Tiden går...

I förrgår var det 10 månader sedan mamma gick bort. Det känns fortfarande som igår, eller ja, det kanske det inte gör. Men det känns inte som att det är så himla längesedan. Jag tänker på henne varje dag och jag saknar henne. Jag behöver väl inte säga så mycket mer om det egentligen. Jag önskade att jag kunde känna att hon fanns nära men det gör jag inte. Jag tänker ofta på det sista mötet vi hade, innan hon hamnade i leverkoma. Innan hon försvann rent mentalt och vid medvetande. Det var som att hon visste, kanske jag också för den delen att det inte var långt kvar. Jag drog mig faktiskt för att gå därifrån den kvällen. Hon låg där i sjuksängen, hon såg mindre ut än vad hon hade gjort tidigare under veckan. Det var som att sängen slukade henne nästan och hennes hy var gulare än tidigare. Det hon sa till mig när jag stod vid hennes sängs fotända var: "Hejdå minstingen". Syrran och brorsan var redan ute i receptionen och pratade med en läkare. Så jag var ensam med mamma. Hon försökte hålla skenet uppe. Hade hon haft orken så hade hon vinkat till lite. Men hon försökte le lite.

Det var då jag på morgonen hade bakat bananmuffins och smulpaj klockan fem för att jag inte kunde sova. Hon tog någon tugga, säkert bara för att visa sin uppskattning, inte för att hon tyckte det var gott. Hon kände säkert ingen smak. Allt hon hade behövt var en redig djävla "kinin-kick". En grogg med gin. Inte för att det hade gjort henne bättre. Men garanterat mer smak och gjort henne mer bekväm kanske. Vi (jag och syrran) hade tagit med oss schampo och balsam samt hårfön för att mamma skulle få duscha av sig, men då tyckte vi hon var för svag och trött. Inte visste vi att några dagar senare skulle vi då ha tyckt att vi kunde väl ha tvättat håret på henne för då var hon i alla fall mer eller mindre uppe på benen. Det var det hon ville. Men inte ens det fixade vi. Det kändes så himla dåligt. Hon offrade allt för oss, hon gjorde precis allt för oss under sin livstid och det enda hon ville ha var rent hår och en dusch. Men vi gjorde bedömningen att hon var för svag och inte skulle orkat det. Fy sjutton vad illa det kändes, eller det känns faktiskt fortfarande bistert.

Men någon dag senare försökte jag ge henne lite kräm att ha på huden för den var så himla torr. Hon älskade Elizabeth Arden. Det var den enda egentliga lyx hon unnade sig. "Visible difference" hette den. Jag hade köpt en serie av olika krämer när jag och min familj hade varit i Egypten. Först tänkte jag vänta med att ge henne den tills hon kom hem från sjukhuset, sedan gav jag den på sjukhuset för jag insåg att hon inte skulle få komma hem. Sedan smorde jag in hennes ansikte med den. Jag hoppas att hon uppskattade det. Jag vet inte för hon befann sig i leverkoma då.

Ja, dagarna de går...

Ja som sagt... tiden bara rullar förbi och iväg och man har svårt att hänga med. Man hinner inte stanna upp och bara tänka, bara vara... Det är alltid någonting man har i huvudet. Det är väl kanske bra, men ibland kommer verkligheten ifatt en och ger en örfil i ansiktet.
Som idag... Det var inget speciellt som hänt. Jag tror att jag började tänka på mamma när jag hörde den där melodifestivalsbidraget från Island "Is it true" tror jag den heter. Dom spelar den flitigt på Rixfm. Jag har sååå tröttnat på den. Men ändå så gick den på min dator på jobbet. Det var väl något i texten som fick mig att bli ledsen för jag var tvungen att gå in på toan ett tag och badda ansiktet. Sedan var det bara att gå ut igen och vara som vanligt. Det räcker och är tillräckligt för mig. Att bara gå iväg en stund och sedan är det bra igen. Jag vet ju hur läget är. Det är inget jag kan förändra. Det är ju bara att köpa läget. Mamma kommer ju inte tillbaka för att jag är ledsen.

Jag börjar ju skönja ett mönster när jag blir såhär... Ja just det, det brukar infalla ungefär en gång i månaden. Jag kan ju inte helt och hållet självklart säga att det bara har att göra med hormoner och så. Jag har ju faktiskt sorg. Ja, jag har faktiskt sorg fortfarande. Men jag tror inte det syns så väl längre. Eller så är det bara jag som intalar mig att det inte syns. Kenneth kanske märker, jag har inte frågat honom.

Idag var jag också i kontakt med Karolinska för att syrran hade blivit kallad den 24:e september till träff nummer två om den genetiska utredningen vi är involverade i. Jag har ju då inte fått en kallelse, men det förklarade de med att de skickar bara ut en kallelse per familj, sedan får de som vill följa med, komma med. Men jag har ju remiss på det här, precis som syrran så vi är båda i utredningen. Den 24:e ska vi träffa en doktor. Ska bli mycket intressant att höra vad han har att säga.

Mammas blomma för dagen...

(mammas blomma för dagen på vår balkong)

I fredags så var jag och Kenneth på min svågers, Anders, 50-årsfest. Det var jättelyckat och roligt. Pappa var också där, det var kul men jag saknade mamma. Hon hade tyckt om festen. Hon hade blivit rörd när syrran sjöng sin låt till Anders. Hon hade gjort en svensk text till låten "Dream a little dream of me" hon var jätteduktig. Sedan efter några vodka russians och rödvin så pratade jag mycket med syrrans barndomskompis, Maria, som också var där om mamma. Det blev självklart lite tårar och prat om hur mycket jag älskar mamma och så. Men det var skönt att prata av sig lite. Sedan att hon arbetar som psykolog gjorde väl inte saken värre.

Här är en skrämmande bild hur jag såg ut den kvällen. Det var glitter och paljettparty.