsin klagat? Nej.

Hon har ju varit lite snurrig och så. Jag kom ihåg när hon var med mig och pratade med barnmorskan för första gången, det var väl i augusti 2007. Det är ju en sån grej som man brukar komma ihåg. Men efter några månader undrade hon om jag hade varit hos barnmorskan än. Jag sade att: ”Men du var ju med mig ju.” Hon sa att hon inte kom ihåg det. Det var ju en liten orolig varningsklocka.

Månaderna gick och jag tyckte hon blev smalare och smalare. Vid några tillfällen under årens lopp så har jag även sagt att jag tyckte hon var gul i hyn och i ögonvitorna. Men det viftade hon bort.

Hon var dålig på att äta, frågan var om hon åt något överhuvudtaget. Hennes blodvärden var ganska dåliga men läkarna kollade och de förstod inte varför. De hittade liksom inget fel. Det var vad mamma sa.

Hermatologen var inkopplad och hon fick lämna mer prover, men ingen kunde förstå varför hon mådde så dåligt som hon gjorde. Hängig och så. Hon hade ont i knäna, yr i huvudet. Några gånger ramlade hon. Men det var ju inte konstigt om hon inte åt som hon skulle så klart man kunde tappa balansen ibland. När de gjorde en undersökning och gick in ändtarmen så hittade de en polyp. Magsäcken var inflammerad och irriterad. Läkaren undrade om mamma inte hade haft ont. Nej sa hon då. Läkaren sa att hon kunde komma tillbaka om 2 år för det verkade inte vara någon fara... Nu finns inte mamma längre.
Mamma hade aldrig ont. Inte vad hon sa i alla fall. Hög smärttröskel, eller inte vill göra sina närmaste oroliga. Det vet man inte. Mamma tänkte alltid på andra i första hand, aldrig på sig själv. När vi sa till henne på sjukhuset om det var något hon ville ha? Vad som helst så fixar vi det. ”Vad skulle det vara?” Sa hon då.

I september så råkade hon ut för en riktigt jobbig hosta och förkylning som påföljd. Hon hade tänkt vaccinera sig men det kunde hon ju inte eftersom hon redan var sjuk. Hostan höll krampaktigt i sig och när man ringde ibland kunde man knappt höra vad hon sa för hon flåsade. Hon sa att det var jobbigt att prata i telefonen. Hon hostade mindre när hon inte pratade så vi la på.

Kenneth, min sambo, sa att det var viktigt att vi höll koll på mamma så hon inte blev värre.
I oktober 2008 verkade det som om mamma avskärmade sig mer på något sätt. Jag fick den känslan. Hon brydde sig inte så mycket. Hon tittade på sina såpor på tv’n och var ganska nöjd med det. Men hon drog sig undan mer och mer.



Den 2/11 åkte jag, Kenneth, Ida (min sambos dotter) och Moa (vår gemensamma dotter) till Egypten. Syrran hade mamma under kontroll och jag var inte orolig alls. Förväntade mig att hon skulle vara frisk när vi kom hem. Vad fel jag hade.

En vits på härrdalska

(mamma i Lillhärdal sommaren 2007)

”har du köpt nyklocka du, drar du upp ’na?”
”Nej ho går sjöl”

Det skrattade min moster och mamma åt, när jag inte förstod ”vitsen” på härrdalska. Jag förstår nog inte fortfarande om det är så kul? Men huvudsaken var att mamma skrattade så hon grät.

Fan också på ren svenska

Hur sjutton ska man ta sig igenom det här? Om mindre än en p-pillerkarta så kommer mamma vara borta. Hon kommer inte finnas med till jul. Hon kommer inte fråga efter kinin längre. Jag kommer aldrig höra henne prata härrdalska mer. Pappa och mamma kommer inte käbbla om årtal mer och vem som var gift med vem och varför. Kommer aldrig höra mamma säga: ”Bränn dig inte nu när du tar ut från ugnen.” (trots att man är 38 år är hon orolig för sånt) Mamma har aldrig skällt ut mig. Alla tyckte/tycker om min mamma. Det var ingen som tyckte något annat. När vi sa idag på sjukhuset att det kommer komma mycket folk och ska hälsa på, så sa vi: ”Det är priset du får betala för att du varit så snäll.” ”Dumsnäll” sa mamma då.
Jag kommer heller inte att glömma leendet hon gav mig när läkaren tog ut mig och min bror Ubbe när vi skulle få reda på att hon bara hade några veckor kvar. Det var som att hon förstod som om hon ville säga: ”Det är okej, det är lugnt.” MEN DET ÄR DET INTE. VARFÖR? DET ÄR SKIT, DET ÄR ORÄTTVIST. JAG ÄR FÖRBANNAD. VARFÖR?