Saknar dig

Å vad jag skulle vilja sitta och prata med mamma. Jag kunde prata med henne om allt. Om jag var irriterad på någon, om det var något med jobbet som jag hakade upp mig på, då jag var singel pratade jag killproblem med henne. När mitt singelliv gick över i samboförhållande (tack och lov) så kunde jag vädra ut tankar om det och när Moa kom, kunde jag prata med henne om mitt liv, min nya förvirrande roll som mamma.
Jag kunde kort och gott berätta allt och vadsomhelst för henne och hon lyssnade alltid,
dömde mig aldrig, älskade mig alltid för den jag var.
Ibland behövde vi inte prata alls. Men jag saknar just det... att kunna prata av mig om vadsomhelst. Ingen känner mig som mamma gjorde.

Det skulle vara så kul att berätta hur det går på jobbet. Att jag trivs nu, vilket var lite si och så med förut. Mina tankar kring Moa, hur jag var när jag var liten. Är jag lik henne? Har hon samma gester som jag hade, trippade jag också på tå? Hur var mina sovrutiner, kunde jag bara lägga mig ner och sova, eller var jag svårnattad? Vilken var min favoritmusik när jag var liten?
Var verkligen "fem myror", eller "Trazan och Banarne" mina favoriter. Jag kan se på Moa och undra om jag gjorde och var likadan som henne när jag var liten.

Jag saknar dig mamma så fruktansvärt.

När jag och mamma var på bio...

Idag har jag saknat mamma något så fruktansvärt. Det var inget speciellt, bara att jag ville prata med henne. Jag kom tidigt till jobbet och lyssnade samtidigt på radion när jag jobbade. Då spelades en ballad och tårarna började komma. Jag hörde mamma inom mig och hon skulle sagt: "Men nu får du skärpa till dig! Jag gick bort för snart 9 månader sedan! Nu får du rycka upp dig!". Men jag tänkte skriva om en rolig händelse trots allt...

Det var ju ganska längesedan år 2004, men jag kommer ihåg det, som om det var igår.
Jag och mamma var och såg på "Passion of the christ", en riktigt bra film, men väldigt rå och brutal som visade Jesu död som inte alltför smickrande. Jag tror det var tortyr i säkert en kvart med spikklubbor och allehanda hemskheter.

När jag går på bio så får jag lätt panik faktiskt. Det är inte så många som vet det. Men jag vill gärna sätta mig så nära gången som möjligt om jag skulle behöva springa ut snabbt på toan. Detta var en sådan gång. Jag gick iväg till toaletten och kissade. Jag kom tillbaka och de höll fortfarande på och slå honom.
Då tittar mamma lite förbryllad på mig och så sa hon... "Jag tror inte det här är riktigt rätt..." Jag frågade "Vad?" "Jag har nog fel film i hörslingan, för nu skrattar dom i örat, och det är väl ingen komedi det här?"
Det lustiga med det hela var att filmen var nästan slut vid det tillfället, så mamma hade lyssnat på humor under hela filmen.

Det var en rolig händelse. Det kunde vi skratta åt ett tag.

En saknad...

(Moa med mormor för exakt ett år sedan, augusti 2008)

Saknaden kommer ju alltid att finnas med mig.
Som igår när jag var med Moa i barnpoolen vid ett utomhusbad där vi bor.
Då var det en tjej, eller kvinna, i min ålder som var där med sin dotter. Kvinnans mamma var också med.
De lekte och mormor kastade en hink med vatten mot sin dotter. Dotterdottern skrattade så hon kiknade. När jag satt där vid poolkanten med Moa så önskade jag att Moa skulle få uppleva samma sak. Men det får hon ju inte. Inte med mormor i alla fall. Moa satt ju där själv glad i hågen och plaskade. Men det är ju jag som känner saknaden åt Moa på något sätt. Jag tycker det är synd att Moa inte kommer få lära känna sin mormor.

När jag och Moa gick till badet så var hon, som alltid, på ett strålande humör. Hon vinkade, log och slängde slängkyssar, till alla möjliga. Det var en dam som satt i gräset som fick sig några slängkyssar. Hon såg inte Moa för det var för långt bort. När damen försvann bakom trädet när vi gick på gångvägen så sa Moa: "Botta". Jag sa: "Ja det verkar som det. Men hon finns där. Precis som mormor... du kan inte se henne men hon finns överallt." Inte för att Moa förstår det, men det kändes vettigt...