Nu var det väldigt längesedan jag skrev. Mamma finns fortfarande starkt i tankarna men livet håller ju liksom på. Dagarna försvinner i ilfart och det är svårt att få tiden att gå ihop trots att man "bara" är mammaledig.
Jag saknar mamma otroligt mycket. Nu när man har barn så blir det så extra påtagligt. Jag skulle vilja fråga mamma om jag var som Moa är nu, eller om jag var helt annorlunda som 3-åring. Vart Moa har fått olika saker ifrån, hur hon är som människa. Nu har det också kommit en till liten människa i vår familj. Han heter Max och är nu 7 månader. Fast han föddes 2 månader för tidigt. Det gör ont och hugger till i hjärtat att Moa och Max inte kommer träffa sin mormor någonsin. Hon som var den underbaraste kvinnan i hela världen, jag sträcker mig till att säga... Universum.
Jag var och promenerade häromdagen och hamnade utanför där mamma bodde. Kände mig nästan som en objuden gäst när jag gick in på cykelvägarna där och tittade upp mot balkongen där mamma bodde. Ingenting har förändrats. Jag började fundera på att mamma älskade sitt hem, sin lägenhet. Det var det enda hon också ville på slutet att få åka hem till sin lägenhet. Hon ville bara hem helt enkelt. Jag tänkte... men varför lät vi henne inte få komma hem? Kunde hon inte ha fått dö hemma? Det enda läkarna gav på slutet var ju morfin så det skulle väl hon kunnat få ha på dropp hemma eller något. Jag hade ju kunnat vara hemma med henne. Jag var ju mammaledig då. Jag och Moa hade kunnat sova där och jag hade kunnat sköta om henne.
Just då infann sig en skam hos mig när jag gick där på gångvägen. Varför gjorde jag inte det för henne? Hon ville ju faktiskt bara hem.
