Mitt i all hysteri kring årsbokslut och allt på jobbet så kom jag på att tänka ibland att mamma hade nog varit ganska stolt över att jag ror det i hamn. Jag är ju inte klar än. Men jag tror det kommer gå bra. Jag kan nog också så typiskt osvenskt klappa mig på axeln och tycka jag är ganska bra på det jag gör... Nu lär jag ju säkert få äta upp det på måndag då jag inser att jag gjort ett mastodontfel. Men som vi brukar säga på jobbet i krisfulla situationer... "Det är bra att man inte är hjärnkirurg i alla fall."För blir det liksom fel då, då är det ju kört.
När jag då är i den här bubblan som jag kallar det några månader om året så tänker jag inte på så mycket annat än på siffror och min familj såklart.
Jag fick ett mail till jobbet från syrran där ämnesraden sa: "gravstenen". Direkt så högg det till i magen på en gång. Jag öppnade det och det var en egentligen avstämning, hur långt vi kommit i mammas gravsten. Den är inte klar, men vi har inte bråttom eftersom vi tänkte åka upp i maj och sätta den på plats. Men det har blivit ett tillägg. Vi ska ha bomärket som mamma har varit med och tagit fram. Det ska vara på gravstenen. Det blir finfint.
lördag 30 januari 2010
fredag 1 januari 2010
Nytt år nya händelser...
Får se vad 2010 har att erbjuda. Jag saknar mamma något så otroligt mycket. Kan knappt fatta att hon gick bort för över ett år sedan.
Jag har faktiskt börja prata mer med henne när jag är själv. Jag tänker mycket på också hur mamma skulle gjort i olika situationer. När jag är ledsen så tänker jag mycket på henne. Men då försöker jag tänka på hennes skratt. Hennes skratt var så underbart när hon väl skrattade ut. Det där hjärtliga skrattet.
Jag kan inte påstå att jag saknar henne mer på högtider än andra tider. Saknaden är densamma, konsekvent.
Jag pratade med syrran häromdagen och hon och pappa hade suttit hemma hos syrran och pratat mycket om mamma och det framgick ganska tydligt att han saknade henne. En dörr slog igen med en smäll och då sa pappa: "Vad var det!!" Syrran svarade: "Det var väl bara mamma." Pappa sa något i typ: "Jaha, tror du det?"
Två dagar innan julafton så pratade jag med pappa och han berättade då att han hade ramlat och slagit sig. Han hade tappat medvetandet för en liten stund. Jag tyckte att han skulle kolla upp det, men han tyckte det var överdrivet. Då var det värre med revbenet som han hade ont i. Han hade slagit i det också i fallet såpass att han hade svårt att andas. Men det är liksom ingen idé att säga till honom vad han borde göra. Han vill nog bara prata av sig lite. Men jag är väl likadan där... Jag ska vara riktigt dålig eller orolig om jag ska till sjukhuset. Man blir ju för sjutton sjuk på sjukhus.
På nyårsafton när jag pratade med pappa så sa jag: "Undrar vad 2010 har att erbjuda då?" "Ja det är väl tur att man inte vet det!" sa han då. Jag tänkte fråga om han var dålig, men han skulle aldrig erkänna det. Han skulle dra till något klämkäckt i stil med: "Ont krut förgås inte så lätt".
Jag har faktiskt börja prata mer med henne när jag är själv. Jag tänker mycket på också hur mamma skulle gjort i olika situationer. När jag är ledsen så tänker jag mycket på henne. Men då försöker jag tänka på hennes skratt. Hennes skratt var så underbart när hon väl skrattade ut. Det där hjärtliga skrattet.
Jag kan inte påstå att jag saknar henne mer på högtider än andra tider. Saknaden är densamma, konsekvent.
Jag pratade med syrran häromdagen och hon och pappa hade suttit hemma hos syrran och pratat mycket om mamma och det framgick ganska tydligt att han saknade henne. En dörr slog igen med en smäll och då sa pappa: "Vad var det!!" Syrran svarade: "Det var väl bara mamma." Pappa sa något i typ: "Jaha, tror du det?"
Två dagar innan julafton så pratade jag med pappa och han berättade då att han hade ramlat och slagit sig. Han hade tappat medvetandet för en liten stund. Jag tyckte att han skulle kolla upp det, men han tyckte det var överdrivet. Då var det värre med revbenet som han hade ont i. Han hade slagit i det också i fallet såpass att han hade svårt att andas. Men det är liksom ingen idé att säga till honom vad han borde göra. Han vill nog bara prata av sig lite. Men jag är väl likadan där... Jag ska vara riktigt dålig eller orolig om jag ska till sjukhuset. Man blir ju för sjutton sjuk på sjukhus.
På nyårsafton när jag pratade med pappa så sa jag: "Undrar vad 2010 har att erbjuda då?" "Ja det är väl tur att man inte vet det!" sa han då. Jag tänkte fråga om han var dålig, men han skulle aldrig erkänna det. Han skulle dra till något klämkäckt i stil med: "Ont krut förgås inte så lätt".
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)