hos läkaren igår...

Jag var hos läkaren igår för att få en remiss till KS för utredning av just levercancer. Jag har ju bytt i och med detta husläkare. Min förra fanns i Täby Kyrkby och jag var väl inte riktigt trygg med henne som jag hade där, plus att när jag nu bor i Näsbypark så är det ju smartare att jag har en husläkare i centrumet härnere. Det är ju enklare. Sedan är han ju Moas läkare också så det är bra.

Fick ju berätta lite historik som hänt i min familj och släkt. Han skulle självklart skicka en remiss, det var det ju inge snack om så det känns jättebra. Fick lämna blodprov för att kolla levervärdena innan, så dom är "up-to-date", jag tog ju det provet när jag var gravid också, för att syrran hade ju dåliga levervärden när hon var gravid, hon fick ju symptom som att det kliade på hela kroppen. Hon har ju fortfarande dåliga värden. Men jag klarade mig, jag hade "utan anmärkning" som det så fint heter.

Läkaren sa ju att det behövde ju inte ligga i generna. Det kan vara olika typ av cancer, men om alla hade dött i levercancer så är det ju inge bra statistik. Men det är ju det vi ska kolla upp i och med detta. Det är bättre att veta, känner jag. Att man kan sticka ett papper under näsan på en läkare att man gjort utredning, om man någon gång skulle bli dålig, att de kollar upp levern först, då kanske man vinner lite tid. Läkaren sa också att man kan klara sig med 25% av levern, såvida den inte täcker gallgången då är det inget vidare prognos. Det var det som jag förstått att mamma dog av, att den fanns just där.

Nu ska vi snart åka till Borås på en liten minisemester innan jag börjar jobba på måndag igen. Känns jättekonstigt att börja jobba igen. Det är jag verkligen inte beredd på. Jag skulle lätt kunna vara hemma med Moa ett tag till, men det är nog bra att jag har lite annat att tänka på. Att man får en egen identitet igen på nåt sätt. Nu är jag ju mamma Jenny och jag har väl tappat mig själv lite när jag är mamma, inget negativt i det. Men det ska bli spännande och lära känna mig igen.

Brev till mamma...

Ett bra sätt att bearbeta allting är att skriva av sig. Det är ju därför jag bloggar. Det känns som en befrielse. Nu kanske vissa av Er tycker att det totalt slagit slint för mig, men jag har faktiskt skrivit ett brev till mamma och vet ni vad... det känns faktiskt bra att ha skrivit det...

Hej mamma!
Det känns som åratal sedan vi sågs. Jag saknar dig så otroligt mycket ska du veta. Hoppas du har det jättebra och att du trivs där du är. Vi här hemma har det väl bra. Jag ska börja jobba snart och det känns väl sådär, men det är inget att göra åt. Det är som det är. Moa växer så det knakar, du skulle bara se henne och känna hennes hårda kramar. Det är guld värt när man känner sig nere. Det är guld värt annars också. Kenneth jobbar på och han trivs ganska bra. Ida går i skolan och har polare hemma nästan varje vardag. På helgerna sover antingen hon borta eller så sover nån kompis här. Men jag är lyckligt lottad, men det vet du redan. Jag och min lilla familj. Just det! Moa ska börja på dagis den 16:e mars. 3 dagar innan hon fyller 1 alltså!. Jag vet att du tycker det är på tok för tidigt. Det sa du ofta innan du reste iväg. Men vi har inte så mycket val. Men det kommer gå bra för hon är så otroligt social, så hon kommer inte ha några problem alls tror jag. Det är nog jag som kommer tycka det är jobbigt att inte vara med henne 24 timmar om dygnet längre.

Jag undrar hur du har det. Vad du gör på dagarna och så, jag vet ju ingenting! Du måste bara berätta! Har du hittat någon bra väninna, finns det några snygga karlar som du tycker om att vila ögonen på?... Du kanske har sett George Harrisson där i krokarna. Jag vet att du tycker han är snygg. Finns det några fina vackra blommor som du tycker om att lukta på. Du har väl bara ögon för gula tulpaner och gula rosor kan jag tänka mig. Men magnoliaträd måste det ju finnas?! Det tycker ju du om att titta och lukta på.

Det måste kännas kanon att inte behöva ha en massa måsten? Eller har du det? Inte behöva ta några tabletter för diabetesen för den har väl försvunnit nu? Äta en massa god mat utan att behöva gå upp i vikt. Dricka en massa goda rödviner och drinkar med kinin i. Åka vart du vill och när du vill hur ofta du vill. Vara i bagarstugan i Lillhärdal och bada i Härjesjön utan att skaka tänder för att det är för kallt. I ditt Lillhärdal är det alltid varmt och vackert väder. Fast varje årstid har ju sin tjusning. Att få prata en massa gamla minnen med dina systrar och bröder och din mamma och pappa.

Jag skulle gärna vilja hälsa på dig, men det är ju svårt som du förstår. Jag tror nog du vet när jag kommer och hälsar på innan jag vet. Men jag kommer nog vara kvar här ett bra tag hoppas jag, att få se Moa växa upp och att jag kanske kan få bli mormor en vacker dag och så ses vi när jag kommer och då stannar jag för alltid. Hälsa alla så gott från mig!

Saknar dig och jag tänker på dig jämt. Kram Jenny

Måste bara sätta in två bilder...

på orkidén vi har i fönstret i köket... det är helt otroligt...både jag och Kenneth är ju ganska så dåliga på att ta hand om blommor och orkidéer är ju tåliga, tack och lov...

Vi diskuterade orkidéer när jag fyllde år i oktober. Min svåger Anders sa att om man skulle få orkidéer att blomma så skulle man klippa av "stänglarna" eller vad jag trodde var rötterna som växer uppåt... då skulle de blomma. Mamma sa också vid samma tillfälle att man en gång i veckan skulle "dränka" blomman i vatten. Vi har ju klippt av "stänglarna"...att vattna kan ju lätt bli 1-2-3 veckor emellan, men klippa av går ju fort... Gissa om Anders hade rätt. Den här bilden tog jag idag. Visst blommar den fint och fler knoppar kommer.

Nu börjar bollen rulla...

När brorsan åkte till Kanarieöarna med sin fru Britta så satt de bredvid en läkare på planet, de började prata om mamma och allt som hänt. Alltifrån mammas husläkare som inte vill lämna ifrån sig information om mamma för att det är sekretessbelagt till vår oro för att cancertypen är genetisk. Brorsan fick tipset om att vi skulle höra av oss till Karolinska för där gör de nämligen analyser/tester om det finns genetiska anlag för just den här cancertypen som har drabbat vår släkt på mammas sida.
Ubbe lämnade över denna information till syrran som tog kontakt med läkare på Karolinska och nu har vi fått svar och det var i korta drag att vi (barn till Anna-Greta) bör göra en genetisk utredning och att det verkar som att det finns något ärftligt i sjukdomen och att vi ska kontakta vår husläkare så de skickar en remiss till Karolinska för utredning. Då kommer alla journaler upp på bordet så mammas husläkare kommer inte kunna bestrida det. För kommer vi behöva göra en utredning så måste alla journaler fram.

Jag har nu bokat tid till en husläkare som finns här i Näsbypark. Jag vet vem det är och det är Moas läkare. Det känns bra att veta vem läkaren är och jag tror han kan vara bra.

Så nu är bollen i rullning... och jag känner mig lättad faktiskt. Om det nu är något genetiskt så kan man ju hålla koll på det på ett annat sätt. Kanske man kan förhindra så man inte behöver dö i samma typ av cancer som mamma.

Kändes underligt

I torsdags efter barnrytmiken som jag går på med Moa i Tibble Kyrka så åkte jag förbi för att kolla in hur det såg ut utanför hos mamma. Det är ju väldigt nära kyrkan. Det var ofta jag åkte eller gick förbi mamma när hon levde bara för att säga hej och ta en fika efter rytmiken. Nu står jag utanför i min bil och fluktar känns det som... Kändes mycket underligt. Jag stod utanför vid ålderdomshemmet för att se om jag kunde se något därifrån. Det var skumt att jag inte kunde se så mycket med tanke på att det är ju ingen vårgrönska i vägen och inga tunga snödrivor på trädgrenarna. Ändå kunde jag inte se riktigt om det var gardiner i fönstren eller inte. Men det var nog inte det. Såg tomt ut i fönstren.

Jag kunde ju aldrig tro att jag skulle stå utanför och kolla om någon hade flyttat in i min mammas lägenhet. Det var nästan när jag stod där som att jag tänkte... "Äh vad larvig jag är! Nu åker jag ner och parkerar för att gå upp och hälsa på." Nästan att jag tänkte att jag skulle hälsa på Inger (mammas väninna som bor i samma hus), bara för att få känna mammas närvaro typ. Men jag gjorde det inte såklart...

När jag inte såg så mycket från parkeringen vid ålderdomshemmet så tänkte jag att jag åker ner mot den vanliga parkeringen, för i backen kan man ju se balkongen och fönster till mammas lägenhet. Jag gjorde en u-sväng nere i backen, jag åkte inte ens in på parkeringen. Jag kände det som att jag inte hade någonting där att göra. Jag kände mig ovälkommen på något sätt.

Men jag har ju ingenting där att göra längre. Känns sorgligt.

Inatt jag drömde...

Jag satt med mina syskon längst bak i ett klassrum. Mamma satt några rader längre fram med ryggen mot oss. Rummet var väldigt mörkt, nästan mörkbrunt. Tunga mörka möbler. Alla satt på rad. Det var kanske ett antal på 20 pers. Kändes nästan amerikanskt. Någon sa "Nu hissas flaggan utanför" samtidigt så skulle vi alla läsa "Fader vår" och knäppa våra händer. Vi läste högt. En äldre dam, kanske var en kvinnlig präst eller något liknande gick omkring bland alla med knäppta händer. Hon stannade till vid mamma och det såg ut som om de pratade eller viskade med varandra. Mamma tittade upp mot kvinnan och log. Jag noterade att mamma var väldigt slät i hyn och gul, jag vet att jag tänkte: "Men hon har ju en fin gul färg. Hon nästan strålar ju" Jag tittade på mina syskon men de satt bara där. Tittade tomt framför sig som om de inte reagerade alls. Kvinnan sa till mamma: "söta Anna-Greta" det var det jag hörde och strök mamma ömt över kinden och hon la huvudet på sned. Alla läste högt: "Ty riket är ditt och makten och härligheten...." Jag grät när kvinnan strök mamma över kinden. Jag vaknade upp ur drömmen för att min dotter Moa grät i sin säng.

Saker man minns...

Ibland dyker det upp minnen som om man såg mamma för några sekunder sedan. Olika minspel hon hade. Som t ex när hon drog upp ögonbrynen innan hon skulle nysa. Och hennes nysningar sedan! Vi skrattade åt det en gång, mamma och jag, när vi satt på hennes balkong. Hon nös till och det ekade mellan husen. Inte kunde hon förvarna att det skulle komma en nysning heller. Den bara kom och man hoppade till varje gång.

Sedan finns det tillfällen när man försöker komma ihåg. Men då står hjärnverksamheten still totalt. Men det är väl så det är...

Ibland är det som om man sett mamma precis, vid andra tillfällen så känns det som om det var flera år sedan. Det hugger likväl till i magen varje gång av saknad.

Varje dag är en ny liten smärre chock

Det är ju så... att man får ett typ "wake-up" call att mamma inte finns längre. Det är inget speciellt som hänt. Det är bara det där att det fortfarande är så konstigt. Ville ju så gärna berätta för henne om Moas nya tänder hon har i underkäken och hur vassa de är. Plus att hon snarkar så ofantligt mycket om nätterna. Det har hon nog tagit efter mormor. Det har nog jag också gjort om ni frågar min sambo...

Jag kan inte nog förklara hur otroligt tomt det känns. Känns så tungt. Känns så sorgligt också att allt trillar liksom på, livet går vidare. Kom på mig själv att jag stod och dansade med Moa i mina armar häromdagen och hon skrattade och jag skulle så gärna velat att mamma skulle sett det. Det är så konstigt att det känns sorgligt att livet går vidare som det ska. Det ska väl kännas bra?

Snart fyller Moa ett år. Den 19:e mars. Vem kunde tro att mormor inte skulle vara med då. Då ska Moa få äta tårta själv med sina egna händer har vi sagt. Det blir nog en rolig syn. Får hoppas att mamma är med och ser det ändå.

Tänker mycket på det där efter döden, om det finns något efter... Om någon däruppe bestämmer att det och det datumet är det okej att du får återvända och se till de dina på jorden, om du vill... Du får endast ett ställe att åka till, sedan måste du tillbaka fort som sjutton för du behövs här... Om man kommer tillbaka som något annat? Undrar vad hon skulle vara då? Ett hjortron? eller den vackraste mosippan som någonsin skådats, eller...
Jag tror inte det skulle vara givet att komma tillbaka som människa igen. Snarare tvärtom. Kommer nog tillbaka som något annat.

Kommer aldrig glömma när jag och syrran stod på sjukhuset inne hos mamma när hon precis hade dött och innan sköterskorna kom in och öppnade fönstret för att släppa ut hennes själ. Vi stod och tittade ut mot byggnaden mittemot. Där låg ju nämligen BB. Jag sa: "Vem kunde ana att man skulle stå här exakt 8 månader efter ens dotters födelse." "Ja", sa syrran. "Mamma kanske redan är på BB, där på andra sidan, för att återfödas".