Ingen kunde kramas som mamma kunde. Dom var så varma och ärliga liksom. Jag saknar hennes kramar. Jag saknar det här att kunna känna sig liten och ompysslad. Sådär att man kunde känna sig liten och det var okej med det. Ibland så vill jag bara sitta ner och kramas länge, utan att säga något.
Den här kärleken mellan mamma och barn har jag ju först nu förstått vad den innebär. Det är ju omöjligt att kunna förklara för dem som inte har barn. Det är ju så...
Det finns ju ingenting som Moa skulle kunna göra för att få mig att tycka mindre om henne. Jag skulle älska och krama henne lika hårt ändå. Det är ju en villkorslös kärlek.
Det är sån kärlek jag saknar från mamma och kramar. Istället så kramar jag Moa extra hårt. Det är ju så det är.
torsdag 22 oktober 2009
onsdag 21 oktober 2009
Nu är det drygt 11 månader sedan.
Jag skriver ju även dagbok. En sån där som räcker i 5 år. Jag brukar titta på föregående år och är ganska befriande glad över att man inte är där igen. För ett år sedan så höll vi på som bäst att ladda inför vår Egyptenresa till Marsa Alam. Det var ju där jag fick samtal från syrran att mamma var dålig. Men jag förstod aldrig hur dålig. Jag skrev ju vykort därifrån att jag hoppades att hon skulle vara frisk när vi kom hem. Men hon var allt annat än frisk när vykortet kom fram. Då höll vi på som bäst att rensa i hennes lägenhet. Tänk vad lite man vet och vilken tur att man inte vet många gånger. Jag tänker och saknar henne varje dag. Snart så har vi stenen på banan också. Syrran har gjort ett förslag på hur den ska se ut till en gravstensfirma och sedan får vi se när vi kan få upp den till Lillhärdal.
torsdag 8 oktober 2009
Kunde ha varit en skitjobbig dag idag...
Idag fyller jag 39 år. Ruskigt!
Som min pappa sa: "Ja du födde verkligen Moa i elfte timmen" Hon är ju nu ca 1 ½ år.
Han frågade också hur min dag skulle bli om vi skulle hitta på något speciellt. Men eftersom Kenneth jobbar och det är vardag så blir det en dag som alla andra. "Jaha, som vanligt då." sa pappa. Men jag sa: "Det är väl bra att det blir som vanligt. Det finns ju dagar som inte alls är roliga."
Det som jag tyckte kunde vara jobbigt med idag var att jag inte skulle få just ett specifikt samtal idag. Där en röst i andra änden skulle säga: "Grattis på födelsedan idag minstingen (eller så kanske hon hade sagt Gum-tina!)" Bara tanken att hon inte skulle höra av sig idag fick nästan mina tårar att rinna över. Men jag klarade det.
Men nu när jag skriver så rinner det tårar. Men det är nog bra för jag har en ögoninflammation som behöver rensas ur ögonen. Det finns något bra med allting.
Jag har fått jättemycket sms och samtal och kort idag. Tack allihopa!.
Jag saknar mamma. Det gör jag. Men någonstans så vet jag att hon önskar mig en glad födelsedag i alla fall.
Jag har ju inte berättat om när jag och syrran var på den genetiska utredningen på Karolinska. Jag åkte från jobbet och självklart var jag sen. Syrran var redan där. Det är helt galet men sedan jag fick Moa har jag blivit tids-optimist. Det borde väl vara tvärtom? Innan Moa så kunde jag vara en halvtimme före utsatt tid. Nu kommer jag alltid försent. Jag åkte direkt från jobbet till KS så jag hade inte ens Moa med.
I alla fall. Jag och syrran pratade med en läkare i ca en timme om hur vi skulle gå vidare och det är ju ett problem att gå vidare eftersom det inte är riktigt satt hur rutinen ska vara när det är fråga om levercancer. T ex när det gäller tjocktarmscancer så har de riktlinjer som de följer att man ska undersöka sig en gång om året osv... men för detta fanns det inte något. Men vi kom fram till att båda mina mostrar och min mormor hade samma typ av cancer som de dog i. Men mamma hade en annan typ, så genetiskt trodde han inte att det kunde vara. Han ville gärna kolla upp om han kunde ta vävnadsprov från dem och kolla upp om det var något som stack ut från det vanliga. Men när det gällde mig och syrran så sa han att han kunde skicka en remiss på att vi bör kolla vår lever vartannat år ungefär. Syrran har ju tagit leverbiopsi och lite annat också, så hon finns ju redan i rullarna. Jag däremot vet att jag hade bra levervärden när jag var gravid i alla fall. Jag har ju inte gjort en hälsokontroll på säkert 20 år. Så det är väl kanske dags att ta sig i kragen och göra lite kollar.
Som min pappa sa: "Ja du födde verkligen Moa i elfte timmen" Hon är ju nu ca 1 ½ år.
Han frågade också hur min dag skulle bli om vi skulle hitta på något speciellt. Men eftersom Kenneth jobbar och det är vardag så blir det en dag som alla andra. "Jaha, som vanligt då." sa pappa. Men jag sa: "Det är väl bra att det blir som vanligt. Det finns ju dagar som inte alls är roliga."
Det som jag tyckte kunde vara jobbigt med idag var att jag inte skulle få just ett specifikt samtal idag. Där en röst i andra änden skulle säga: "Grattis på födelsedan idag minstingen (eller så kanske hon hade sagt Gum-tina!)" Bara tanken att hon inte skulle höra av sig idag fick nästan mina tårar att rinna över. Men jag klarade det.
Men nu när jag skriver så rinner det tårar. Men det är nog bra för jag har en ögoninflammation som behöver rensas ur ögonen. Det finns något bra med allting.
Jag har fått jättemycket sms och samtal och kort idag. Tack allihopa!.
Jag saknar mamma. Det gör jag. Men någonstans så vet jag att hon önskar mig en glad födelsedag i alla fall.
Jag har ju inte berättat om när jag och syrran var på den genetiska utredningen på Karolinska. Jag åkte från jobbet och självklart var jag sen. Syrran var redan där. Det är helt galet men sedan jag fick Moa har jag blivit tids-optimist. Det borde väl vara tvärtom? Innan Moa så kunde jag vara en halvtimme före utsatt tid. Nu kommer jag alltid försent. Jag åkte direkt från jobbet till KS så jag hade inte ens Moa med.
I alla fall. Jag och syrran pratade med en läkare i ca en timme om hur vi skulle gå vidare och det är ju ett problem att gå vidare eftersom det inte är riktigt satt hur rutinen ska vara när det är fråga om levercancer. T ex när det gäller tjocktarmscancer så har de riktlinjer som de följer att man ska undersöka sig en gång om året osv... men för detta fanns det inte något. Men vi kom fram till att båda mina mostrar och min mormor hade samma typ av cancer som de dog i. Men mamma hade en annan typ, så genetiskt trodde han inte att det kunde vara. Han ville gärna kolla upp om han kunde ta vävnadsprov från dem och kolla upp om det var något som stack ut från det vanliga. Men när det gällde mig och syrran så sa han att han kunde skicka en remiss på att vi bör kolla vår lever vartannat år ungefär. Syrran har ju tagit leverbiopsi och lite annat också, så hon finns ju redan i rullarna. Jag däremot vet att jag hade bra levervärden när jag var gravid i alla fall. Jag har ju inte gjort en hälsokontroll på säkert 20 år. Så det är väl kanske dags att ta sig i kragen och göra lite kollar.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)