Stor bal på Heda...

Fick precis ett mail från Ubbe och han i sin tur fick det ifrån vår kusin Per.

Det är en berättelse från förr av en kvinna vid namn Britt Sten.
Heda, kallas det ställe där mamma och alla hennes syskon växte upp. I berättelsen nämns Elin (mammas syster), Anna (mammas mor) och August (mammas far), Allan (mammas bror), Bagarstugan var det stället som mamma och jag på senare år hyrde på somrarna när vi var uppe. Den har alltid funnits där känns det som, fast numer renoverad och fräsch av Anders som har stället nu.

Här kommer berättelsen:

"STOR BAL PÅ HEDA

En dag sa Elin på Heda: Skulle vi inte ordna med en bal i bagarstugan på Heda?
Jag hade skivor och grammofon. Vi kom överens om att kommande lördag skulle det bli av bara Anna, August och småbarnen lagt sig.
Rut Svensson (Sikström) gick genvägen uppför berget, jag bar grammofon, Rut skivor. När vi nådde "Parken" (kallades så där Allans sportstuga byggdes) skulle vi gömma spelverket.

Sängdags för gårdsfolket, musiken sattes igång, mörkret kom. Då sade Elin: Vi tänder lampan (fotogenlampa) och vi dansade. Även folkparken hade dans, efteråt kom det mera balfolk. Elin tyckte det var dåligt ljus så hon satte på mer gas på fotogenlampan. Slutet kom ju och Rut skulle ligga över hos mig. Frampå dagen vaknade vi och Rut tittade på mig och sa: Vad konstig du ser ut, randig i ansiktet. Jag tittade på Rut och sa: Ja, du ser likadan ut, och då tittade vi på kuddarna som var helsvarta. Fotogenlampan hade osat och det värsta av allt var att det var flagor i Bagarstugan.

August var uppe först på morgonen. Städning av hela rummet, gardiner, väggar och skåp. Jag har tänkt sedan, vad dom fick ta reda på, stor barnaskara och stök i ladugård. Ingen av dom hade ett förebrående till oss vad vi förorskat.

Vilka människor! Och till detta hade Anna sett när jag och Rut kom med "musiken" jag skäms när jag tänker på det. Nu är det bara jag kvar av anordnarna.
Nedtecknat av Britt Sten"

Det är sådana här historier som är så otroligt roliga att läsa som man kan knyta an till. Om Britt skulle läsa det här så tackar jag jättemycket för att hon tog sig tid att skriva ner den till "Härrdalsbladet"

Idag var det en bra dag...

Idag var jag och Anna-Carin på ett ställe där de gör gravstenar.
Det ligger väldigt nära motorvägen men det kändes ändå som om man klev in på ett landställe så fort man kom in innanför grindarna. Det var ett lugn. Det var ganska rått ute men lukten av eld och ved gjorde att insidan av kroppen blev varm i alla fall. Det låg en hel del gravstenar med olika ristningar ute. Tänk vad mycket olika stenar och former det finns. Sedan fanns det lite naturstenar lite längre bort i en liten glänta. Vi såg nästan stenen samtidigt jag och syrran.
AC sa att den nästan ropade: "Ta mig, ta mig!" och det var faktiskt så. Den var jättefin.
En ljus sten, natursten, och sedan ska mammas signatur vara i svart på den. Det blir jättefint. Vi kommer att ta den upp till Lillhärdal själva och göra en cermoni av det. Eftersom det är snö nu och kallt så kommer detta ske till våren när inte marken är fryst eftersom vi troligtvis måste lägga ner den lite i jorden för att den ska vara vänd uppåt. Men det kommer bli bra. Det kändes i hela kroppen att det var så rätt.
Ni som läser detta och vet vem Runo var (min mosters man) känner igen när jag berättar om den är sucken han brukade göra. Den där utandningen att pust... nu är det klart liksom.
Så kändes det idag. En befrielse på något sätt.
Jag vet inte om jag gjorde en märkbar suck när vi satt inne i stugan där elden i kaminen sprakade för AC sa: "Känns det bra?" och jag sa: "Det känns jättebra."

Stenen symboliserar så mycket som mamma var. Ljus, stabil, enkel, jordnära och varm.

Ser tillbaka... ett år sedan...

Idag den 19:e november klockan 11.20 är det exakt ett år sedan mamma tog sitt sista andetag. Då sjuksystrarna öppnade fönstret i rummet där hon låg för att släppa ut hennes själ så den skulle få vandra vidare. Kanske över till BB avdelningen i huset mittemot.
Nej hon ska nog få vara en själ ett tag och sväva runt.
Det där med fönstret är en fin gest som jag alltid kommer att komma ihåg tills dagen jag drar min sista suck.

Jag kommer ihåg det som igår... känslan. Det är en klump i halsen.
Det jag heller aldrig kommer att glömma är det som Anna-Carin sa att hon aldrig känt sig stå mamma så nära som då. För mig så har jag aldrig känt mamma så långt borta som just då.
Tänk hur olika man kan känna.
Det jag också tycker är sorgligt är att Ubbe aldrig hann säga hejdå just den dagen. Men han hade tydligen träffat henne kvällen innan och sagt allt han ville säga.

Det känns underligt att jag inte har pratat med henne på ett år. Vi pratades ju vid väldigt ofta. Flera gånger i veckan om vi inte sågs.
På tisdag ska jag och Anna-Carin åka och beställa en gravsten. Det har inte blivit någon sådan förrens nu. Den kommer att bli så fin. Det vet jag och personlig.

Jag ser ganska mycket mamma i Moa också. Speciellt när hon äter och hennes små gester. Det är lustigt hur det kan visa sig så. Jag försöker alltsom oftast få in mamma i vardagen för Moa. Att säga till henne när hon gungar för snabbt i gungstolen att: "Nu skulle mormor se dig när du gungar sådär! Var försiktig!"

Jag Älskar Dig min allra käraste mamma. Du kommer alltid att vara den bästa och jag kommer för alltid att sakna dig.

Jag har ju inte berättat...

Förra helgen, under allhelgona-helgen så var jag och Moa runt i krokarna där vi bor och skulle hitta några gravljus. I centrumet var det totalslut. Helt otroligt. Men sedan åkte vi till mina gamla hemtrakter och köpte ljus. Det ligger också väldigt nära kyrkogården. Inte där mamma ligger (hon ligger ju i Lillhärdal) utan där min brors dotter ligger. Men mamma hade sin begravningscermoni där, i kapellet.

Vi hittade ett ljus och samtidigt så pratade jag lite med gamla grannar och så. Sedan när vi skulle åka så somnade Moa i bilstolen så då åkte vi hem och jag lämnade Moa med Kenneth istället och sedan åkte jag tillbaka dit. Det var ju jättemörkt då. I kapellet så var det öppet till 20.00. och när jag kom så var klockan 19.30.
Därinne satt det en dam redan. Vet inte alls hur länge hon hade suttit där. Men hon iakttog alla som kom in. Jag hade nog velat göra som henne. Bara sitta där ett bra tag och bara vara... men jag gjorde det inte. Jag betalade för två ljus och jag gick fram till boken där det står vilka som dött under året i datumordning. Fortfarande så var det en konstig känsla att se mammas namn där. Det var ganska jobbigt. Trodde inte jag skulle bli ledsen. Men det blev jag. Jag tände ljusen, ett för mamma och ett för andra närstående som dött.

Sedan åkte jag till min brors dotters grav och tände gravljuset. Där var det så otroligt vackert. Jag överdriver inte när jag säger att det var ca 7 olika ljus där. Det kändes hemskt när man gick förbi barngravarna och vissa hade inget ljus överhuvudtaget, eller så hade ljusen blåsts ut. Jag tände ett ljus bredvid Nicoles grav som hade slocknat.

Men det var en skön stund att få gå där och strosa och tänka.
Idag för ett år sedan så hade mamma varit inne på sjukhuset och de trodde då hon hade lunginflammation och fick antibiotika och blev hemskickad.
Vår lilla familj var i Egypten och trodde det hade blivit bättre med mamma eftersom jag inte hört något hemifrån. Men brorsan och syrran ville väl skona mig.
Jag kunde ju ändå inte göra något.