Mitt i all hysteri kring årsbokslut och allt på jobbet så kom jag på att tänka ibland att mamma hade nog varit ganska stolt över att jag ror det i hamn. Jag är ju inte klar än. Men jag tror det kommer gå bra. Jag kan nog också så typiskt osvenskt klappa mig på axeln och tycka jag är ganska bra på det jag gör... Nu lär jag ju säkert få äta upp det på måndag då jag inser att jag gjort ett mastodontfel. Men som vi brukar säga på jobbet i krisfulla situationer... "Det är bra att man inte är hjärnkirurg i alla fall."För blir det liksom fel då, då är det ju kört.
När jag då är i den här bubblan som jag kallar det några månader om året så tänker jag inte på så mycket annat än på siffror och min familj såklart.
Jag fick ett mail till jobbet från syrran där ämnesraden sa: "gravstenen". Direkt så högg det till i magen på en gång. Jag öppnade det och det var en egentligen avstämning, hur långt vi kommit i mammas gravsten. Den är inte klar, men vi har inte bråttom eftersom vi tänkte åka upp i maj och sätta den på plats. Men det har blivit ett tillägg. Vi ska ha bomärket som mamma har varit med och tagit fram. Det ska vara på gravstenen. Det blir finfint.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar