chokladbitar från Anthon Berg

Nu har jag ju börjat att räkna kalorier när jag äter mat. Jag och Kenneth kör stenhårt med det och jag har faktiskt gått ner några kilo. Känns bra. Jag är precis mitt i att laga lunchmat till imorgon då jag letade febrilt efter basmatiriset som vi köpte igår. Men hittar det inte. Kenneth är ju den som stoppar in i kylen och skafferiet. Jag i princip bara trycker in grejerna, medans han kastar det gamla och ställer in allt i ordning.

Jag gick ut i vardagsrummet och hämtade en stol så jag kunde se högst upp i skafferiet. Där låg en bortglömd chokladask från Anthon Berg. Vem har köpt den tror ni? Jo mamma. Hon köpte den nog i somras till oss när vi firade midsommar ihop.
Jag klarar ju inte av marsipan så jag har inte ätit av den. Ingen annan i familjen heller.
Tror ni jag slängde den? Näe.
Den får stå där tills jag känner mig mogen att göra mig av med den.

Det är avsluten i livet som kan vara jobbiga...

Jag har tänkt på en sak...
Jag är ju lite bakåtsträvare, jag menar... jag tänker tillbaka mycket och är ganska nostalgisk. Men efter mammas död så har jag blivit mindre nostalgisk faktiskt. Vet inte varför...

Jag ska ta några exempel...
När vi gjorde oss av med den fruktansvärda skinnsoffan som utan att överdriva ömsade skinn så kände jag en enorm sorg. Det var ju i den som mitt vatten gick i när jag väntade Moa. Jag kan tycka att det är mer avsluten som är sorgliga nu än själva saken/grejen/tingesten.
När jag var liten och flyttade från Lahäll (jag var väl 11 tror jag) så rev jag faktiskt bort en bit av tapeten i mitt rum (syrrans gamla rum) och sparade det för att ha som minne. Jag kunde ibland ta fram den och gråta hejdlöst. Helt galet!

Nu idag så var det sista dagen på slussen (på mitt jobb) från och med måndag är det Solna som gäller eftersom vårt jobb flyttar dit. Flera på jobbet har den senaste veckan nästan räknat ner till dagens datum... "Nästa vecka vid den här tiden så går vi ut genom dörrarna och kommer inte tillbaka" "Nu är det sista måndagen, tisdagen onsdagen osv" "Nu är det sista lunchen här". Men jag har tänkt att... Näe, jag skiter i det faktiskt... visst är det synd att man inte har den underbara utsikten att titta på... men jag har ju ändå inte suttit och tittat ut speciellt ofta på den heller... jag har mer suttit med ryggen mot den på luncherna. Jag kom faktiskt att tänka på det när en person för någon dag sedan sa: "Men titta ut på utsikten!! Den får man inte se mer av snart". Vad sjutton.... "Ta ett kort, det varar längre!"
Det finns värre saker i livet.

När jag åkte tunnelbanan från Slussen och såg Coop skylten ovanför Katarinahissen tänkte jag:
Avsluten är ju till för att det kanske kan komma in nya fräscha spännande saker i ens liv. Slussen finns ju kvar, ja som den ser ut nu ett litet tag till i alla fall.

19/4

Ni vet vad det innebär... 5 månader sedan, det är det tråkiga... Det roliga är att Moa är 1 år och 1 månad idag.
Kram på er! Ska lägga mig nu. Ska upp 05.20 imorgon.

Kommer ihåg..

När man får barn själv så kommer man ihåg mer från sin barndom. Speciellt när jag sätter på Moa sina strumpor. Jag är så otroligt försiktig så jag inte ska råka nypa henne i hennes mulliga ben när jag ska dra upp dem. Sedan kom jag ihåg att när mamma satte på mig strumpor så råkade hon nypa till mig ibland. Jag kommer ihåg känslan faktiskt.

Nu börjar jag tänka efter igen...

Jag var ute och handlade och på väg hem i bilen så såg jag hur fint allting ute är. Det är vår och soligt och helt plötsligt började jag tänka på att jag nog aldrig sett mamma gråta. Hur konstig tanke är inte det, att helt plötsligt börja tänka på det?! Det är det jag menar med att jag aldrig vet när djupdykningen kommer liksom. Jag vet att jag och mina syskon har pratat om det, när vi städade ur hennes lägenhet att hon hade gråtit. Ubbe hade sett att hon fick tårar i ögonen när hon fick beskedet att hon hade levercancer. Jag sa till Ubbe: "Gjorde hon?. Det såg inte jag." Men det är ju faktiskt den självklaraste saken i världen. Då om någonsin, är det väl normalt att gråta. Ubbe sa: "Ja hon tog av sig glasögonen och torkade bort en tår." Ubbe satt mitt emot henne så han såg det. Jag hade ju själv börjat gråta då så jag såg väl inte det.

Så idag när jag satt i solskenet i bilen och Moa satt i sin bilbarnsstol och sov tänkte jag på hur hon egentligen tog det hela när vi hade gått, den där novemberkvällen den 10:e. Jag har gått tillbaka och där har jag skrivit att hon var trött när vi gick... Men jag hoppas verkligen någon gick in till henne och pratade ifall hon var ledsen. Jag har för mig också att hon dagen efter sa till mig att hon inte trodde de hade talat sanning. Att de bara hade skämtat med henne. Men jag vet också att mamma aldrig skulle erkänna att hon hade varit ledsen och gråtit. Hon tillhörde ju den eliten som inte tyckte man skulle tycka synd om sig själv. Man skulle minsann rycka upp sig.

Men i det läget så får man fan i mig tycka synd om sig själv.

Jag kunde se mamma framför mig...

Idag var det en sån där dag som var helt enkelt underbar... Det var varmt ute och solen sken. Jag gick ut med Moa en sväng. När jag drog henne i barnvagnen så tänkte jag att:"Det här skulle mamma ha gillat. Att bara sitta ute på en parkbänk och lapa sol ett litet tag. Jag kunde till och med se henne framför mig. Där hon log nöjt mot solen och värmen.

Många gånger ser jag så mycket av mamma i Moa. Det är det många som gör. Jag blir så nyfiken på hur Moa kommer se ut när hon blir äldre. Men jag vågar inte tänka så långt. Tänk om jag inte får uppleva det. Jag har blivit räddare nuförtiden. Mer försiktig. Inte för att jag var våghalsig förut, men jag tänker efter mer. Försöker vara mer förståndig. Men det är ju dags att det ska komma nu när jag är 38 år. Jag läste en artikel i "Vi föräldrar" om tre unga kvinnor som är föräldrar och har cancer. Det var så otroligt gripande att läsa. Behöver jag säga att jag grät när jag läste om det. Hur starka de var. Att kunna se sina barn i ögonen och bara vilja kunna se till att de ska få det bra i framtiden, när de inte kan göra något åt det.
Inte för att jag är sjuk, men jag är så enormt rädd för att dö. Jag vill inte lämna något nu. Jag vill vara med. Jag har ju precis hamnat på rätt plats i livet och är livrädd för att mattan ska dras undan och hur fort allt kan gå.

Men som sagt som mamma brukade säga, när klippkortet är fullt, då ska man inte vara med längre.

Fy bubblan vad pissigt jag har mått...

Det är konstigt det där hur det kan svänga så fort. Jag blir lika överraskad varje gång smällen kommer. Jag borde ju vara van nu.

Hela dagen igår var jättebra. Jag jobbade med månadsbokslut och hämtade Moa vid 15.50 på dagis och var inte alls stressad. Kom hem. Kenneth kom också hem så småningom. En snabb middag sedan skulle han iväg på en föräldraträff som hade att göra med Idas klassresa i maj. Jag kände mig väldigt harmonisk. Moa var, som hon alltid är, väldigt snäll... Kenneth kom hem runt 20 tiden. Moa hade somnat utan problem. Vi tittade lite på tv, pratade lite. Gick och la oss vid 22.20 och PANG... så kom det..., när Kenneth sa godnatt till Ida och jag låg själv i sängen innan han kom in i sovrummet, det är nästan så man ibland tror att man är hypnotiserad att man ska bli ledsen om någon just säger ett ord, eller en bokstav. Jag började gråta. Jag är osäker på om jag ens vet vad det var som gjorde att jag började gråta. Jag kom bara på att jag hade mått så bra och var så harmonisk och så kom jag på att jag saknade mamma och så brast det bara. Jag grät jättemycket. Tårarna bara rann och näsan blev jättetäppt och Kenneth tröstade mig så gott han kunde.
Vi somnade efter en stund och på morgonen kände jag mig väldigt slut på något sätt. Ja, så man kan göra när man har gråtit. Helt slut var jag. Det syntes på ögonen att jag hade gråtit. Jag tittade på Moa som sov så sött i sin säng (hon är sjukt morgontrött kan jag säga), jag började gråta för det... att mamma aldrig kommer att se henne så, aldrig kommer att se henne ta de första stapplande stegen. Jag är ju en hur stolt mamma som helst som vill visa alla hur duktig lilla Moa är och så kan jag inte göra det för mamma. Jag kan inte trösta mig längre med att mamma är säkert närvarande på något sätt. Det känns så, ursäkta uttrycket, jävligt hopplöst och intala sig det.
Jag funderade på hur jag skulle kunna genomgå den här dagen på bästa sätt. Jag vet ju liksom aldrig när jag börjar gråta. Men sedan kom jag på... det är ju pollentider nu ju! Det är ju bara att säga att man har blivit lite känslig för pollen.
Att säga på jobbet att man har fått bakslag och är jävligt låg just nu över att mamma inte finns längre är något som varken jag eller den jag utsätter för orkar med. Så om nån på jobbet undrade hur det var med mig så kunde jag ju alltid säga att pollena är för jävligt jobbiga i år.

Jag lämnade Moa på dagis och sedan var jag på väg mot jobbet. Tårarna började stiga när jag kom till slussen. Fasen också. Kom upp till jobbet. Tack och lov satt alla kollegor och stirrade in i sina datorskärmar. Tack och lov att hon som alltid brukar komma förbi bordet och säga godmorgon vinkade ett glatt godmorgon 50 meter längre bort i hallen den här morgonen.
Jag gick in i vilorummet och satt där och snyftade i 20 minuter. Sedan jobbade jag och var helt slut igen. Nu orkar jag inte gråta mer idag, tror jag ...
fast jag vet ju aldrig när det kommer....

Och pollena är ju för jävliga i år som sagt.

Genetisk utredning igår...

Igår var jag och syrran på Karolinska för att gå på en genetisk utredning. Det slog oss nog båda två hur lite vi vet om våra släktingar... Vi gick igenom även pappas sida, det var ju knepigt att bara komma ihåg vad kusinerna heter... har dom barn eller inte??? och hur många... Ja ja, såvitt de inte har eller haft cancer så var det inte så viktigt att sätta in dem i släktträdet. Fyrkant för man, ring för kvinnlig släkting. Om ringen var fylld så var det cancer. Streck över ringen = död i cancer. Hur konstigt det än må vara, så var det faktiskt intressant att följa släkten. Vi gick inte längre tillbaka än till mormor och morfar, farmor och farfar. Men det räckte... Men både jag och Anna-Carin tänkte väl att vi inte hade varit så förberedda på att ha samlat in information som skulle behövts. Födelsedata (år) t ex. på mostrar, morbröder, kusiner, fastrar osv. När vi hade gått igenom släkten så fick vi ett papper till varje släkting som dött i cancer. Dvs. Mormor Anna, Moster Elin och Moster Karin. Karins son Jan-Anders, och så självklart mamma. På dessa papper skulle vi skriva upp personnummer och få en påskrift av närmsta släkting att det skulle vara okej att ta ut journaler på dessa personer.

Det känns bra att vara en bit på väg. Om ca ½ år så är väl allt klart i bästa fall. Då får man reda på status, om man är i riskzonen. Vad man kan tänka på för att undvika sjukdomen i allra högsta grad.

Men är klippkortet fullt så är det. Är det meningen att man ska dö, så är det nog inte så mycket att göra åt.

åååå vad läskigt det var...

Det kändes nästan som ett slag i magen när jag var på affären. Jag hade hämtat Moa på dagis och så gick vi ner till affären för att köpa lite mat till ikväll. Jag såg ryggen på en kvinna, hade inte mamma varit död så hade jag gått fram och frågat "Men vad gör du här?!" Det var så likt så det var läskigt. Samma gråa kalufs, likadan jacka (koboltblå) och hennes svarta promenadskor. Jag tyckte till och med hon hade de militärgröna byxorna som var korta. Som nästan bara gick till vaden som hon brukade ha. Självklart steg tårarna upp i ögonen på mig, men det var allt. Men jag var tvungen att gå tillbaka till delikatessdisken för att se henne igen. Bara för att komma ihåg hur mammas kroppshållning var. Jag vet att man helt plötsligt tror sig se den som har dött. Det har jag läst i den där broschyren vi fick från sjukhuset. Den där om sorg och så. Men likväl så var det som ett slag i magen. Åååå vad jag saknar henne.