Uppe i Härjedalen

(Efter att jag satt blommor i en vas hos mamma)

Igår morse åkte vi vid 09.00 för att styra kosan mot Lillhärdal. Det är väldigt blandade känslor jag har med vistelsen här. Jag vill verkligen inte att det ska vara så. Jag älskar verkligen Lillhärdal. Jag älskar det mer nu för att mamma ligger begravd här. Men samtidigt är det otroligt mycket minnen som spökar här. Jag har ju spenderat all min tid här med mamma.

Vi bor i bagarstugan, där vi alltid bott när vi besökt Lillhärdal. Jag sitter nu på den stolen mamma alltid satt på. Jag satt alltid mittemot. Mamma satt alltid här. Hon vände sig om och tittade ofta ut genom fönstret mot vägen när någon gick, cyklade eller åkte med bil förbi. Hon sa: "Ukken e de dane?" (Vem är det där) sedan fortsatte vi med att prata, spela kort (skitgubbe) eller nåt. Igår när jag såg kyrkan när vi kom in i Lillhärdal så kände jag en klump i halsen. Vi åkte till stugan och lämnade in resväskorna och åkte sedan till Sveg för att handla mat. Väl där så åkte vi upp och hälsade på min moster Ylva och Göte. Vi fikade lite där och Moa fick en liten egotripp i form av att hon fick den mesta uppmärksamheten. Jag sa att jag skulle åka till graven som idag istället, men när vi väl kom tillbaka till stugan så lämnade jag av Kenneth, Ida och Moa och sa att jag skulle åka ner. Jag kände ett behov av det. Jag började gråta redan på väg nerför backen mot Högen. Jag ställde mig vid förskolan, vid kyrkan. Det är den närmsta ingången tycker jag och där parkerade alltid jag och mamma när vi skulle gå till mormor och morfars grav, senare även min morbror Allans grav. Jag gick upp till mammas plats och korset tornade upp sig. Jag såg den ganska tidigt och började såklart gråta ännu mer. Det jag förvånades över var att gräset hade vuxit såpass mycket där urnan är nedsatt. "Blomman för dagen" hade inga blommor men hade vuxit en del. Jag pratade en del med mamma om hur mycket jag saknade henne varje dag och att alla har det bra. Jag stod säkert därnere och pratade i en kvart. Jag ville också gå in i kyrkan och tända ett ljus men det var stängt. Ska inte Guds hus alltid vara öppet?? Jag gick rödgråten tillbaka mot bilen. När jag startade bilen så var det en melodi på radion som jag kände igen, men kunde inte placera. Det var panflöjt och när jag svängde in mot bagarstugan, eller "Glittastugan" (mamma kallades för Glitta) som jag hädanefter kommer kalla den, så kom jag på var det var för melodi. Det var "jag vill tacka livet".

Idag har vi, hela familjen varit nere vid mammas grav och satt en bukett blommor i vas där. Jag ville helst haft helt gula blommor för det älskade mamma. Men det fanns inga i affären. Men det var fina blommor ändå.

Är det så längesedan???

Idag är min och Kenneths dotter Moa, 1 år och 4 månader.

Vilket innebär att hon har blivit dubbelt så mycket äldre än hon var den dagen mamma gick bort. Moa var exakt 8 månader när mamma dog och dvs att idag är det exakt 8 månader sedan som mamma dog. De åtta månaderna innan mamma dog kändes längre än de som har förflutit efter hennes död. Men det är så mycket som händer med Moa också. Jag tycker man ser henne växa hela tiden. Sedan har jag ju varit ute i arbetslivet sedan april. Veckorna bara dundrar förbi som ett snabbtåg. Ibland hänger man liksom inte med känns det som.

Men jag tänker på mitt liv som innan mamma dog och efter... det är som en måttstock.

Men å andra sidan så förändrades ju hela mitt liv år 2008. Det är då som jag blev pånyttfödd och det var då mamma drog sin sista suck.

Har fortfarande svårt att greppa det hela. Speciellt när jag tittar i min dagbok och ser att föregående år så hämtade jag till exempel mamma vid centralen när hon hade vart i Härjedalen. Jag kommer fortfarande ihåg vart jag parkerade bilen den dagen. Att jag skulle gå uppför rampen och möta henne och hjälpa henne bära väskan, den röda resväskan. Men hon kom där vid parkeringen. Inte väntade hon på att jag skulle komma upp och hjälpa henne. Nejdå. Mamma redde sig själv, tog ingenting för givet.

Jag kommer även ihåg hur svårt hon hade att sätta sig i bilen för hon hade problem att ta in högra benet. Hon hade ont i det och det var svullet. Undrar om hon fick riktig koll på benet, varför det var som det var... helt plötsligt var det bra, eller så var det mamma som inte sa att hon hade ont längre.

Mail från moster

Fick ett mail från moster Ylva den 13:e juli. Vill sätta in delar av mailet här...

"Idag är det bykampen i härdal.Inget kul nu när inte Anna Greta är med, hon brukar ju vara här den tiden.
Vi brukar ju vara där, så iår åker jag inte dit. Saknar henne så otroligt nu, känns som halva jag är borta. Kan inte ringa om jag vill något. Fick ett hibiskuskott får några år sedan av AG som hon hade fått av Bibbi som hon tog med sig från Grekland när vi var dit Har redan varit 7 blommor är 15-16 knoppar nu och den är dubbel i blomman, jättefin.
Såg på skansen och tänkte på när vi var där och ringde till dig och frågade vem som sjöng på scenen kommer du ihåg det?"

För ett år sedan...

Jag läser ju i min dagbok, vad som hänt åren innan. Det är ju en sån där dagbok som man ser 5 år tillbaka i tiden. I förrgår för ett år sedan så hade jag skrivit: "Var över hos mamma med Moa för hon ville se sitt hjärta innan hon åker upp till Härjedalen."
Jag märker också hur jag låter ibland som mamma. Senast för någon minut sedan sa jag till Moa när jag tyckte hon betedde sig fånigt. Sa jag: "Men Moa, vad fjompig du är!" Fjompig??? Det är ett uttryck jag inte hört på mycket mycket länge. Det kunde mamma säga till mig.

Sedan har vi ju varit på Finlandskryssning nyligen och jag ville ha med lite extra varma kläder till Moa för jag vet hur det kan vara lite svalt på båtarna. Kenneth bara tittar på mig då...
Mamma var ju precis likadan. Var orolig för att man frös och så. Ville gärna att man skulle ha mer kläder på sig än för lite. Det är ju faktiskt sant. Det är lättare att ta av sig om det blir varmt än att sätta på sig kläder man inte har med sig när det blir för kallt.

Det går i perioder...

Ibland känner jag mig mer vemodig än andra dagar. Men det är väl så det är. Nu när jag är inne på min första vecka i ledighet så känns det lite jobbigt. Ledighet är ju lika med umgås med familj, släkt och vänner. Nuförtiden så är jag inte ens nära att jag ska ta upp luren och ringa, istället är det en otrolig saknad att just inte kunna få göra det. Det är mycket drömmar om mamma också som är ganska jobbiga. Att jag sitter och packar ihop hennes grejer och ska välja vad som ska vara kvar och inte. Sedan drömmer jag om hennes död också. Men den drömmen är mer hemsk än vad verkligheten var. Det är ju ändå bra, hur det än kan kan låta. Jag fick ett mms igår kväll av min kusin Rickhard. Ni som läst innan vet ju att jag lämnade ifrån frön av mammas "blomma för dagen" till honom för att hans sambo Anna skulle så och sedan sätta på mammas grav. Det skulle kännas mer betydelsefullt och mer hon om hennes egna favoritblommor kunde vara där hon ligger. Speciellt frön från hennes egna blomma som hon hade på sin balkong. Nu finns de där hos henne. Vi ska åka upp i slutet av juli. Ska bli fint att se hur det ser ut där. Vi (syskon) har även pratat om en sten, vi har inte riktigt bestämt oss... förut har det enda alternativet en platta på korset. Men nu har vi tänkt en sten som ligger under korset. Hon ville ju faktiskt bara ha en plakett som skulle ligga ner. Sedan är det ju klart att vid vintertid så är det ju svårt att se den, men huvudsaken är ju att vi som vet var hon ligger och kände henne vet att den finns där. Sedan har Anna-Carin pratat om att vi ska försöka hitta en bra namnteckning som var mammas som vi skulle kunna få inristat på stenen. Det skulle vara fint.

Ett roligt minne

Det finns ett ställe i Täby, en restaurang, kan vi kalla det, som på natten, eller kvällskvisten förvandlas till ett värsta "roadhouse". Händer det något i Täby såsom slagsmål i alla de slag så är det där. Det var där jag var med mina kusiner Uffe och Rickhard för ett antal år sedan, då vi direkt fick frågan av en servitris när vi satte oss på uteserververingen en varm sommareftermiddag: "Ska ni äta eller supa?".
Det här stället har i alla år som jag existerat funnits, fast förstås, bytt ägare och namn ett antal gånger. Jämt så är det dålig service, man kan få sitta och vänta på maten i dryga timmar, det är ett hopplöst ställe helt enkelt. Hur det nu än må vara så nuförtiden så har de dyra rätter och faktiskt ganska gott (när jag väl äter där... det är inte ofta), men på kvällskvisten så finns roadhouse stämpeln kvar. Ett jädra liv där helt enkelt.

Hursomhelst... Jag och mamma skulle äta middag där. Jag kan väl ha varit i 20 årsåldern. Vi lyxade inte till det så där hutlöst. Vi beställde en varsin pizza. Jag tog fanta och mamma tog en cola till maten. Vi väntade och väntade och väntade... Ingen dricka och ingen pizza. Jag överdriver inte, jag tror vi väntade i dryga timmen och det fanns inga andra där heller så det var inte mycket folk. Jag såg att mamma blev mer och mer irriterad. Hon stoppade en servitör och hon frågade med den där bankrösten (som jag tidigare berättat om) som de flesta ryggade tillbaka för: "Hur länge ska man behöva vänta på pizza?" Servitören svarade på väldigt dålig och knagglig svenska: "Kommer snart..."
Vi väntade ytterligare ett bra tag. Jag såg samma servitör komma bakom mamma och han hade med sig vår dricka. Han sa: "Kolla?!"
Mamma vände sig mycket irriterad om och sa: "Kolla? Vadå kolla?"
Han undrade såklart vem som skulle ha colan. Om man var med så var det här enormt kul att se. Servitören blev pionröd i ansiktet.
Vi satt inte där längre än vi behövde efteråt. Det tog nog några år till innan vi satte vår fot där igen.
Jag har ju sparat mammas almanackor där hon år 2006 varit på samma restaurang. Det enda hon skrev var: "Det var mycket dyrt".