Ut och promenerade...

Nu var det väldigt längesedan jag skrev. Mamma finns fortfarande starkt i tankarna men livet håller ju liksom på. Dagarna försvinner i ilfart och det är svårt att få tiden att gå ihop trots att man "bara" är mammaledig.
Jag saknar mamma otroligt mycket. Nu när man har barn så blir det så extra påtagligt. Jag skulle vilja fråga mamma om jag var som Moa är nu, eller om jag var helt annorlunda som 3-åring. Vart Moa har fått olika saker ifrån, hur hon är som människa. Nu har det också kommit en till liten människa i vår familj. Han heter Max och är nu 7 månader. Fast han föddes 2 månader för tidigt. Det gör ont och hugger till i hjärtat att Moa och Max inte kommer träffa sin mormor någonsin. Hon som var den underbaraste kvinnan i hela världen, jag sträcker mig till att säga... Universum.

Jag var och promenerade häromdagen och hamnade utanför där mamma bodde. Kände mig nästan som en objuden gäst när jag gick in på cykelvägarna där och tittade upp mot balkongen där mamma bodde. Ingenting har förändrats. Jag började fundera på att mamma älskade sitt hem, sin lägenhet. Det var det enda hon också ville på slutet att få åka hem till sin lägenhet. Hon ville bara hem helt enkelt. Jag tänkte... men varför lät vi henne inte få komma hem? Kunde hon inte ha fått dö hemma? Det enda läkarna gav på slutet var ju morfin så det skulle väl hon kunnat få ha på dropp hemma eller något. Jag hade ju kunnat vara hemma med henne. Jag var ju mammaledig då. Jag och Moa hade kunnat sova där och jag hade kunnat sköta om henne.
Just då infann sig en skam hos mig när jag gick där på gångvägen. Varför gjorde jag inte det för henne? Hon ville ju faktiskt bara hem.

Minnen

Jag ligger på sjukhus nu därför jag födde Max, som egentligen skulle kommit den 19/10, bestämde sig för att titta ut den 23/8 istället... sedan dess (idag är det den 7/9) har jag legat inne på sjukhus och dels legat inne som patient själv pga havandeskapsförgiftning och högt blodtryck och sedan som mamma till Max för att ta hand om honom. Hans resa skriver jag mer om i Moa-bloggen senare.
I alla fall, idag var det fint väder så jag tänkte jag skulle ha tittat ut och gått till patienthotellet för att köpa prematurkläder till Max (storlek 44). Vilket innebar att man skulle gå förbi huset mittemot som är gastromottagningen, där mamma låg på slutet. Jag gick förbi rampen upp där infektionsavdelningsrummen låg där mamma befann sig när hon kom in och fick diagnosen levercancer. Sedan tittade jag upp mot husen och konstaterade att det var många rum som hade fönstret öppet... ni som läst denna blogg innan vet vad det innebar... att de på vissa sjukhus gör så när någon dör. Att de öppnar fönstret så att själen skall komma ut.

Sedan har jag också tänkt på det när jag ligger inne här och min familj är hemma. Jag fick nästan en klump i magen när jag stod ute i köket och saknade familjen och tyckte synd om mig själv. Men jag är här nu för att det är en positiv händelse som kommit in i vårt liv. Men mamma när hon låg på sjukhuset fick diagnosen levercancer, hur sjutton mådde hon på kvällarna när hon skulle sova och vara själv. Det kan jag ha ångest över. Att jag inte var här dygnet runt när hon var dålig. Jag saknar henne varje dag.

I Lillhärdal

(Moa vid den gamla spisen i bagarstugan i Lillhärdal, där mamma satt och värmde sina frusna fötter)

Det är nästan så att man kan säga att man ska åka och hälsa på mormor när man kommer hit till Lillhärdal. Men då blir man väl klassad som knäpp eftersom mormor inte finns längre. Här har jag spenderat många av mina somrar och jag vill att Moa ska få känna sina rötter. Även om jag själv är född i Täby så är det här en viktig del av mig, av min identitet. När Moa blir äldre och hennes ofödda syskon så ska jag berätta om mormor, vilken otroligt fantastisk kvinna hon var. Det jag sörjer mycket är att Moa inte hann träffa henne mer än 8 månader och att hennes syskon aldrig fick det. Jag kan ibland känna mig avundsjuk på min syster som fick känna mamma 9 år längre än vad jag fick. Men ändå har det inte hindrat mig från att bli en äldre mamma själv.

Men jag hade ju inte kunnat blivit mamma tidigare för då hade jag inte hunnit träffa min underbare sambo, Kenneth än och då skulle det inte ha varit en Moa som kom. Så allt sker i sin rätta takt, oavsett vad det är för något som händer. Allt händer av en anledning. Även att mamma gick bort när hon gjorde var väl en anledning, trots att man inte kan se den så finns den säkert för varför skulle hon annars gått bort.

Senare idag så ska vi ta oss ner till kyrkogården och säga hej till mamma/mormor.

Var i Härjedalen sista helgen i maj.

(Mammas gravsten, visst är den vacker!) (Med bomärket på sidan)

Det var skönt att åka upp till Lillhärdal i slutet på maj. Kändes som att komma hem till mamma. Trodde jag skulle börja gråta när jag såg hennes gravplats men det gjorde jag inte.

Jag var ledig på fredagen den 28:e maj. Syrran hämtade upp mig runt 13 och vi åkte iväg till gravstensfirman och hämtade stenen. Den gick in i bakluckan och det var två karlar med pirra som fick in den i bilen. De sa att stenen vägde runt 150 kg.

Vi körde lugnt och sansat och tog en fika med medhavda äggmackor med majonnäs på vid Tönnebro. Vi fortsatte sedan färden uppåt mot Härjedalen.

Efter att ha hälsat på moster Ylva och Göte i Sveg så kom vi till stugan vid 23 tiden på kvällen. Jag och syrran satt uppe och snackade till säkert 01.00. Jag tänkte att jag skulle ha problem att sova länge på morgonen eftersom jag är van vid en liten parvel hemma som vaknar upp runt 06:00. Jag har ju inte sovit borta alltför många nätter så det här var en liten prövning.

(Mysigt med levande ljus i stugan. Mamma var nog där och lyssnade på oss)

Men jag hade inga problem!! Jag sov till runt 09:00 båda dagarna vi var där.

På lördagen den 29:e maj (mammas födelsedag) så åkte vi dels till mammas favoritbro och ner till graven för att hälsa på mamma. Brorsan och Britta kom vid tre-rycket på eftermiddagen. De kom upp till stugan för att Ubbe ville kolla på stenen. Han ville "känna" på den som han sa... Anders som bor där på gården sa att Ubbe skulle passa sig så han inte skulle få pung-bråck när han ville lyfta stenen, för det gjorde ont det!

Om vi inte hade sagt till Ubbe på skarpen att han inte skulle lyfta stenen själv så hade han garanterat fått ont i både knäna och ryggen.

Vi fick kontakt med kyrkovaktmästaren och han mötte upp oss nere vid parkeringen vid kyrkan med pirra och det var inga problem och forsla stenen till sin rätta plats. Den passade så bra där. Vi stod och pratade länge och väl med vaktmästaren. Han sa att de i Lillhärdal tar aldrig bort gamla gravstenar utan de bygger ut kyrkogården istället. Det är inte så mycket kremeringar däruppe utan ganska mycket kistnedsättningar fortfarande. Det var lite förvånande. Det började regna efter ett litet tag och jag, ubbe och Britta gick och tittade på andra släktingars gravar när syrran stod kvar en stund vid mammas grav. Då kom en kvinna fram till syrran och sa:"Ni ska vara stolta över gravstenen. Den är väldigt fin!". Och det är den ju.

Vi åkte tillbaka till stugan och efter en stund kom moster Ylva och vi åkte ner igen till kyrkogården för att sätta lite blommor till på mammas grav. På väg därifrån så skulle jag känna på kyrkporten om den var öppen. Så fort jag ryckte till i porten så började kyrkklockan att dåna. Järnspikars vad rädd jag blev!

På kvällen så hade vi samlat ihop några släktingar (vi var totalt 9 personer) som skulle äta middag på värdshuset. Det var egentligen stängt där men de skulle hålla öppet för just "detta evenemang." Det tog ett tag innan vi förstod att det var vi som var "evenemanget". Only in Lillhärdal...

Efter en mycket god middag med efterrätt så hade ju Ubbe och Britta bokat rum där så vi fick sitta och titta på melodifestivalen där i själva vardagsrummet. Det var låst ut till själva receptionen och restaurangen. Men dit behövde man inte gå.

Vi kom väl hem till stugan ganska sent igen jag och syrran. Somnade ganska omgående.

Vi hade bestämt att vi skulle dra iväg ganska tidigt dagen efter så vi inte skulle komma hem alltför sent. Vi åkte ner förbi kyrkogården på mors dag innan vi styrde kosan hemåt. Vi sa Hejdå till mamma och vi ses igen.

Saknar du henne?

Igår pratade jag med pappa. Det var inget speciellt han ville, han ville väl bara prata av sig. Han var orolig för att han hade börjat få alzheimers. Han berättade att han hade, i onsdags, när han var på sjukhuset på ett av sina vanliga veckobesök (de håller koll på hans diabetes),så skulle han betala i p-automaten. Det hade han gjort många gånger förut. Men denna gång försökte han få in mynt i kortläsaren och det brukar ju inte gå så jättebra.
Jag sa då att:"Mamma var ju också lite förvirrad".
Han frågade: "Saknar du henne?" Jag kände direkt en klump i bröstet och jag sa:"Självklart, varje dag saknar jag henne. Jag tänker på henne varje dag."
Pappa sa: "Jag saknar henne också, jättemycket. Jag saknar henne också på lördagar när det är melodikrysset. Då brukade vi talas vid. Vem ska jag ringa nu och snacka skit med?" Jag sa: "Ring syrran. Mamma brukade alltid ringa henne om det var något hon ville ha svar på när det gällde just melodikrysset."
Ja, men hon svarar ju aldrig... sa han då.

Inatt har jag drömt om mamma. Visst gör jag det ofta, men ibland så tror jag att drömmen vill säga något. Som den här.
Jag var på begravning i Lillhärdal, där mamma ligger begravd. En annan skulle begravas. Jag vet inte vem det var. Men det var någon jag kände i alla fall. Den gravplatsen som tillhörde den personen var precis utanför kyrkporten. Närmre än mammas plats

När mamma levde så skämtade vi alltid om, när vi var i Lillhärdal, att hon hade bokat sin plats så nära kyrkporten. Blir mycket spring där.

I alla fall, jag pekade på mammas gravplats och sa: "Där ligger min mamma begravd." Alla gick dit istället och de sade: "Var?"
Jag sa: "Hon har ingen gravsten än, men hon ligger här." Då med ens såg jag mamma ståendes och titta ner på sin plats vid gravstenen bredvid. Hon var ingen vålnad, utan hon var verklig och stod och pratade med andra där. Jag frågade mina syskon som också var med att: "Har jag missat något? Är inte mamma död? Har jag drömt alltihop?" Men mamma var död. Men hon ville ändå vara med oss.
Sedan vaknade jag till. Jag kände en enorm tomhet när jag vaknade upp mitt i natten.

I höst kommer vi i familjen få tillökning. Det är daterat den 21 oktober. Troligtvis kommer jag vara mammaledig ett år igen, som jag var med Moa. Jag har ju sett i min dagbok att när jag var mammaledig med Moa så var jag väl och hälsade på hos mamma säkert 4-5 dagar i veckan då. Det var alltid så roligt att åka/gå dit med Moa. Hela mamma sken verkligen upp när hon fick se Moa. Men nu, som pappa säger... vem ska jag nu prata med?

gravstenen

Mitt i all hysteri kring årsbokslut och allt på jobbet så kom jag på att tänka ibland att mamma hade nog varit ganska stolt över att jag ror det i hamn. Jag är ju inte klar än. Men jag tror det kommer gå bra. Jag kan nog också så typiskt osvenskt klappa mig på axeln och tycka jag är ganska bra på det jag gör... Nu lär jag ju säkert få äta upp det på måndag då jag inser att jag gjort ett mastodontfel. Men som vi brukar säga på jobbet i krisfulla situationer... "Det är bra att man inte är hjärnkirurg i alla fall."För blir det liksom fel då, då är det ju kört.

När jag då är i den här bubblan som jag kallar det några månader om året så tänker jag inte på så mycket annat än på siffror och min familj såklart.

Jag fick ett mail till jobbet från syrran där ämnesraden sa: "gravstenen". Direkt så högg det till i magen på en gång. Jag öppnade det och det var en egentligen avstämning, hur långt vi kommit i mammas gravsten. Den är inte klar, men vi har inte bråttom eftersom vi tänkte åka upp i maj och sätta den på plats. Men det har blivit ett tillägg. Vi ska ha bomärket som mamma har varit med och tagit fram. Det ska vara på gravstenen. Det blir finfint.

Nytt år nya händelser...

Får se vad 2010 har att erbjuda. Jag saknar mamma något så otroligt mycket. Kan knappt fatta att hon gick bort för över ett år sedan.

Jag har faktiskt börja prata mer med henne när jag är själv. Jag tänker mycket på också hur mamma skulle gjort i olika situationer. När jag är ledsen så tänker jag mycket på henne. Men då försöker jag tänka på hennes skratt. Hennes skratt var så underbart när hon väl skrattade ut. Det där hjärtliga skrattet.

Jag kan inte påstå att jag saknar henne mer på högtider än andra tider. Saknaden är densamma, konsekvent.

Jag pratade med syrran häromdagen och hon och pappa hade suttit hemma hos syrran och pratat mycket om mamma och det framgick ganska tydligt att han saknade henne. En dörr slog igen med en smäll och då sa pappa: "Vad var det!!" Syrran svarade: "Det var väl bara mamma." Pappa sa något i typ: "Jaha, tror du det?"

Två dagar innan julafton så pratade jag med pappa och han berättade då att han hade ramlat och slagit sig. Han hade tappat medvetandet för en liten stund. Jag tyckte att han skulle kolla upp det, men han tyckte det var överdrivet. Då var det värre med revbenet som han hade ont i. Han hade slagit i det också i fallet såpass att han hade svårt att andas. Men det är liksom ingen idé att säga till honom vad han borde göra. Han vill nog bara prata av sig lite. Men jag är väl likadan där... Jag ska vara riktigt dålig eller orolig om jag ska till sjukhuset. Man blir ju för sjutton sjuk på sjukhus.

På nyårsafton när jag pratade med pappa så sa jag: "Undrar vad 2010 har att erbjuda då?" "Ja det är väl tur att man inte vet det!" sa han då. Jag tänkte fråga om han var dålig, men han skulle aldrig erkänna det. Han skulle dra till något klämkäckt i stil med: "Ont krut förgås inte så lätt".