Mammas grav

Igår fick jag ett mms från min kusin Jens som bor i Lillhärdal. Han och hans mamma, Viola, hade varit på kyrkogården i fredags och satte blommor på mammas grav på hennes födelsedag. Titta vad fint det är. Det tackar jag enormt mycket för. Tack Jens för bilden!.

Och till mamma... Grattis på mors dag. Älskar dig!

Tänker på mamma

Ja, nu sitter jag här på balkongen alldeles själv, med ett levande ljus tänt till minne av mamma. Min/vår älskade mamma. Hon var mångas vän och ingens fiende. Möjligtvis kunde väl mopedisterna känna av det onda ögat från våning 4 när de åkte utanför på cykelbanan.

Mamma är så fruktansvärt borta. Jag vill känna av henne, men jag känner ingenting. Det är väl kanske svårt att känna någonting annat än sorg och saknad fortfarande.

Jag tänker på mamma varje dag. Hon finns i mitt huvud, i mina tankar. Så fort jag ser en kvinna med samma kroppstyp som mamma hade och grått kort hår då skulle jag bara vilja rusa fram och krama om. Jag vill lura mig själv att få känna mamma krama mig. Jag kände mig alltid trygg när jag fick en kram av mamma. Vi kramades alltid när vi träffades och när vi skildes åt.
Jag saknar de kramarna.
Jag saknar våra samtal. Jag saknar henne.

Mitt liv som mamma har ju bara varit i lite drygt ett år men jag kan fortfarande känna mig väldigt liten och vilja ha en spontankram av mamma. Men jag kommer inte få några fler från henne.

Ibland kan jag känna mig väldigt patetisk när jag kan känna tårarna hetta till i ögonen. När ska detta vara över? Ibland säger jag till mig själv: "Skärp dig nu, Jenny!" Jag vet inte om jag försöker efterlikna hur mamma skulle kunna ha sagt. "Men nu får du ta och rycka upp dig!" Det skulle hon lätt kunnat sagt och så skulle man se i hennes ögon att hon också kunde vara ledsen för att jag var det.

Ubbe mailade imorse till mig och syrran att vi skulle tänka extraextra mycket på mamma idag. Syrran messade att hon tänker extra på mamma idag.
Pappa ringde mig när jag stod och väntade på bussen hem från jobbet. Han frågade hur jag mådde och han sa: "Ja, idag skulle Anna-Greta fyllt 73 år. "
Jag är glad över att han kom ihåg det för han säger alltid att han har problem att komma ihåg födelsedagar. Men han kom ihåg idag.
Det bevisar bara hur otroligt speciell och omtyckt mamma var.

Idag åkte jag förbi där hon bodde. Jag såg inte så mycket av balkongen för det var väldigt lummigt med träden.
Så gott som varje år den 29:e maj satt vi på hennes balkong om det var fint väder, men inte längre.
Just nu, helt plötsligt så hugger det till i magen när jag kom att tänka på hur ombonat och mysigt hon hade. Det hade hon speciellt vid jul.

Ljuset på balkongen ska få lysa tills det slocknar. Jag har gått in nu för att det är lite kyligt. Näsan är täppt men det beror inte på förkylning. Ögonen har runnit och det beror inte på allergi. Det enda man kan göra är att ta en dag i taget, mer kan jag inte göra. Vissa dagar är bättre än andra, men så kommer det alltid att vara.

"Glöm inte mamma på söndag..."

Det går ju en reklam nu, eller rättare sagt inte bara en utan hundratals, känns det som...
att man inte ska glömma mamma på söndag... Nej hur kan jag göra det... finns ingen sportslig att jag kan glömma mamma på söndag. Kommer inte glömma mamma på fredag heller, den 29:e när hon skulle fyllt 73 år.

Jag vill komma på en egen ritual som jag kan ha när det är den 29:e maj. Som jag kan göra varje år. Det ska inte kännas som någon påtvingad sak... jag tänker inte ta på mig att åka ca 45 mil till Lillhärdal och gå till graven och sätta mig där...
Jag kommer nog sätta mig på balkongen med ett levande ljus som jag kommer tända för henne. Jag kommer köpa gula tulpaner, eftersom mamma älskade just gula tulpaner. Ljuset ska få brinna tills det slocknar själv. Jag ska göra det på kvällen när Moa har somnat. Kenneth kommer jobba och Ida har då åkt till sin mamma över helgen. Då ska jag sätta mig på balkongen och lukta på tulpanen och kanske skriva ett tankebrev till mamma och sitta själv och få vara med mamma mentalt en stund.

Fick ett sms

Jag gjorde ju slag i saken och gav några frökapslar till Rickhard och bad honom ge dessa till Anna, min kusins sambo, som jag skrivit tidigare om på bloggen att jag skulle göra. Fick ett mess av Anna, i förrgår. Hon berättade att plantorna hade börjat komma på "blomma för dagen" blomman.
Kunde aldrig ana att jag kunde bli så glad för en blomma :-)
Tack Anna!

Det är exakt ett halvår sedan...

det känns som flera år... fast det bara var 6 månader sedan mamma gick bort.

Jag kom på mig själv sitta och tänka på allt och ingenting på väg till jobbet igår... när man sitter på bussen så är det ganska skönt att bara sitta och tänka och inte prata med någon.. bara sitta och titta ut genom fönstret och tänka... komma ihåg, minnas...

Jag försökte komma ihåg hur mamma lät. Hennes röst... bara det där att jag var tvungen att tänka efter gör mig rädd, rädd att jag ska glömma.

Men sedan kom jag ihåg... hennes skratt, hennes röst och hennes, som jag kallade det för... "bankrösten". Hon använde alltid bankrösten när hon skulle prata med någon myndighet och då förstod man att det var allvar. Hon kunde ta fram den när jag skulle presentera en ny pojkvän och jag bönade och bad henne att inte låta så. Hon log alltid lite lurigt och sa att hon inte förstod vad jag menade.
Ibland så sa jag till henne att hon inte skulle använda bankrösten när jag var med henne någonstans där hon skulle behöva ta fram den. Jag tyckte det var så jobbigt. Ville bara sjunka genom jorden... vad skulle jag inte ge för att få höra den igen. Hon skulle gärna få stå på Globens scen inför en fullsatt arenaoch ta fram rösten och jag skulle stolt stå bredvid och njuta... men jag kommer inte få höra den igen, inte i det här livet. Jag hoppas verkligen att jag får träffa henne någon annanstans, någon annan gång.

Det var en signal som lät på bussen, en dov ödesmättad signal. Först trodde jag det var radion framme hos chauffören som spelade en ödessymfoni, för han lyssnade på klassisk musik. Sedan insåg jag att det var själva bussen som lät. Jag skulle bli deprimerad om jag hade en sådan arbetsmiljö att lyssna på det där ljudet hela dagen. Okej, chauffören såg inte så uppåt eller pigg ut heller. Kan inte klandra honom.

Sedan åker vi alltid förbi ett hus som jag finner alldeles otroligt fascinerande. Jag ser nämligen ingen dörr någonstans på det. Jag kallar det huset utan dörr. Det står ofta en polsk bil utanför med släp. Det är väl byggjobbare kanske... Dom ska väl hitta dörren, eller nåt.

Jag kommer på mig själv att jag inte tittar åt huset där mamma låg sina sista dagar i livet längre... det är som att jag missar det varje gång. Eller så ser jag det men att jag inte reflekterar att jag tittar på det.

Men det är så otroligt hur ont det fortfarande gör. Jag saknar henne något så obeskrivligt mycket. Jag kan inte förklara hur mycket. Det är som att man inte kan förklara kärleken man känner inför sitt barn till någon som inte har ett. Det går inte. Det är först när man har ett barn själv som man förstår hur den kärleken känns. Lika lite kan jag förklara hur det känns det jag känner, hur ont det gör.
Ni vet den här värkande känslan man kan ha i halsen när man varit ledsen och inte gråtit ut, utan man håller det inom sig. Hela kroppen känns liksom så.
Mamma jag älskar dig så ofantligt mycket.

Den blomstertid...

Nu börjar värmen komma ordentligt och jag såg framför mig hur mammas balkong alltid såg ut... Fullt med blommor... jag är ju så fruktansvärt dålig på blommor och hålla liv i dem. Så vår balkong ekar tomt med blommor... Istället är det 1 stol, 1 fällbart bord och 4 fälgar till bilen. Jag och blommor talar helt enkelt inte samma språk...
Men ändå när vi i början på detta året rensade mammas lägenhet så kunde jag inte för mitt liv göra mig av med ett brunt kaffefilter som var full med torkade blomkapslar som mamma hade sparat till detta år. Jag sparade det och jag visste att det var "blomma för dagen" blommor. När jag fick lite kapslar att så av mamma för några år sedan blev jag glad när jag fick typ en blomma på, sedan när man kom hem till mamma så kunde man inte ens räkna dem, så många var det. Hon var faktiskt duktig på blommor och jag var glad att hon aldrig bad mig vattna hennes blommor när hon inte var hemma ibland. Då hade hon inte haft blommor att komma hem till.

Igår fick jag reda på att min kusin Rickhard var nere i stan och han skulle komma på besök på kvällen. Då kom jag på en briljant idé när jag låg och vilade med Moa.
Jag ger Anna (Rickhards sambo) lite kapslar för att hon kanske skulle kunna sätta några vid mammas grav i Lillhärdal. Det är väl inte det mest vänliga klimatet däruppe, men är det meningen så går det. Ingen skulle bli gladare än jag, om det kunde bli några blommor där. Jag kan redan se framför mig hur stjälkarna slingrar sig upp över det redan befintliga korset som står där. Jag vet hur mycket mamma tyckte om de blommorna och det skulle kännas helt rätt om det skulle kunna sättas några där hon ligger. Sedan så är ju Anna helt enkelt GRYM på blommor och är det någon som kan det där är det hon.
Sedan tänkte jag ge brorsan och syrran några om de vill ha. De har ju trädgårdar. Sedan tänkte jag till slut ta mig i kragen och sätta resten ute på balkongen. Kenneth har redan köpt blomjord utan att jag bett honom så nu ska jag fixa till det. Sedan när hösten kommer så ska jag spara kapslarna till nästa år. På det sättet så kan jag alltid tänka på mamma och ha henne nära på nåt sätt.

Dra tillbaka tiden...

(Känner ni av den nästan obarmhärtiga hettan, lukten av het torkad jord och kan ni höra snickrandet på det nya hotellet i bakgrunden. Jag längtar tillbaka)

Jag har en skrivbordsbild på datorn hemma som är otroligt vacker. Kenneth tog den när vi var i Egypten i november. Jag kom så väl ihåg att jag tänkte jag skulle fotografera och filma så mycket jag bara kunde och jag instruerade Kenneth att han skulle ta bilden genom blommorna och visa det gamla torra bruna mot det vackra blommiga. Nytt möter gammalt liksom..

Bilden togs innan jag visste att mamma var såpass sjuk som hon var. Att jag trodde hon skulle vara frisk när vi kom hem. Det känns som om det var flera år sedan vi var där. Kändes tungt att några veckor senare, när vi städade ur hennes lägenhet kom vykortet från oss. "Hoppas du har det bra, vi har det suveränt bra med underbar värme och maten och drycken är betald redan. Hoppas du är frisk när vi kommer hem. Jag älskar dig". Men hon hann inte få det. Det verkar som om man går 2 steg framåt och 10 bakåt hela tiden... Är så enormt svårt att bearbeta och gå vidare. Men det får väl ta den tid det tar. Nu har det varit så mycket jobb på jobbet så jag har inte hunnit tänka efter överhuvudtaget. Det kommer när jag är ledig. Idag när jag var i centrum så var det en dam som gick med rullator och hade grått hår och jag visste ju att det inte var mamma men det kändes ändå som en stor tung sten i mitt hjärta och mage.

Sedan så vet jag hur stolt mamma skulle vart om hon kunde kört vagnen med Moa i idag. Moa fick så mycket leenden och folk kom fram och sa att hon var så söt. Mamma skulle ha sträckt på sig och varit så stolt över sitt barnbarn.

Saknar henne...

(Moa njuter av solen vid Näsaäng)

Idag har jag varit nere vid Näsaäng och haft med mig Moa. Jag kunde verkligen höra mamma i bakhuvudet säga:"Men har hon tillräckligt med kläder på sig? Det kan ju faktiskt blåsa ute och så är hon inte riktigt frisk heller." Hade mamma gått ut med henne så hade hon satt på Moa en fleece-overall som Moa fick i julklapp av sin moster.

Jag tänkte sätta mig vid bordet där vi firade midsommar förra året, när mamma var med. Men där satt det ett gäng ungdomar och var högljudda. Så jag gick förbi dem sneglandes.