Får se vad 2010 har att erbjuda. Jag saknar mamma något så otroligt mycket. Kan knappt fatta att hon gick bort för över ett år sedan.
Jag har faktiskt börja prata mer med henne när jag är själv. Jag tänker mycket på också hur mamma skulle gjort i olika situationer. När jag är ledsen så tänker jag mycket på henne. Men då försöker jag tänka på hennes skratt. Hennes skratt var så underbart när hon väl skrattade ut. Det där hjärtliga skrattet.
Jag kan inte påstå att jag saknar henne mer på högtider än andra tider. Saknaden är densamma, konsekvent.
Jag pratade med syrran häromdagen och hon och pappa hade suttit hemma hos syrran och pratat mycket om mamma och det framgick ganska tydligt att han saknade henne. En dörr slog igen med en smäll och då sa pappa: "Vad var det!!" Syrran svarade: "Det var väl bara mamma." Pappa sa något i typ: "Jaha, tror du det?"
Två dagar innan julafton så pratade jag med pappa och han berättade då att han hade ramlat och slagit sig. Han hade tappat medvetandet för en liten stund. Jag tyckte att han skulle kolla upp det, men han tyckte det var överdrivet. Då var det värre med revbenet som han hade ont i. Han hade slagit i det också i fallet såpass att han hade svårt att andas. Men det är liksom ingen idé att säga till honom vad han borde göra. Han vill nog bara prata av sig lite. Men jag är väl likadan där... Jag ska vara riktigt dålig eller orolig om jag ska till sjukhuset. Man blir ju för sjutton sjuk på sjukhus.
På nyårsafton när jag pratade med pappa så sa jag: "Undrar vad 2010 har att erbjuda då?" "Ja det är väl tur att man inte vet det!" sa han då. Jag tänkte fråga om han var dålig, men han skulle aldrig erkänna det. Han skulle dra till något klämkäckt i stil med: "Ont krut förgås inte så lätt".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar